Hitlers politiska testamente
Hitlers politiska testamente dikterades av Hitler för hans sekreterare Traudl Junge i Führerbunkern den 29 april, 1945, samma dag som han gifte sig med Eva Braun. Dagen efter, den 30 april, begick han och Eva Braun gemensamt självmord.
Testamentet
| “ | Mer än trettio år har förflutit sedan 1914 när jag gjorde min blygsamma insats som frivillig i första världskriget, som tvingades på det tyska riket.
Under dessa tre årtionden har kärlek och lojalitet till mitt folk styrt alla mina tankar, handlingar och mitt liv. De har givit mig styrka att fatta de mest svåraste beslut som en dödlig man kan ställas inför. Under dessa tre årtionden har jag gett min styrka och min hälsa. Det är osant att jag eller någon annan i Tyskland ville ha krig 1939. Det anstiftades och provocerades fram enkom av internationella statsmän av antingen judisk härkomst eller arbetandes för judiska intressen. Jag har gjort alltför många erbjudanden gällande begränsanden och kontroll av upprustning, i vilken eftervärlden inte alltid kommer att vara för fega att bortse ifrån, för att ansvaret för utbrottet av detta krig skall åläggas mig. Inte har jag eller önskat, efter det fruktansvärda första världskriget, att det skulle komma ett till mot antingen England eller Amerika. Århundraden kommer att förflyta, men från ruinerna från våra städer och monument kommer hatet mot de som är ytterst ansvariga att ånyo att växa mot det folk vi har att tacka för allt detta: den internationella judendomen och dess hantlangare. Bara tre dagar innan utbrottet av det tysk-polska kriget erbjöd jag en lösning gällande det tysk-polska problemet till den brittiska ambassadören i Berlin – ett internationellt styre precis som gällande Saar. Detta erbjudande kan inte heller ljugas bort. Det var avvisat enbart därför att den styrande eliten i England ville ha kriget, dels av finansiella skäl och dels därför att man var påverkad av propaganda från den internationella judendomen. Jag har inte lämnat någon utan tvivel att om folket i Europa ytterligare än en gång behandlas som pjäser i händerna på dessa internationella penga- och finanskonspiratörer, måste hela ansvaret för massakern falla på de sanna förövarna: judarna. Inte heller har jag lämnat någon utan tvivel att den här gången kommer miljoner europeiska barn av arisk härkomst att svälta ihjäl, miljoner män kommer att stupa i strid och hundratusentals kvinnor och barn kommer att bombas till döds i våra städer utan att de verkliga brottslingarna hålls till svars, även om det skulle ske mer humant. Efter sex år av krig vilket, trots alla motgångar, en dag kommer att gå till historien som den mest ärorika och heroiska manifestation av kamp för sin existens en nation någonsin utkämpat, kan jag inte överge staden som är huvudstad i det tyska riket. Eftersom våra styrkor är för svaga för att motstå fiendens attacker och eftersom vårt motstånd försvagas av individer vilka är lika blinda som de saknar karaktär, önskar jag att dela mitt öde med de miljoner andra som också beslutat att stanna i denna stad. Vidare skall jag inte hamna i fiendens händer som kommer att iscensätta ett nytt spektakel, orkestrerat av judarna, för att underhålla de hysteriska massorna. Jag har därför beslutat att stanna i Berlin och frivilligt välja döden när jag anser att positionen som Führer och rikskansler inte längre kan upprätthållas. Jag dör med glädje i hjärtat i vetskap om de gränslösa dåd och resultat som våra bönder och arbetare bidragit till samt det unika bidrag till historien vår ungdomsrörelse som bär mitt namn uträttat. Att jag är djupt tacksam till dem alla är lika självklart som min önskan att de inte överger sin kamp utan, oavsett vart, fortsätter att kämpa mot fosterlandets fiender, trogna till sina ideal från den store Clausewitz. Genom uppoffringarna från våra soldater och min kamratskap med dem ända in till döden, har ett frö såtts i den tyska historien som en dag kommer att leda till en ärorik återfödelse av den nationalsocialistiska rörelsen i en sann enad nation. Många av våra tappraste män och kvinnor har svurit en ed där de lovar att följa mig till slutet. Jag har bett och slutligen beordrat, att inte göra det utan att istället fortsätta kämpa för nationen. Jag ber ledarna för armén, flottan och flygvapnet att stärka den nationalsocialistiska motståndsandan hos våra soldater med alla till buds stående medel, med betoning på att jag som grundare och skapare av denna rörelse, föredrar döden framför att fegt avgå eller till och med att kapitulera. Låt det bli en hederssak för framtida tyska officerare, som det redan är för flottan, att ge upp ett distrikt eller stad är otänkbart och framför allt, befälhavarna måste stå som lysande föredömen för att troget hänge sina plikter till döden. Innan min död, utesluter jag före detta riksmarskalken Hermann Göring från partiet och fråntar honom alla rättigheter som anförtrotts honom genom dekretet den 29 juni, 1941 och genom mitt riksdagsuttalande den 1 september, 1939. I hans ställe utnämner jag amiral Karl Dönitz som president för riket och som överbefälhavare för de väpnade styrkorna. Innan min död, utesluter jag Reichführern för SS och inrikesminister Heinrich Himmler från partiet och från alla hans statliga uppdrag. I hans ställe utnämner jag Gauleiter Karl Hanke som Reichführer för SS och som chef för den tyska polisen, och Gauleiter Paul Giesler som inrikesminister. Även bortsett från deras illojalitet mot mig, så har Göring och Himmler fört oreparabel skada på hela nationen genom att i hemlighet förhandla med mina fiender utan min vetskap och mot min vilja, de har också olagligen försökt ta kontroll över staten. I syfte att förse det tyska folket med en regering av respektabla män som kommer att uppfylla sin uppgift att fortsätta kriget med alla medel som står till deras förfogande utnämner jag som Führer för nationen, följande medlemmar till det nya kabinettet. Rikspresident: Dönitz
Framför allt förpliktar jag nationens ledare och folket att strikt upprätthålla raslagarna och att göra skoningslöst motstånd mot förgiftaren av alla nationer, den internationella judendomen.
Berlin, 29 april, 1945, 4 a.m
Vittnen: |
” |
|
i ämnesportalen om Tredje riket |
