Första världskriget

Från Metapedia

Hoppa till: navigering, sök

Första världskriget utbröt genom Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien 28 juli 1914 och vidgades småningom att omfatta allt flera stater, så att vid fientligheternas avbrytande genom en rad stillestånd i november 1918 och vid de därpå följande fredssluten stod å ena sidan de fyra så kallade centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Turkiet och Bulgarien) och å den andra 5 stormakter (Frankrike, Storbritannien och Irland, Japan, Italien och Förenta staterna) samt ytterligare 22 stater (Belgien, Bolivia, Brasilien, Cuba, Ecuador, Grekland, Guatemala, Haiti, Hedjas, Honduras, Kina, Liberia, Nicaragua, Panama, Peru, Polen, Portugal, Rumänien, Serbien-Kroatien-Slavonien, Siam, Tjecko-Slovakien och Uruguay). Till dessa centralmakternas 27 motståndare kom för större delen av kriget även Ryssland, som emellertid ingick en fred med centralmakterna 3 mars 1918 i Brest-Lkovski, vilken dock i de slutliga fredstraktaterna förklarades ogiltig, enär de segrande staterna ej erkände sovjetregeringen som laglig rysk regering, samt Montenegro, som vid fredssluten uppgått i den nybildade serbisk-kroatisk-slovenska staten. Centralmakternas motståndare kallas vanligen sammanfattande de allierade, ibland även ententemakterna, och benämndes -- sedan Förenta staterna och flera andra med de ursprungligen allierade ej i formell allians förbundna stater tillkommit -- i officiell stil, t. ex. i fredsfördragen, de allierade och associerade makterna. De sex stormakterna på denna sida kallades De allierade och associerade huvudmakterna (Les principales puissances alliées el associées).


Innehåll

Skotten i Sarajevo

Den utlösande faktorn som triggade igång ett händelseförlopp som i sin tur ledde fram till krigsförklaringar var Skotten i SarajevoGavrilo Princip sköt ärkehertig Franz Ferdinand. Princip tillhörde oragnisationen Mlada Bosna ("Unga Bosnien"), knuten till Crna Ruka ("Svarta Handen") men agerade dock inte ensam.

Krigets avslutning

Kriget slutade för Tysklands del genom freden i Versailles 28 juni 1919, för Österrikes genom freden i S:t Germain-en-Laye ("S:t Germain-freden") 10 september. 1919, för Bulgariens genom freden i Neuilly 27 november 1919 och för Ungerns genom freden i Grand Trianon vid Versailles ("Trianon-freden") 4 juni 1920.

Emedan Förenta staternas senat vägrade att ratificera fredstraktaterna (enär i den ingick förbundsakten för Nationernas förbund), så inträdde formlig fred mellan Förenta staterna och Tyskland först genom ett fördrag i Berlin (25 augusti 1921) och mellan Förenta staterna och Österrike genom ett fördrag av 30 augusti 1921; med Bulgarien kom Förenta staterna aldrig i krig. Kina ratificerade ej Versaillesfreden (enär däri ingick för Kina oförmånliga bestämmelser om Schan-tung); fredstillstånd mellan Kina och Tyskland återställdes därför utan formligt fredsfördrag genom beslut av Kinas regering och parlament 1920.

Förluster i manskap

Förlusterna under kriget till lands uppgick enligt senare, delvis officiella, uppgifter för nedannämnda stater till i runda tal:

Centralmakterna

Ententemakterna


Ugglan
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926.


Irländare WWI.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Första världskriget
Personliga verktyg