Kommunismens brott mot mänskligheten
Kommunismen, trots de ofta högtidliga talen om fred, rättvisa och jämlikhet så har varhelst på jorden kommunistiskt styre införts slutat med mord, förtryck, förföljelser och mänsklig misär. Alla kommunistiska regimer i historien har begått brott mot de mänskliga rättigheterna för att genomdriva sina utopier.
Kommunismens brott mot mänskligheten
Alla kommunistiska regimer har genomfört ett omfattande dödande av civila. Utrotningen av borgarklassen och de så kallade rika ”som klass” har högljutt proklamerats, fastän i verkligheten har många bönder och arbetare tillhört de flesta offren. Utöver detta så har kommunistiska regimer beordrat folkmord på ett antal minoriteter som man uppfattat som illojala eller antikommunistiska. Slutligen, kommunistregimer har ofta dödat ett stort antal av de man sett som rivaliserade kommunistiska fraktioner. I de flesta fall har de officiella skälen till massmorden varit ekonomiska eller politiska snarare än etniska, men straffen har sällan riktats mot enskilda individer. Snarare så dömde kommunistregimerna att ”fienderna mot folket” fanns inom en specifik klass, familj eller etnicitet och utövade kollektiv bestraffning mot hela den misstänkta gruppen. Så som den demokratiske socialisten och historikern Carl Landauer noterade i diskussionerna om Stalins ”avkulakiserings” kampanj:
”Huruvida det är mer omoraliskt att förfölja folk på grund av deras åsikter än att göra det på grund av deras tidigare ståndpunkter eller härkomst kan diskuteras… Men om ett barn omkommer därför att hans föräldrar var judiska eller för att hans far hade för många kor och därför var betraktad som kulak, eller om en man inte kan få jobb för att han är färgad eller för att han brukade vara köpman – i alla dessa fall så är offret bestraffat för någonting som inte har något att göra med moralisk skuld och som var från det förflutna, så det inte kan ändras. Om kommunister menar att utbredningen av ”kontrarevolutionära drag” är mer utbrett bland kulaker eller före detta borgare än bland arbetare, så kan vi minnas Hitlers argument att förekomsten av viss typ av kriminalitet är högre bland judar än bland icke-judar, och liknande argument använder amerikanska rasister mot negrer eller asiater. ”
(European Socialism: A History of Ideas and Movements)
Onaturliga dödsorsaker som beordrats av kommunistregimer faller inom tre distinkta kategorier: döden genom extrema levnadsvillkor i arbetsläger; döden genom avsiktligt skapad svält, ofta sammankopplad genom förstatligandet av jordbruket och till sist; regelrätta avrättningar.
Döden genom extrema levnadsvillkor i arbetsläger
Arbetsläger eller också kända som ”koncentrationsläger”, ”straffarbetsläger” och ”omskolningsläger” har spelat en viktig roll för det kommunistiska systemet ända från början. Lenins hemliga polis Chekan, började bygga arbetsläger 1918, den första officiella invigningen verkar ha gjorts av Leon Trotskij, som hotade motsträviga tjeckiska styrkor med fångenskap i koncentrationsläger om de vägrade att gå med i Röda Armén. Antalet fängslade under Lenins styre var med senare jämförelser blygsamma, tydligen inte mer än 100,000; men ända från början var koncentrationslägrena uppförda i det hårda klimatet i Sibirien och norra ryssland, och använda för extremt hårda uppgifter som att gräva kanaler, hugga ved och gruvdrift. Sådana förhållanden hade testat styrkan hos vem som helst, men de blev dödliga när det kombinerades med dåligt med mat och otillräcklig varm klädsel och de årliga dödssiffrorna för Lenins läger låg mellan 10-30% per år. (Oddsen att överleva ett femårigt straff var ungefär 20-60%). De höga dödstalen krävde fortsatta storskaliga arresteringar och fällande domar bara för att hålla lägret befolkat.
Under de tidiga Stalin åren, var antalet lägerfångar stabilt, men runt 1930 så visar de flesta beräkningar på att antalet skjutit i höjden till cirka 1,000,000 interner. Tillväxten i lägrena var bara i sin början, år 1940 så innehöll koncentrationslägrena omkring 2,000,000 fångar, samtidigt som levnadsförhållandena i dom förvärrades. Antalet fångar minskade och förhållandena i dom förbättrades betydligt efter Stalins död, 1953, men fånglägrena fortsatte ända fram till Gorbatjovs era.
