Stalinism
Stalinism är ett sätt att styra staten med de policys som utarbetades mellan 1927 och 1953 av Josef Stalin (1873-1953). Stalinistisk politik och idéer utvecklades i Sovjetunionen inkluderade snabb industrialisering av landet, teorin om socialism i ett land, en totalitär stat, förstatligande av jordbruket, personkult samt underordnande av utländska kommunistiska partiers intressen under Sovjetunionens kommunistiska parti, som stalinismen ansåg vara den ledande förebilden för den kommunistiska revolutionen vid den tiden.
Stalinismen förespråkade eskalering av klasskonflikter genom att använda statligt våld för att tvinga bort borgarklassens samhälle, vilken den stalinistiska doktrinen betraktade som hot mot utförandet av den kommunistiska revolutionen. Denna politik resulterade i ett omfattande politiskt våld och förföljelse av sådana människor. "Fiender" inkluderade inte bara borgerliga människor, utan också arbetarklassfolk med kontrarevolutionära sympatier.
Stalinistisk industrialisering utformades officiellt för att påskynda utvecklingen mot kommunismen och betonade behovet av en sådan snabb industrialisering med motiveringen att Sovjetunionen tidigare var ekonomiskt efter i jämförelse med andra länder och hävdar att det socialistiska samhället behövde en stark industri för att möta de utmaningar som inre och yttre fiender av kommunismen utgjorde. Snabb industrialisering åtföljdes av masskollektivisering av jordbruket och genom snabb urbanisering. Snabb urbanisering omvandlade många små byar till industriella städer. För att påskynda utvecklingen av industrialiseringen importerade Stalin material, idéer, sakkunskap och arbetstagare från Västeuropa och från USA och inrättade pragmatiskt ett joint venture-kontrakt med stora amerikanska privata företag, som Ford Motor Company, som under statlig tillsyn hjälpte till att utveckla grunden för industrin i sovjetekonomin från slutet av 1920-talet fram till 1930-talet. Efter att de amerikanska privata företagen hade fullgjort sina uppgifter tog de sovjetiska statliga företagen över.
Innehåll
Stalinistiska strategier
Medan vissa historiker ser stalinismen som en återspegling av Leninismens och marxismens ideologier, hävdar vissa att den står fristående från de socialistiska idealen som den härrör från. Efter en politisk kamp som kulminerade i Bucharinisternas nederlag, var stalinismen fri att forma politiken utan motstånd och inledde en era av hård auktoritärism som inleddes med en snabb industrialisering oberoende av kostnaden.
Från 1917 till 1924 uppträdde Vladimir Lenin, Leon Trotskij och Stalin ofta tillsammans, men de hade urskiljbara ideologiska skillnader. I sina dispyter med Trotskij betonade Stalin arbetarnas roll i avancerade kapitalistiska länder (till exempel ansåg han den amerikanska arbetarklassen vara en "burgeoiserad aristokrati”). Stalin protesterade också mot Trotskij om böndernas roll som i Kina, medan Trotskijs ståndpunkt i stället var för städernas revolt över bondebaserat gerillakrig.
Medan alla andra av Oktoberrevolutionens bolsjevikiska ledare betraktade sin revolution mer eller mindre precis som början, såg de Ryssland som en språngbräda på vägen mot den världsomspännande revolutionen. Stalin introducerade slutligen idén om socialism i ett land till hösten 1924. Detta stod inte bara i skarp kontrast till Trotskijs "permanenta revolution", utan i kontrast till alla tidigare socialistiska teorier. Men efter tiden och genom olika omständigheter sprids revolutionen inte utanför Ryssland, som Lenin antagit att den snart skulle. Inte ens inom ryska imperiets andra länder som Polen, Finland, Litauen, Lettland och Estland hade revolutionen varit en framgång. Tvärtom hade alla dessa länder återvänt till ett kapitalistiskt borgerligt styre. Men fortfarande, efter hösten 1924, var Stalins idé om socialism i Sovjet-Ryssland enbart, först och främst blasfemi i öronen på de andra politbyråmedlemmarna - Zinovjev och Kamenev till den intellektuella vänstern, Rykov, Bucharin och Tomskij till den pragmatiska högern och den mäktige Trotskij, som inte tillhörde någon sida förutom sin egen. Ingen av dem hade ens tänkt på Stalins koncept som ett potentiellt tillskott till den kommunistiska ideologin. Därför kunde Stalins "Socialism i ett land" -teori inte införas förrän han blivit den autokratiska ledaren i Sovjetunionen (från omkring 1929, då Trotskij hade tvingats i exil och Zinovjev och Kamenev hade oskadliggjorts, Bucharin och ”högeroppositionen” uttryckte sitt stöd för att införa Stalins idéer).
