Kremering
Kremering, från latinets cremo - förbränna eller bränna upp. Ett krematorium är en anläggning för kremering, eldbegängelse, förbränning av kvarlevorna efter en avliden person. Krematoriebyggnader är ofta belägna i anslutning till ett gravkapell. Den svenska begravningslagen definierar kremering som ”förbränning av stoftet efter en avliden person”. Idag kremeras ca 70% av alla avlidna i Sverige.
Innehåll
Kremering - en gammal sed känd från många kulturer
Principen att förbränna en kropp bestående av kött är densamma idag som förr i tiden. Kremering förekommer och har förekommit i många kulturer. Arkeologiska utgrävningar har visat att kremering förekom i Australien för cirka 20 000 år sedan. Kremering är känt i Europa sedan yngre bronsåldern. Vid den årliga festivalen Up Helly Aa på Shetlandsöarna levandehålls den gamla skandinaviska traditionen att bränna ett skepp med en avliden hövding ombord.
Moderna krematorier
Moderna krematorieugnar kan drivas med brännolja eller diesel, men det är betydligt vanligare med gas. Fram till 1960-talet var det vanligt att eldas med koks. Tekniken har förfinats genom åren och idag är det i regel datorstyrda anläggningar i drift för högsta effektivitet och säkerhet. Ungarna är byggda av eldfast tegel för att stå emot värmen, men då regelbundet användande nöter ut materialet så byts teglet ut efter en tid, beroende på antalet förbränningar.
Arbetsprocedur
En kremeringsugn arbetar vid en temperatur av 870 till 980° C. Vid denna temperatur är effektiviteten som bäst. Kroppen, med eventuell kista, förs in i förbränningsugnen då korrekt arbetstemperatur uppnåtts. Ringar och andra smycken avlägsnas och returneras normalt till de anhöriga. Om den avlidne har en pacemaker inopererad måste den avlägsnas då explosionsrisk föreligger.
Tiden som går åt vid kremering varierar beroende på kroppens storlek. Eftersom en kropp består av upp till 60% vatten krävs en tillförsel av värmeenergi proportionell till kroppens massa. En liten kropp kremeras därför av naturliga skäl fortare än en stor kropp. Att kremera en normalstor människokropp tar i genomsnitt cirka 90 till 120 minuter vid effektiv förbränning.
Slutprodukt - aska
Efter kremering återstår benrester, skelettdelar, som mals ner med en cremulator. Malningen ger något som liknar träaska i utseende, men med högre densitet. Då en kremering är genomförd och skelettdelar malts ner återstår endast aska. Mängden varierar beroende på den avlidnes kroppsvikt. Grovt räknat representerar askan cirka 3,5% av kroppsmassan för en vuxen person och cirka 2,5% för ett barn. Den genomsnittliga vikten för askan efter avlidna personer i Florida är cirka 2,4 Kg.
Kremering av sanitära skäl
Sjukdomar har under lång tid plågat mänskligheten och dödssiffrorna har genom historien ibland varit höga så fort en farsot har fått fäste. Kunskapen om sjukdomarnas spridningsvägar har dock inte alltid varit så god. Då forskning på området kunde klarlägga hur det förhöll sig kunde åtgärder vidtagas för att bekämpa epedemier. Att kremera kroppar av rent sanitära orsaker visade sig vara en bra metod.
Vid immigrationsstationen Ellis Island i New York lät myndigheterna installera krematorieugnar för att ta hand om kroppar efter människor som avled i lägret eller som hade avlidit under resan. En vid tiden välkänd sjukdom var tyfus som skördade många offer, men efter att den franske bakteriologen Charles Nicolle lyckats identifiera den fruktade sjukdomen 1909 utvecklades snabbt metoder för att förhindra den. Med hjälp av avlusningskammare på Ellis Island gasades kläder för att förhindra vidare spridning och de kroppar efter avlidna människor som ändå drabbades lät man kremera i kremeringsugnar.
Under andra världskriget installerades bland annat i Tredje riket många koncentrationsläger där de flesta hade en eller flera kremeringsugnar. Leverantören var inte sällan J.A. Topf & Söhne. Många läger drabbades av utbrott av tyfusepedemier, men då dricksvatten ofta togs upp via borrade brunnar förelåg en omedelbar risk att få grundvattnet infekterat och därmed spridning av ytterligare sjukdomar. I Auschwitz-Birkenau låg grundvattennivån endast ett par decimeter under markytan, varför en reguljär begravning ansågs utesluten. Många av de fångar som internerades i lägren var dock judar och inom i synnerhet ortodox judendom är inte kremering sanktionerat, vilket i kombination med språkförbistring, politisk situation och allmän ryktesspridning gav upphov till mytologiska legender om judar som brändes levande och eldsflammor som sträckte sig upp ur skorstenar. Även mytologiska vittnesmål om att människokroppar brann helt utan tillförsel av energi förekommer.
Under 1990-talet drabbades Europa av "Galna kosjukan" Kor smittades av BSE som orsakade stora problem med djurbeståndet. En av åtgärderna för att hindra smittspridningen och komma till bukt med problemet var att bränna infekterade kor. Hundratusentals kor kremerades under de värsta åren.
Bildgalleri
Ett krematorium i Birkenau som David Olére föreställde sig det.
Källor
- UrnShopper – A Basic Guide to Cremation
- Crematorium.eu – What is Cremation?
- Facultatieve Technologies, Incinerator Specialists, Inc. – High Speed Cremulator
- CODOH – The Crematoria Ovens of Auschwitz and Birkenau
- Valley Beth Shalom – Guide to Jewish Mourning and Condolence
- Crematorium.eu – History of Cremation
- Fonus – Kremering
- Konsumentsamverkan – Maten kan bli skadlig genom produktionssättet
- Interaktiva Medier, LRF Media – Två nya fall av galna ko-sjukan i Belgien