Adolf Hitler
Metapedia
| |||
| Ämbetsperiod | 30 januari 1933 – 30 april 1945 (Rikskansler) 2 augusti 1934 – 30 april 1945 (Rikspresident) | ||
| Företrädare | Kurt von Schleicher (Rikskansler) Paul von Hindenburg (Rikspresident) | ||
| Efterträdare | efterträdare=Joseph Goebbels (Rikskansler) Karl Dönitz (Rikspresident) | ||
| Födelsedatum | 20 april 1889 | ||
| Födelseplats | Braunau am Inn, Österrike-Ungern | ||
| Dödsdatum | 30 april 1945 | ||
| Dödsplats | Berlin, Tyskland | ||
| Maka | Eva Braun | ||
| Parti | Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) | ||
Adolf Hitler, född den 20 april 1889, död den 30 april 1945. Känd som bland annat partiledare för NSDAP och rikskansler för det tyska riket 1933-1945. Författare till Mein Kampf, en av världens mest sålda böcker.
[redigera] Livshistoria
Adolf Hitler föddes den 20 april, år 1889, i den österrikiska staden Braunau. Hitlers släkt var av bajuwarisk härstamning. Fadern Alois Hitler, gift med Klara Hitler, Adolfs moder, hade arbetat sig upp ifrån släktens agrara bakgrund, först genom skomakeri, sedan genom att bli tulltjänsteman. Alois Hitler önskade Adolf en skrivbordskarriär, varför han emot dennes vilja satte unge herrn i realskola. Adolf Hitler själv ville utveckla sin begåvning för måleri.
Fadern Alois dog när Adolf Hitler var blott 13 år gammal, och sedan Adolf genomgått en lungsjukdom avrådde även läkaren från stillasittande arbete. Vid 17 års ålder fick Adolf Hitler möjlighet att genom insändande av några provalster söka in på avdelningen för målare vid Wiens konstakademi. Efter bedömningen av dessa provalster rekommenderade emellertid rektorn Adolf Hitler att söka sig till akademins arkitektskola, vilket dock först fordrade genomgången byggmästareskola och härför i sin tur goda betyg från realskolan.
Detta i kombination med att modern snart blev sjuk, samt därpå åtföljande prekära ekonomiska situation, föreföll framtvinga ett avslutande av Adolf Hitlers konstnärsdrömmar. Emellertid kom nu det karaktärsdrag vilket låg i en utomordentlig envishet, att efter moderns bortgång manifestera sig, då Adolf Hitler på egen hand och utan egentliga ekonomiska medel i bagaget for till Wien för att därstädes själv skapa grunden för sin konstnärliga utbildning.
I Wien genomlevde Hitler en mycket svår tid. Han arbetade under extremt små ekonomiska omständigheter, först som byggare med tillfälliga jobb, sedan genom att försöka sälja egenhändigt skapade akvareller och teckningar. Tiden i Wien kom att utgöra Hitlers sanna skola, i det att han då utvecklade såväl sin konstnärligt, estetiska talang, som en enorm härdighet och seghet. I Wien lärde sig Hitler vad det innebar att lida nöd. Han lärde sig också iaktta människans natur genom dess alla mångfacetterade uttryck i det betraktade samhället.
Hitler företog sig dessa autodidaktiska studier med största möjliga oförtrutenhet. Han slukade sociala, konstnärliga, politiska, historiska och ekonomiska skrifter och integrerade all information i en enhetlig världsbild under bildande. Det var härigenom som hans intresse för politiken väcktes, varför Adolf Hitler kom att bli en ivrig besökare vid politiska sammanträden och folkmöten.
Här ådagalade Hitler, förutom envishet, en ytterligare egenskap som också tydligt framträder i hans litterära paradnummer "Mein Kampf", nämligen strävan att gå till botten med saker och ting; att söka tingens verklighet, och därpå leda iakttagelsen till sin fulla konsekvens. I Wien framstod marxismens och kommunismens bedräglighet på ett för Adolf Hitler närapå ohöljt sätt. Visserligen anslöt sig arbetare ur den "klass" vilken konstituerades av Hitlers egen, dåvarande situation, till kommunismen i massor, men Hitler lät sig inte luras. Han ville veta varifrån kommunismen kom och vilken dess sanna agenda var. Adolf Hitler kom nu, efter att först ha varit filosemit, till ändrad uppfattning.
