Slaget om Charkov
I februari-mars 1943 stod vad som ibland kallas "det tredje slaget om Charkov" (efter tyskarnas erövring 1941 och det sovjetiska återtagningsförsöket i maj 1942) och var Tysklands sista betydande seger på östfronten. I slaget spelade Waffen-SS divisionerna Leibstandarte, Das Reich och Totenkopf en avgörande betydelse.
Staden Charkov var en viktig transportknutpunkt.
Bakgrund
Det allmänna krigsläget för Tyskland i början av 1943 var besvärligt. Stalingrad hade nyss fallit och segerrusiga sovjetiska styrkor avancerade västerut och hotade att skära av hela den tyska armégrupp Syd. Fältmarskalk Erich von Manstein fick order om att genom strid till sista man hejda den sovjetiska framryckningen. Han vägrade och organiserade istället ett stridande reträtt som räddade hans trupper och köpte dessutom honom tid att få fram förstärkningar. Dessutom körde de sovjetiska styrkorna ifrån sitt underhåll ivrigt påhejade av Stalin och den högsta militärledningen som inte trodde att tyskarna hade någon kraft kvar för ett kraftigt motanfall.
Tyska förstärkningar anlände, bland annat II. SS-Panzerkorps en kår bestående av elitdivisionerna Leibstandarte, Das Reich och Totenkopf. När de första SS-enheterna anlände formerades de snabbt till en Kampfgruppe som omedelbart skickades till fronten. SS-trupperna lyckades stå emot de sovjetiska anfallen.
Hot om inringning
Tyskarna började nu sätta upp försvarspositioner som skulle hindra att den strategiskt viktiga staden Charkov kringrändes. Trots att de sovjetiska förbanden hade allvarlig bränslebrist och började bli desorienterade ryckte de fram snabbare än vad tyskarna väntat sig. De sovjetiska trupperna försökte sig på en kniptångsmanöver och tyskarna insåg att de inte skulle kunna gå segrande ur striden med en defensiv krigföring så SS-trupperna beordrades till ett motanfall.
Motanfallet gjordes mot flanken och tyskarna slog ut trängen och underhållstrupperna innan de gav sig i kast med de stridande förbanden. Motanfallet blev framgångsrikt och fick den sovjetiska offensiven att stanna upp. Men de sovjetiska styrkorna kom tillbaks och trots svåra förluster lyckades de driva tillbaks SS-trupperna som nu hotades av inringning.
SS-kårens befälhavare SS-Obergruppenführer Paul Hausser såg ingen annan utväg än att begära tillstånd om reträtt. Hitler vägrade godkänna något sådant och krävde att de skulle hålla stånd. Hausser ignorerade Hitlers order och genomförde den 15 februari en ordnad reträtt efter först ha gjort en begränsad motattack med stridsvagnar.
De sovjetiska trupperna kunde inta Charkov och en ursinnig Hitler beordrade Erich von Manstein att använda SS-kåren som spjutspets i ett anfall för att återta staden.
Charkov återtas
Detta passade Erich von Manstein perfekt. De sovjetiska styrkorna hade gjort en kilformad framryckning djupt in i tyskkontrollerat område och gav möjlighet till en kniptångsmanöver som skulle ringa in den sovjetiska spjutspetsen.
Tyskarna gjorde upp planer och reorganiserade sina styrkor och den 19 februari gick de till aktion.
SS-Kåren utgjorde den norra kniptången, medan den södra utgjordes av reguljära pansarförband.
Trots minfält och mycket dåligt väder i form av snö och dimma gick SS-kåren till anfall och fick tidigt framgångar. Striderna fortsatte och den 24 februari erövrades staden Pavlograd. Vägen till Charkov låg nu öppen och Das Reich gick i täten mot staden. Den sovjetiska ledningen beordrade att försvararna till varje pris skulle hålla stånd och förstärkningar sändes i ilfart. Enheter ur Totenkopf och Das Reich erövrade de viktiga järnvägsknutpunkterna vid Lasovaya.
De sovjetiska förstärkningarna fortsatte att anlända, bland annat så lyckades den 3. stridsvagnsarmén klämma in sig mellan Leibstandarte och Das Reich. Nu låg de tyska Waffen-SS divisionerna illa till, eller om man såg det från andra hållet, hade en utmärkt möjlighet att krossa den sovjetiska armén genom anfall från två håll. Paul Hausser valde det sistnämnda och en tre dagar lång strid tog sin början. Trots det dåliga vädret där marken förvandlats till lervälling och bristande underhåll lyckades SS-trupperna gradvis få övertaget. Till slut hade tre sovjetiska stridsvagnsbrigader, tre infanteridivisioner och en kavallerikår krossats eller tagits till fånga.
Den 11 mars tog sig en första SS-enhet in i Charkov och dagen efter började slaget om staden. De sovjetiska försvararna stred envist, framför allt runt järnvägsstationen och i industriområdena. Men till slut var de tvungna att retirera ut ur staden,
Tyskarna genomförde upprensningsaktioner i och i närheten av staden. Fronten stabiliserades och förblev stabil medan vårens töväder och snösmältningen gjorde rörliga operationer besvärliga.
Källor
- De största slagen under andra världskriget, redaktör Chris Mann, Läsförlaget, 2009
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