En del kanske skulle ifrågasätta huruvida dödsfall i fånglägrerna kan vara betraktat som ”mord”. Helt klart om fångarna hade fått tillräckligt med mat, kläder och drägligt boende, hade staten blivit skyldig till slaveri, men inte till mord. Men det är inte fallet, ett medvetet val gjordes för att inte ge fångarna tillräckligt med mat och förnödenheter samtidigt som man lät dem utföra tunga fysiska arbeten. Under dessa förhållanden kommer även den starkaste förr eller senare att duka under.
Döden genom avsiktligt skapad svält
- Se Holodomor för artikel om massvälten i Ukraina.
Medan ett stort antal regeringar genom århundradena har skapat fångläger, så kan massdöd genom avsiktlig skapad svält anses som en genuint kommunistisk uppfinning. På grund av ideologiska skäl så har kommunistregimer nästan oundvikligen försökt att förstatliga jordbruket, med andra ord, man har konfiskerat böndernas gårdar. Men medan Marx trodde att den kommunistiska revolutionen bara skulle ske i högt industrialiserade länder, så har de flesta kommunistiska regimerna kommit till makten i länder där ”bönder”, eller lantbrukare, utgjorde den stora delen av befolkningen. I kombination, gjorde ideologi och de uppsatta målen att kommuniststaterna fick välja mellan att överge deras teorier eller att gå i krig mot stora delar av deras egen befolkning.
Förstatligandet av jordbruket kan ske på olika sätt, men i stort går det ut på samma sak: att få ut så mycket mat som möjligt från bönderna samtidigt som man ger dem så litet som möjligt tillbaka. Under det ryska inbördeskriget, försäkrade officiellt Lenin bönderna att de ägde sina egna marker, men tvingade dem att sälja allt sitt överskott till staten till ett löjligt lågt pris. När bönderna valde att inte sälja, började regeringens trupper att beslagta grödor – först överskottet, sedan grödorna som bönderna behövde för sina familjer och slutligen de grödor man behövde för att så nästa skörd. Slutresultatet var en enorm svält i vilken fem miljoner människor dog.
Under Stalins påtvingade kollektiviseringsprogram, förstatligades jordbruket för gott. Miljontals av missnöjda jordbrukarfamiljer sändes till Sibiriska tvångsarbetsläger. Stalins kollektiviserade bönder var tvungna att ge upp enorma mängder grödor för i stort sett ingenting, ofta beslagtog man hela skördarna. Detta orsakade ytterligare en stor massvält, vilken var värre än Lenins genom Stalins vägran att tillåta hjälp utifrån. Antalet dödsfall genom att svälta ihjäl uppgick till cirka 7 miljoner; ungefär lika stort antal gick under när de förtalade och påstått ”kontrarevolutionära” jordbrukarfamiljerna skickades till de Sibiriska koncentrationslägren. Det här mönstret upprepades i Kina när Mao förstatligade jordbruket, och verkar hända förr eller senare under de flesta kommunistregimerna. Marxisten Mugabes Zimbabwe är ett annat i historien närliggande exempel.
Återigen, en del personer kanske skulle neka till att införandet av en dåraktig jordbrukspolitik kan betraktas som mord. (De kommunistiska regimerna skulle förstås neka till att politiken var dåraktig, istället skyllde man svälten på dåligt väder vilket alltid verkade inträffa när kommunistpartiet beordrade kollektivisering av jordbruket). Men bevisen pekar på att den skapade svälten var antingen avsiktlig, som under Stalin, eller i varje fall ett resultat av illvillig likgiltighet – båda anledningarna är giltiga för att fällas för mord. Även Lenin som lade grundstenen för den kommunistiska jordbrukspolitiken och därför saknade erfarenhet genom kunskap, insåg vad han riskerade. Knappt en månad efter att han tog makten insåg Lenin risken för hungersnöd och förklarade: ”Den kritiska situationen för mattillgången, hotet av svält på grund av spekulation, sabotaget från kapitalister och byråkrater, samt det rådande kaoset, gör det viktigt att ta extraordinära åtgärder för att möta ondskan som hotar”. Lenin brukade vanligen skylla på alla andra utom honom själv, men han visste att spekulationen och sabotaget inte orsakade hungersnöden om den inte kombinerades med en anti-jordbrukar politik. När svälten hotade att förstöra hans regim stoppade han exproprieringen och priskontrollen – vilket tyder på att han visste att dessa var orsaken snarare än botemedlet mot svälten. Den avsiktliga svälten som kommunistdiktatorerna efter Lenin orsakade, var inte bara planerade utan användes avsiktligt som ett politiskt vapen mot motsträviga bönder.