Tidigare hade Hitler bara mött uttrycken för judisk tro i deras bekännelse. Men i Wien, rasernas Babylon, var nästan var tionde invånare jude, och Hitler tyckte sig snabbt lära känna innebörden av judisk egenart. Även här kämpade Hitler emot sin iakttagelse och tolkning, att judarna samtidigt var upphovsmän till såväl kapitalism som internationell klasskamp, och låg bakom den råa agitation av massorna som han då upplevde förgifta politiken. Men sedan han även noggrannare studerat judens roll i politik, handel och vandel, i media, inom kulturen, "skönlitteraturen", smutslitteraturen, samt handeln med unga flickor och prostitutionen, kom Adolf Hitler för sin del till en slags smärtsam klarhet. Slutsatsen han drog var att judendomen inte blott var väsensskild från det tyska folket, utan till och med dess dödsfiende.
Adolf Hitler lät sig även uppmärksammas på den gamla tyska tvedräkt vilken i sådan grad verkade förlamande på de nationella krafterna inom Österrikes tysksinnade kretsar, för tomheten i partistriderna och parlamentarismen och för ruttenheten i den av nationalitetsstrider undergrävda danaustaten.
På detta sätt hade Adolf Hitler ernått politisk mognad och i politiskt avseende satt ned foten när han, 23 år fyllda, begav sig till München. Hitler kom snabbt att beundra München i kraft av dess förhållandevis tyska befolkning, och vackra arkitektur. Utvecklingen i Tyskland var emellertid den att frågor som den om förhållandet gentemot Österrike och liknande, behandlades på ett alltmer tvivelaktigt sätt. Efter utbrottet av första världskriget den 28 juli 1914, anmälde sig Hitler 3 augusti frivilligt till den bayerska hären, och tjänstgjorde i infanteriregementet List genom hela kriget, trots att han var österrikare.
Medan hans överordnade i Adolf Hitler såg en tapper soldat, anade kamraterna bakom hans allvarliga uppträdande en överlägsen ande, vilken de desto mer då Hitler därtill var en god och hjälpsam kamrat, var villiga att ge sitt erkännande. Hitler iakttog nu, särskilt då han under en permission fick inblick i det inre Tysklands politiska omdaning, fientlig propagandas nedbrytande effekt på krigsapparaten. Hitler var likväl övertygad om den tyska härens definitiva seger.
Den 14 oktober 1918 bombarderades hans regemente en hel natt med senapsgasgranater. Vartefter natten led började senapsgasen göra sin perfida natur gällande. Hitler drabbades tillsammans med många frontkamrater först av huvudvärk och ögonirritation, sedan av blindhet, ett tillstånd som tvingade honom in på lasarett och kvarstod under flera veckor.
Fortfarande oviss om sin personliga framtid nåddes Adolf Hitler av beskedet att Tyskland den 9 november hade förlorat kriget. Uppenbarligen låg upprinnelsen till sammanbrottet i sådana inre omständigheter vilka Hitler redan tidigare observerat, såsom ammunitionsstrejken under krigets sista vinter. Hitler lovade dyrt och heligt att han skulle verka för Tysklands moraliska återupprättande. Sedan han tillfrisknat inträdde han i reservstyrkan i München, där han snart befordrades till upplysningsofficer. Nu mognade Hitlers tidigare tankar till en föresats om att omsätta sina egna teorier i politisk karriär.
En gång inkom Adolf Hitler på anmodan från sina överordnade för att sitta med på ett möte, där sex personer deltog förutom honom. Mötet avsåg bildandet av "Tyska Arbetarpartiet", och Hitler fann snart att ehuru dessa män saknade hans egen inre klarhet, så var utgångspunkten för partiets verksamhet ändå korrekt, att omdanandet av Tyskland måste börja med arbetarmassornas gunst. Innan Hitler avvek trycktes en broschyr i hans hand. Sedan efter en knapp vecka Hitler till sin förvåning brevledes erhållit bekräftelse på sitt medlemskap i Tyska arbetarpartiet beslöt han med viss initial tvekan att kanalisera sin politiska ambition i ett engagemang inom detta lilla spirande parti.
Utan att vika kämpade Hitler sålunda under ett ett års tid för att på sina axlar bära partiet framåt, innan grunden var lagd för ett större möte, riktat till allmänheten. Adolf Hitler var ännu långt ifrån partiets ledare, men han hade lov att som andra talare, i den fullsatta festsalen i Hofbräuhaus den 24 februari 1920 göra en framställning, vilken han gjorde med sådan tvingande kraft att allt motstånd som tidigare förelegat mot hans teser, föll, och förvandlades till enstämmigt bifall från den tusenhövdade publiken. Därigenom hade han ombesörjt att han inom kort ej blott verkade som partiets ivrigaste styrelsemedlem, utan därjämte sågs som dess ledare.