Emedan traditionellt kommunistiskt tänkande menade att staten skulle gradvis ”vittra sönder” allt eftersom implementeringen av socialismen utplånade alla klassgränser, menade Stalin att den proletära staten (i motsats till den borgerliga staten) måste bli starkare innan den vittrar bort. Enligt Stalin skulle kontrarevolutionära element försöka hindra övergången till den totala kommunismen och staten måste vara stark nog att besegra dem. På grund av detta har kommunistregimer influerade av Stalin ofta blivit beskrivna som totalitära.
Klassbaserat våld, utrensningar och deportationer
Klassbaserat våld
- Se huvudartikel: Avkulakiseringen
Stalin beskyllde kulakerna som anstiftare till reaktionärt våld mot folket under kollektiviseringen av jordbruket på 1930-talet. Som svar på detta anstiftade staten under Stalins välde en våldsam kampanj mot kulakerna, vilket har beskrivits som ”klassmord”.
Deporteringar
Deportationer i Sovjetunionen avser tvångsförflyttning av olika grupper från 1930-talet fram till 1950-talet som beordrats av Josef Stalin och kan klassificeras i följande breda kategorier: deportationer av "anti-sovjetiska" befolkningskategorier (ofta klassificerade som "fiender till arbetarklassen "), deportationer av hela nationaliteter, tvångsförflyttning av arbetskraft och organiserad migration i motsatt riktning för att befolka de etniskt rensade områdena.
I de flesta fall var deras destinationer underbefolkade avlägsna områden. Detta inkluderar deportationer till Sovjetunionen av icke-sovjetiska medborgare från länder utanför Sovjetunionen. Det har uppskattats att intern tvångsmigration som helhet drabbade minst 6 miljoner människor. Av dessa deporterades totalt 1,8 miljoner kulaker 1930-31, 1,0 miljoner bönder och etniska minoriteter 1932-39, medan cirka 3,5 miljoner etniska minoriteter vidarebosattes under 1940-52.
Nära 1 till 1,5 miljoner dog som ett resultat av deportationerna - av dessa dödsfall erkändes deportationen av krimtatarerna och deportationen av tjetjener som folkmord av Ukraina respektive Europaparlamentet.
Antalet dödsfall som tillskrivs deporterade personer som befinner sig i exil är betydande. Orsakerna till en sådan demografisk katastrof ligger i det hårda klimatet i Sibirien och Kazakstan, sjukdom, undernäring, arbetsutnyttjande som varade upp till 10 timmar dagligen, liksom avsaknad av någon form av dräglig bostad eller boende för de deporterade personerna.
| Etnicitet | Uppskattat antal döda |
|---|---|
| Kulaker 1930–1931 | 389,521 |
| Kulaker 1930–1937 | Okänt |
| Polacker | 90,000 |
| Koreaner | 28,200–40,000 |
| Estländare | 5,400 |
| Letter | 17,400 |
| Litauer | 28,000 |
| Finnar | 18,800 |
| Karatjajer | 13,100–19,000 |
| Sovjet-tyskar | 42,823–228,800 |
| Kalmucker | 12,600–16,000 |
| Tjetjener | 100,000–170,000 |
| Inguiter | 20,300–23,000 |
| Balkarer | 7,600–11,000 |
| Krim-tatarer | 34,300–44,000 |
| Meschetiska turkar | 12,859–15,000 |
| TOTALT | 820,903–1,115,921 |
Utrensningar
1936 startade Stalin en utrensning inom kommunistpartiet och armén. Många av de högre militära ledarna avrättades. Resultatet blev en armé i upplösningstillstånd.
Se även
|
i ämnesportalen om Vänsterideologi |
Externa länkar
- Marxists.org: Bolsjevism och stalinism
- Marxists.org: Vad är Stalinism?
- Britannica: Stalinism
- Klasskampen under 1930-talet i Sovjetunionen