Avrättningar
Vanliga avrättningar av oskyldiga ledde till färre dödsfall än de orsakade av arbetslägren eller den avsiktliga svälten. Antalet är ändå imponerade. Under det ryska inbördeskriget avrättades ”klassfiender” i stort antal i den Röda Terrorn. Som Zinoviev, en framstående bolsjevik, sade: ”Vi måste föra med oss 90 av de 100 miljoner som utgör Rysslands befolkning. För de kvarvarande har vi inget att säga. De måste tillintetgöras.” Antalet avrättade under den här perioden var mindre än i Zinovievs hot, förmodligen att antal hundratusen. Avrättningarna under Stalins styre – som det under den stora utrensningen 1936-1938 – var flera miljoner enligt de flesta beräkningarna. Liknande siffror, i procent av befolkningen räknat, är typiska för de flesta kommunistregimer.
Naturligtvis så är massmord inte det enda brottet mot de mänskliga rättigheterna under kommunistregimerna. Som tidigare nämnts så är ett utbrett användande av slavarbete vanligt. Friheten att röra på sig – även inom landets gränser – är kraftigt begränsad. Yttrandefrihet, pressfrihet, samvetsfrågor och religion har skoningslöst blivit förtryckta – även om tillfälliga ”töperioder” under till exempel Chrustjevs styre tillät författare som Aleksandr Solzhenitsyn att avslöja de tidigare regimernas mest flagranta kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Kommunistregimerna var motståndare till privat äganderätt, fri företagsamhet, att fritt kunna välja yrke, även om ibland man tillåtit detta av pragmatiska skäl. Man kan lugnt säga att det inte finns någon mänsklig frihet som kommunistregimerna inte brutit mot.
Länder under kommunistiskt styre
Sovjetunionen
I både relativa och absoluta termer är Ryssland det land som lidit mest under kommunisterna. Den kommunistiska statskuppen 1917 och maktkonsolideringen som skedde under det ryska inbördeskriget förintade det ryska levnadssättet, svepte bort det tunna lager av intelligentia som hållit landet på civilisationens och upplysningens väg och ledde det ryska folket i händerna på kommunisterna som utnyttjade dem för att sprida krig och förtyck till andra länder. Försöket att bygga ett kommunistimperium slutade i ett totalt misslyckande och landet sjönk ner i sin djupaste kris någonsin på 1990-talet.
Antalet offer under kommuniststyret i Ryssland finns det ett antal beräkningar på. Enligt ”Black Book of Communism” dog ungefär 20 miljoner[1], medan historikern Alexander Yakovlev hävdar att det av kommunisterna startade ryska inbördeskriget krävde 13 miljoner liv, som toppades av de 5 miljoner som svalt ihjäl under tidiga 1920-talet och de ytterligare 5 miljonerna som svalt ihjäl på 1930-talet. Enligt Yakovlev så avrättades eller dog i fångläger cirka 20-25 miljoner människor på grund av den kommunistiska terrorn. Med miljoner som dog i massdeportationerna, så beräknas det totala antalet offer ligga runt 50-60 miljoner. Då är inte de beräknade 27 miljoner Sovjetmedborgarna som dog i andra världskriget, som Stalin hjälpte till att starta, medräknade.
Ryssland lider än idag av de demografiska, sociala och ekonomiska katastroferna som kommunismen förvållade.
De länder som Sovjet ockuperade led stort också, i Ungern var det kommunistiska förtrycket så avskytt att folket gjorde uppror i Ungernrevolten 1956. I Mongoliet fördrevs kineserna från landet, och 1924 utropades Mongoliet till en folkrepublik efter sovjetiskt mönster. Under Sovjets styre massmördades 100 000-tals mongoler, 10 000-tals av dessa var munkar.