Adolf Hitler hade i arbetet med Tyska Arbetarpartiet som föresats att i första hand värva medkämpar, snarare än anhängare, och han hyste inga illusioner om att utan materiella utfästelser och populära slagord, men tvärtom med krav på mod och offervilja, nå några snabba framgångar. Påföljande år var inriktat på gatans förhållningssätt. Föresatsen för Hitlers följeslagare var att inte onödigtvis låta sig provoceras, men att vid angrepp övergå till skarpt motangrepp, en taktik som även vann borgarna, när gatan sopades ren från röd terror. Därpå utökade partiet sin verksamhet med öppna möten och demonstrationer såsom i oktober 1922, till vilken händelse kommunisterna hade förberett sig för våldsamma motaktioner, men där de i så hög grad blev slagna, att de därefter avstod från öppna gatustrider.
Första Världskriget hade avslutats med Versaillesfördraget, enligt vilket tyskarna ensamma pekades ut som skyldiga till kriget. Under kriget hade man från de allierades sida inskärpt att udden på aggressionen inte var riktad mot det tyska folket, utan mot hohenzollrarnas militarism. Likväl blev det i samband med freden tyska folket som ensidigt ålades betalningsansvar. Sedan tyskarna tillmötesgått de allierades initiala krav och bringat landets furstar på fall, var segrarmaktens krav på avträdandet av enorma landarealer och kolonier, samt deras hårda militära villkor, bara en försmak. Stick i stäv med det provisoriska fredstraktatet avkrävdes tyskarna stora krigsskadestånd, en åtgärd som genom påföljande hyperinflation berövade många tyskar deras med möda ihopsparade tillgångar. För att framtvinga att man från tysk sida skrev under på Tysklands ensidiga skuld utsattes dessutom landet för en skarp hungerblockad genom berövandet av handelsflottan.
Händelserna i samband med fransmännens inmarch i Ruhrdistriktet med avsikt att lägga beslag på kolet där, blev droppen för Adolf Hitler. Tyska nationalister hade redan sporrats till att genom attacker mot järnvägsförbindelserna bedriva aktivt motstånd. Den marxistiska regeringen i Preussen skred till fransmännens undsättning och mobiliserade polismakten mot aktivisterna. Hitler fattade nu beslutet att gå i spetsen för en nationell revolution, vilken han besvor generalstatskommisarie von Kahr, general von Lossow och polisöverste Seisser att bispringa. Sedan den dittills inte invigde Ludendorff inkallats förpliktigade de sig att fullgöra sin del. När allt var klart för avmarch ville Kahr med kollegor att i strid med sitt tidigare löfte rentav med våld förhindra att Hitler skred till verket. Med hjälp av Ludendorff samlade Hitler en trofast skara anhängare, den s.k. Ölkällarkuppen som marcherade genom gatorna och uppmanade folk till resning, detta i förhoppningen att regeringen och hären skulle ansluta sig. Demonstrationen hejdades av polis och militär vilka på Odeonplatsen genom en skottsalva dödade och sårade ett flertal aktivister, och därpå grep, samt fängslade Hitler och Ludendorff. Dessa anklagades nu för högförräderi.
Offentligheten hade ursprungligen betraktat den av herr Adolf Hitler initierade uppresningen som en omöjlig och oförståndig kupp. Pressens dom över Hitler var ganska mild men också parad med en utdömning av honom som politisk faktor. Förräderiprocessen ådagalade några månader senare emellertid återligen förhållanden vilka var väl ägnade att tala till Hitlers fördel, allt medan Kahr framstod i en allt dystrare dager. Hitler gjorde om rätten till en skådeplats för politisk agitation och placerade i realiteten processande part på de anklagades bänk. Kahr och Lossow kunde i egenskap av folkliga representanter efter överenskommelsen otvivelaktigt sägas ha bemyndigat en folklig resning. Deras ursprungliga handslag hade varit av frivillig karaktär och endast mod var vad som senare fattats dem. Omvändningen därpå hade varit så djupgående att man hellre besköt Hitler än riskerade något genom att deltaga i marchen mot Berlin. Juridiskt blev nu Hitler och hans medhjälpare dömda till flera års fästning. Domen ledde också till att partiet förbjöds och jämte dess kampgrupper ställdes inför upplösning.
Emellertid bidrog ett par faktorer till att förkorta Hitlers vistelse i fängelse. För det första hade strålkastarljuset en gång riktats mot den bayerska regeringens skuld, ett ljus som de i allmänhetens ögon å det snaraste önskade rikta åt annat håll. Dessutom hade man genom att underteckna Dawesplanen kommit att se ett slut på tributerna efter Versaillesfördraget, Ruhrdistriktet var åter fritt, man hade infört "räntmarken för att komma till rätta med den dittills olidliga inflationen, och lugn och ordning blev en förstahandsprioritet. För att åstadkomma detta ville man upplösa alla inre spänningar. Och eftersom Hitler från deras sida inte längre betraktades som "farlig" släpptes han lagom till jul, efter knappt nio månader i fängelse.
