Eliahu Rosenberg
Eliahu Rosenberg (Elias Rosenberg), född den 10 mars 1924 i Warszawa, Polen. Avliden (datum okänt). Rosenberg deporterades med tåg från Warszawagettot till koncentrationslägret Treblinka den 20 augusti 1942 tillsammans med sin mor och tre systrar. Färden ska ha tagit elva timmar och tåget ska ha passerat staden Malkinia. Rosenberg spekulerar själv i att tåget ska ha tagit en omväg för att "lura fångarna".
Rosenbergs skrifliga vittnesmål är en 12 sidor maskinskriven handling sammanställd i Wien den 24 december 1947. Rosenberg vittnade vid Eichmann-rättegången i Jerusalem 1961.
Innehåll
Rosenberg beskriver Treblinka II
Treblinka ska enligt Rosenberg ha befunnit sig cirka 83 kilometer från Warszawa, inne i en skog. Lägret ska ha varit cirka 4 kvadrat kilometer stort och ensligt beläget. Närmsta samhälle var Kutaski Vulka Wiginowska, cirka en kilometer bort. Rosenberg vittnar även om att Treblinka byggdes 1941 av judar som sedan mördades.
Närmsta samhälle var dock i verkligheten Wolka Okraglik som ligger något närmare. Dock finns ett samhälle som heter Kutaski-Stare ungefär en kilometer nordväst om där Treblinka II låg. Endast den norra delen av Treblinka II angränsade till skog. Treblinka II var i verkligheten endast cirka fem procent så stort som Rosenberg uppger.
Högar med guld, kroppar i brunnen och lasarettet
Vid ankomst till lägret sattes Rosenberg i arbete. Han fick hjälpa till med att sortera kläder och tillhörigheter. Rosenberg beskriver hur han såg "..ett berg med pengar och guld slängt i en hög". Rosenberg beskriver även i sitt vittnesmål att han i lägret såg en drickvattenbrunn, 30 meter djup, fylld med kropparna efter fångar som hade begått självmord. Kropparna låg och ruttnade i brunnen. Lasarettet ska enligt Rosenberg ha varit en förfalskad sjukhusbyggnad dit fångar fördes för att skjutas ihjäl istället för att gasas: "Inte långt från där jag var så såg jag en grop, cirka sextio meter lång, sju till åtta meter bred och fyra meter djup, halvfull med döda kroppar. Gropen, fick jag senare veta, kallades för "lasarettet". Där sköts alla som inte kunde arbeta eller var sjuka. En SS-man kom och sade till oss att de som var sjuka var tvungna att rapportera det för att bli tagna till "lasarettet". Faktum är att några anmälde sig, i tron att dom skulle bli tagna till ett sjukhus."
Den byggnad som Rosenberg beskriver, "Lasarettet", byggdes först i oktober 1942 och alltså inte enligt Yitzhak Arad ha varit på plats vid den tidpunkt som beskrivs i vittnesmålet.
Gaskammaren i Treblinka
I sitt vittnesmål redogör Rosenberg för vad som skall ha varit homicidala gaskammare. Den första byggnaden beskrivs som en röd tegelbyggnad i formen av en lada, uppdelad i tre sektioner. Varje sektion skall ha bestått av rum stora som ett ordinärt vardagsrum med mark (det tyska ordet erde), inte golv. Väggarna som även dom var röda kunde så dölja de spår av blod som uppstår vid stänk. I taket fanns enligt Rosenberg ett fönster där den som skötte gasinsläppet kunde överskåda proceduren och reglera trycket. Ett duschmunstycke utan vattenledningar fanns även det monterat i taket, enligt Rosenberg.
Gaskammaren skall ha varit väldigt mörk, så det var svårt att se de ledningar på cirka fem centimeter i diameter som löpte utmed väggarna. Dessa rörledningar skall så ha försett gaskammaren med dieselavgaser. Kapaciteten var ungefär 400 personer. Då det var extremt trångt var det enligt Rosenberg omöjligt att falla omkull och uteslutet att göra något motstånd. Den ukrainske lägerpersonalen försökte avrätta så många som möjligt vid varje tillfälle, för att så lite gas som möjligt skulle användas. Avrättningen tog normalt 20 minuter. Därefter följde en paus på 15 minuter då lägerpersonalen väntade på att gråt och skrik skulle upphöra.
Rosenberg beskriver i sitt vittnesmål även tillkomsten av en ny gaskammarbyggnad med kapacitet för 12 000 personer. Den nya byggnaden skall ha varit mycket låg, så långa personer var tvungna att stå böjda för att få plats i den. Orsaken, menar Rosenberg, var att använda så lite gas som möjligt. Då kunde man undvika att somliga, i synnerhet barn, överlevde för att den lätta gasen steg till taket och därför fick avrättas vid massgravarna.
Den verksamma och dödliga gasen ska enligt Rosenberg ha kommit från dieselmotorn från en rysk stridsvagn. I ett videofilmat vittnesmål uppger Rosenberg att den ansvarige för gaskammaren hette Gustav Münzberger. I samma videovittnesmål uppger Rosenberg även att det mellan gaskamrarna och massgravarna arbetade "tandläkare" som hade till uppgift att kontrollera offrens tänder för att avlägsna eventuella värdefulla föremål.
Massgravar
Enligt egen utsago arbetade även Rosenberg med att släpa kroppar från gaskamrarna till massgravar. Kropparna skall ha varit uppsvällda, huden gråvit (det tyska ordet grauweisslich) och föll lätt av så det hängde som flagor. Ögonen stack ut och tungan hängde från munnen. Med träbårar skall så kropparna ha förflyttats till massgravar, ibland med löpande steg. Rosenberg beskriver så i sitt vittnesmål att när han kom till lägret såg han tiotusentals kroppar i de massgravar han anser fanns. Rosenberg beskriver även en SS-soldat vid namn Hermann som hade en vana att leta upp tjocka kvinnor bland de döda, lägga dem på en eld och stå i timmar och titta på medan de förvandlades till aska.
I sitt videofilmade vittnesmål uppger Rosenberg att kroppar staplades på upplagd järnvägsräls. Därefter sattes en tändsticka till kropparna, varpå de brann. En Otto Horn uppges ha befunnit så platsen där kroppar kremerades. Denne ska ha instruerat Rosenberg att lägga kvinnor och barn i botten och resten av kropparna ovanpå. Sedan räckte det med en tändsticka för att kropparna skulle brinna hela natten.
Videolänk
|
i ämnesportalen om Förintelsen |