Se även
Kina
Kina, arvtagare till en av de äldsta och mest högstående civilisationerna i världen, har sedan 1800-talet plågats av blodiga civila upplopp, svältkatastrofer, militära nederlag och utländsk inblandning. Den icke-socialistiska Xinhai revolutionen åren 1911-12 avslutade den styrande Qing-dynastin och utropade den Kinesiska republiken. Det kinesiska kommunistpartiet (CCP), bildat 1921, kom till makten 1949 efter ett långt inbördeskrig och turbulensen efter andra världskriget. Den nya Maoistiska regimen etablerade ett totalitärt kommunistiskt system. Som direkt och indirekt dödade tiotals miljoner människor. Inbördeskriget mellan nationalisterna och kommunisterna tros ha dödat mellan 6-10 miljoner människor, mycket större dödstal orsakades av den systematiska terror, förföljelser och sociala reformer som lanserades av kommunisterna i mitten av 1940-talet. Det totala antalet offer mellan 1949-1975 varierar och helt tillräkneliga siffror finns inte. Kinas officiella statistik har inte offentliggjorts för en noggrann undersökning. Enligt analyser av tio varierande västerländska källor, så dog totalt 45-60 miljoner på grund av påtvingad kollektivisering, utrensningar (2-5 miljoner döda), Det Stora Språnget orsakade en svält som i sin tur dödade 30-40 miljoner, Kulturrevolutionen (2-7 miljoner döda) ockupationen av Tibet (0,6-1 miljoner döda) eller avlidna i Iaogai, världens största samling av koncentrationsläger (15-20 miljoner döda) och under annat förtryck.
Maoismen i Kina hade även stort stöd bland vänsterintellektuella här i Sverige på 60 och 70-talet. Bland dom som stödde de kommunistiska experimenten i Kina kan nämnas; Henning Mankell, Jan Myrdal, Jan Guillou, Robert Aschberg, Göran Rosenberg med flera framträdande författare och journalister.[2]
Även om Kina sedan "den store rorsmannen" Mao Zedongs död år 1976, har gjort stora pragmatiska ekonomiska reformer som har följt den marknadsekonomiska vägen, vilket har gjort landet till en av världens största ekonomier, så fortsätter landet vara en diktatur. År 1989 krossade militären en pro-demokratisk studentprotest på Pekings Tiananmen Square, Himmelska Fridens Torg, som dödade mellan 1000-3000 civila. Ett par hundra demonstranter kan ha blivit dödade i 2008 års upplopp i den autonoma Tibetanska regionen. Nationalister i Xinjiang regionen har blivit förtryckta i årtionden. Antalet offer där är okänt, men en del finns med i Kinas officiella avrättningsprotokoll på 10,000 människor per år.
År 2003 förbjöd de Kinesiska myndigheterna den oppositionella och fridfulla Falun Gong rörelsen, vars aktiviteter rör sig kring meditering och spirituell verksamhet, och har förföljt tusentals av deras medlemmar. Enligt internationella organisationer har situationen för de mänskliga rättigheterna inte förbättrats sedan år 2006. Det har skett ett ökat antal stora fall som involverat, övervakning, trakasserier, interneringar och fängslingar av politiska och religiösa aktivister, journalister och författare såväl som advokater som vill utöva sin rätt. Nya statliga regleringar har införts för statsanställda, media, inkluderat internet, domstolar och domare.
Kina är ett av de länder som fortfarande har dödsstraff som rättsmetod. Varje år avrättar man mångdubbelt fler än alla andra länder – tillsammans.
Kuba
Innan kommunismen rankades Kuba som ett av de mest utvecklade Latinamerikanska länderna, med en levnadsstandard som, på 1950-talet, översteg den i många europeiska länder (det var en resort för amerikanska turister och maffia gestalter). Efter femtio år av kommuniststyre och efter att ha genomgått flera s.k. "särskilda perioder" har landets ekonomiska tillväxt varit obefintlig - även om sjukvården är i världsklass.