För Adolf Hitler hade tiden i fängelse varit salvelsebringande. Han hade under denna tid passat på att författa "Mein Kampf". Dessutom framstod kontrasten mellan anhängarnas splittrade gärning under Hitlers tid i fängelse, och ordningen tidigare med honom vid rodret, med all önskvärd tydlighet. Hitlers egen tro på sin mission hade under fängelsetiden stärkts, och den 27 februari var han tillbaka i samma "Burgerbräukeller" där han för ett drygt år sedan hade utropat den tyska revolutionen. Nu proklamerade Adolf Hitler en nykonstituering av sitt parti på gamla grundvalar, men nu med förordande av en strängt legal väg och röstsedeln, för att därigenom kringgå påbackning efter partiets tidigare förbjudande.
Nu följde sex år av stora vedermödor för att tränga igenom den mur av motstånd som hela det resterande politiska registret med fientliga aktörer ställde upp och kontinuerligt strävade efter att bygga på. Hitler själv förbjöds i egenskap av "utlänning" under långa perioder att tala, utan hänsyn till hans kamp för Tyskland under krigsåren. Här kunde Adolf Hitler emellertid skörda fördelar efter processen i München, då han sak hade offentliggjorts för en bred publik, på vad sätt expansionen i framför allt norra Tyskland underlättades. Dessutom tillkom nu även de reella konsekvenserna av Versaillesfördraget, vilka drabbade tyskarna som ett väldigt hammarslag. Detta var en utveckling som man från nationalsocialistiskt håll hade väntat sig, och i politiskt hänseende även räknat med. Innan Första världskriget hade Tyskland haft 30 miljarder riksmark i tillgodohavanden. Allt detta förlorades genom Versailles, och efter 1928, under slutet av uppfyllelseperioden efter Versailles, ackumulerades såsmåningom en skuld på 25 miljarder, varav hälften tillkommen genom betalning av krigstributer, och andra hälften genom tillskott till nationell hushållning i det av hyperinflation utarmade landet. Landets industrier fick därför svårt att få kredit och belastades hårt av räntor och amorteringar. Hela samhällskonstruktionen vacklade.
Politiskt lämnade socialdemokraterna regeringen i mars 1930, med Youngplanen och havererade finanser som påminnelse om vad de under sin tid åstadkommit. Den av Hindenburg därefter utnämnda presidialregeringen med Brüning i ledningen försökte kontrollera finanskrisen genom skattehöjningar, men med lägre skatteintäkter och högre arbetslöshet som konsekvens. För att motivera skattehöjningarna hotade man med risken för inflation, och stor oro spred sig bland folk. I juni 1931 bröt bankerna samman, vilket i hög grad gick ut över småsparare och hantverkare, på vad sätt Brüning förlorade den sista resten av folkets förtroende. Efter att i det längsta ha hållit fast vid Brüning tvingades nu Hindenburg släppa denne, men istället utvalde han den högerorienterade katoliken von Papen till rikskansler. Von Papen inledde omedelbart en charmoffensiv för att få Adolf Hitler att anta posten som vicekansler. Emellertid avböjde Hitler, då han inte var intresserad av ministertaburetter utan endast makten att genomföra sitt program. Således vägrade han, också inför Hindenburg personligen, att anta posten, och trädde också i opposition mot Papen.
Hitler visste att detta var en riskabel taktik, vilken kunde straffa sig i händelse av ett nyval. Men von Papen förstod inte att på rätt sätt vidta effektiva åtgärder mot arbetslösheten och tiden verkade till Hitlers fördel. För att utnyttja saken maximalt utvecklade det nationalsocialistiska partiet en dittills ej skådad propagandamaskin, med tillhjälp av alla tillgängliga moderna hjälpmedel, såsom bilar, flygplan, och högtalaranläggningar. Hitler själv avverkade under år 1932 25000 km i bil och 50000 km i flyg för att på bästa sätt nå ut till folket med sitt budskap. Han avhöll tal på 200 möten i olika delar av landet.
Von Papen trädde tillbaka och ersattes av Schleicher. Denne militäre strateg av rang uppvisade långt mindre kunnande i ekonomi och politik. I slutet av 1932 stod 6 miljoner tyskar utan arbete och ökande kommunistisk aktivitet skrämde vanligt folk. Den 28 januari inlade von Schleicher en ansökan om demission och två dagar senare uppdrogs Adolf Hitler att leda regeringen.
