Folkmordet i Kambodja
Folkmordet i Kambodja var ett organiserat kommunistiskt folkmord som skedde mellan åren 1975 och 1979. Man räknar med att ungefär 1,7 miljoner människor miste livet under denna period.
Bakgrund
Från 1860-talet till 1953 var Kambodja ett av protektoraten i franska Indokina. Efter andra världskrigets slut stred franska kolonialtrupper mot den kommunistledda Khmer Issarak-gerillan i ett fåfängt försök att återta makten. Från självständighetsåret till 1970 styrdes Kambodja av den excentriske prins Sihanouk. Genom att spela ut det kalla krigets stormakter mot varandra lyckades prinsen värna Kambodjas självständighet och förhindra att landet drogs in i den militära konflikt som med vissa avbrott pågick i grannlandet Vietnam i 30 år. 1960 övertogs makten i det kambodjanska kommunistpartiet av de så kallade Parisstudenterna, den doktrinära och hemlighetsfulla maktelit som femton år senare skulle bilda kärnan i Röda khmerernas folkmordsregim. 1962 valdes den relativt okände Saloth Sar till partiets generalsekreterare. Det var samme man som i sinom tid skulle bli känd som "Broder nummer ett" och till sist Pol Pot.
Genom en kupp 1970 tog högersidan över med Sirik Matak och Lon Nol i spetsen. På uppmaning från den före detta kungen, som levde i exil i Kina, tog stora delar av landsortsbefolkningen avstånd från högersidan och anslöt sig till Röda Khmererna där Pol Pot var ledaren. Inbördeskrig utbröt och stora delar av Kambodja förstördes. De kommunistiska styrkorna besegrade Lon Nol-regimen och intog Phnom Penh 1975.
Mellan den 17 april 1975 och 6 januari 1979 hade de Röda Khmererna makten i Kambodja.
Folkmordet
Under Pol Pots ledning, och inom några dagar efter man störtat regeringen, inledde Röda Khmererna ett organiserat uppdrag och införde en radikal plan för att återuppbygga Kambodja (nu under sitt Kambodjanska namn Kampuchea) enligt inspiration av det kommunistiska Maos Kina. Befolkningen måste, ansåg man, tvingas att arbeta i ett stort förbund av kollektiva jordbruk. Alla som ansågs vara i opposition (alla intellektuella och välutbildade människor antogs vara det) måste elimineras, tillsammans med alla icke-kommunistiska aspekter av det traditionella kambodjanska samhället.
Med kort varsel och under dödshot tvingades invånarna i städerna att lämna dem. Sjuka, handikappade, gamla och mycket unga fördrevs, oberoende av deras fysiska tillstånd. Ingen skonades när städerna utrymdes. Människor som vägrade att lämna sina hem dödades, även de som inte lämnade sina hem tillräckligt snabbt, samt de som inte lydde order.
Alla politiska och medborgerliga rättigheter avskaffades. Barn togs från sina föräldrar och placerades i separata tvångsarbetsläger. Fabriker, skolor och universitet stängdes, så också sjukhus. Advokater, läkare, lärare, ingenjörer, forskare och yrkesarbetande människor inom alla fält (inklusive armén) mördades tillsammans med sin släkt. Religion förbjöds, alla ledande buddhistiska munkar dödades och nästan alla tempel förstördes. Musik och radioapparater förbjöds också. Det hände att människor avrättades bara för att de kunde tala eller skriva ett främmande språk, bar glasögon, skrattade eller grät. En känd Röd Khmer-slogan löd: "att bespara dig är ingen vinst, att döda dig är ingen förlust."
Människor som undslapp bli mördade blev obetalda arbetare som arbetade för minimala matransoner under omöjligt långa arbetsdagar. De sov och åt i obekväma bostadskvarter medvetet placerade så långt bort som möjligt från deras gamla hem. Personliga relationer avråddes, så även uttryck för kärlek. Folk försvagades på grund av överarbete och svält, vilket oftast ledde till sjukdom, för vilket det inte fanns någon behandling förutom döden i Pol Pots Kambodja.
Måltavlor var även minoritetsgrupper, offer för de Röda Khmerernas rasism. Bland dessa fanns etniska kineser, vietnameser och thailändare, och även kambodjaner med kinesiska, vietnamesiska och thailändska rötter. Hälften av Chams muslimska befolkning mördades, utöver det även 8000 kristna.
Införandet av den diktatoriska regimen lämnade också Pol Pot och Röda Khmererna rädda för att förlora makten och för att råka ut för hämnd från det egna plågade folket eller att bli förrådda av rivaler. Röda Khmererna förhörde därför flera gånger sina egna medlemmar, och fängslade och avrättade dem vid minsta misstanke om förräderi och sabotage. De sade: "Hellre avrätta en oskyldig av misstag än att av misstag låta en fiende leva".
Civila dödsfall under denna period, från avrättningar, sjukdomar, utmattning och svält har uppskattats till drygt 1,7 miljoner.
I slutet av 1978 gick Vietnam in i Kambodja och drev ut Pol Pot från Phnom Penh och de större orterna. Väpnat motstånd av Röda Khmergrupper, främst med stöd från Kina, pågick trots detta ända in på 1990-talet. I juli 1994 olagligförklarade det kambodjanska parlamentet de Röda Khmererna.
Dödens fält
Flera stora fält där Röda Khmererna mördade människor och lade dom i massgravar benämns ofta för "dödens fält" idag, på engelska: "the killing fields". Det var den kambodjanska journalisten och överlevaren från kommunisternas terror Dith Pran som myntade uttrycket om dödens fält.
Efterspel
Ett avtal slöts i juni 2003 mellan FN och den kambodjanska regeringen om den så kallade Khmer Rouge-tribunalen, som ratificerades av den kambodjanska nationalförsamlingen och senaten i oktober 2004. Tribunalen skall pröva Röda Khmer-ledare som är anklagade för att mellan 1975 och 1979 ha gjort sig skyldiga till bland annat folkmord (i akademiska kretsar råder oenighet om händelserna i Kambodja under Röda Khmererna är ett folkmord eftersom det inte var ett specifikt folk som utsattes), brott mot mänskligheten och brott mot krigets lagar. Det är dock fortfarande osäkert när den faktiska rättegången kan komma till stånd. Pol Pot avled i början av 1998. Med honom dog också möjligheten att ställa den högste ansvarige inför rätta. Sedan dess har enstaka ledare för Röda Khmererna åtalats.