Ett kommunistiskt styre infördes gradvis på Kuba efter revolutionen 1959 mot den impopuläre och marionettstyrde diktatorn Fulgenicio Batista som togs över av Fidel Castro, Ernesto Guevara och andra gerilla-revolutionärer. Det som fanns av demokratin avslutades och de nya härskarna införde ett enparti system, ställde in civila rättigheter och satte starkt tryck på kyrkan. Ekonomin var förstatligad och det civila samhället militariserat. För att utplåna och förhindra allt anti-kommunistiskt motstånd, igångsatte ledarna en våg av terror. Enligt ”Black Book of Communism” hade dödspatruller skjutit ihjäl åtminstone 14,000 Kubaner fram till 1970, allt som allt så har mer än 100,000 människor dödats på grund av revolutionen. År 1960 etablerade Kuba sina första Gulag-inspirerade koncentrationsläger. År 1961 var 300,000 av landets 6,4 miljoner innevånare internerade i lägren. Den här och andra handlingar av kommunistregimen satte igång en massflykt från landet. Mer än en halv miljon människor flydde landet på bara fem år och antalet flyktingar idag uppgår till mer än två miljoner. Kuba är en av de få kvarvarande kommuniststaterna idag, även om oundvikliga förändringar ligger högt på regimens agenda. Speciellt nu när Fidel Castro avgått som landets ledare och hans bror, Raoul Castro tillträtt vid makten, som redan har liberaliserat förhållandena något i landet.
Kuba har dock fortfarande dödsstraff bland sina rättsmetoder och s.k. "samvetsfångar" inlåsta p.g.a främst demokratiska yttringar. Det var i mars år 2003 som 75 personer fängslades och flertalet av dessa "samvetsfångarna" sitter fortfarande i fängelse. Majoriteten åtalades för aktiviteter som påstods vara ”omstörtande verksamhet” som skulle skada landet. Männen som fängslades dömdes till mellan sex och 28 års fängelse efter bristfälliga rättegångar.
Kambodja
- Huvudartikel: Folkmordet i Kambodja
Ända sedan Angkor-riket och den Khmeriska monarkin styrt Mekongdeltat sedan runt 1000-talet, har Kambodja plågats av utländska invasioner och konflikter. Fem århundraden av inbördeskonflikter och utländsk inblandning tillfogade inte bara mänskliga förluster för Kambodja, men föreberedde det isolerade landet för ett av de värsta folkmorden under 1900-talet. Efter att ha förklarat sig självständiga 1953 och ha utkämpat det andra Indokinesiska Kriget och ett inbördeskrig i slutet av 1960-talet, så togs Kambodja i april 1975 över av de Röda Khmererna och dess ledare Pol Pot, en regim som varade i tre år och åtta månader. Den här extrema kommunistregimen vars ledare var utbildade i Frankrike och inspirerade av den kinesiska Maoismen, utförde ett diaboliskt förtryck i ett land försvagat av rasism, etniska konflikter och främlingsfientlighet.
De nya ledarna ville skapa ett stadsavfolkat, bondestyrt, lantlig utopi och genomföra ett enkelt stort steg till kommunismen genom att med tvång överföra hundratusentals stadsbor till landsorten och genom att förstatliga jordbruket. Den påföljande totalitära terrorn utvecklades till ett folkmord mot etniska minoriteter, intellektuella, religiösa och alla grupper som ansågs motarbeta landets kommunistiska revolution. Det påstådda motivet till denna kriminella plan var att införa en radikal förändring i Kambodjas samhälle längs med ideologiska linjer. Under 1975-1979 så dog ungefär 1,7 miljoner[3], kanske mer än 2 miljoner – det är mellan 20-25% av landets befolkning på 8 miljoner - av svält och umbäranden.
Även denna massmördarregim stöddes av den svenska vänstern. Den mest prominenta anhängaren torde ha varit den socialdemokratiska riksdagskvinnan och före detta talmannen för Sveriges riksdag, Birgitta Dahl. Hon blev 1997 tvungen att be om ursäkt för sitt stöd. [4]
I december 1978, störtades regimen av Vietnamesiska styrkor och de Röda Khmererna tvingades fly till landsbygden där de utkämpade ett gerillakrig ända till 1990-talet då en politisk lösning nåddes.
Efter långa förberedelser, kontroverser och debatter inrättades, 2004, en specialdomstol i Kambodja för att utreda och bringa de före detta ledarna för Röda Khmererna inför rätta för brott mot mänskligheten.
