Ester i Waffen-SS
Ester i Waffen-SS. Man räknar med att ungefär 25 000 ester tjänstgjorde i Waffen-SS under andra världskriget, och ytterligare 75 000 ester tjänstgjorde på annat håll i den tyska krigsmakten.
Innehåll
Bakgrund
Sedan Sovjetunionen ockuperat Estland sommaren 1940 fanns ett motstånd mot kommunisterna hos den estniska befolkningen. Estniska frihetskämpar organiserade sig i små gerillaförband som kallades Skogsbröderna. Dessa var aktiva redan innan den tyska invasionen av Sovjetunionen, operation Barbarossa, den 22 juni 1941. Dessa stödde senare den tyska kampen mot de sovjetiska styrkorna. Ett annat estnisk förband som stred på tyskarnas sida var jägarförbandet ERNA som bildats i Finland av exilester. Efter att de sovjetiska styrkorna drivits ut ur Estland påbörjades tyska politiska stridigheter om hur man skulle hantera Estland och de estniska frivilliga.
I augusti 1941 beslutades det att estniska frivilliga enbart fick rekryteras till mindre säkerhetsförband. Dessa förband tjänstgjorde med att vakta broar, vägar, järnvägar, bekämpa partisaner med mera. De var med andra ord inte några frontförband.
Från estniskt håll var det av intresse att skapa ett större estniskt förband, en division, men tyskarna var avvisande till sådana förslag. Tyskarnas inställning kom dock gradvis att förändras, främst på grund av krigets fortsatta förlopp. Under den sovjetiska offensiven vintern 1941/1942 hade estniska skyddsmanskapsbataljoner tvingats in i rena frontstrider. Trots bristfällig utrustning och utbildning gjorde de väl ifrån sig vilket uppmärksammades av tyskarna. Under sommaren 1942 beslutades det att en estnisk frivilliglegion skulle bildadas, en nyhet som offentliggjordes vid ett massmöte i Tallinn den 28 augusti. Manskapet till legionen skulle dels komma från nya rekryter, men även genom förflyttningar från de befintliga skyddsmanskaps- och säkerhetsbataljonerna. Varav det sistnämnda inte sågs med blida ögon av de tyska generaler som hade ett stort behov av sina estniska bataljoner.
Med tiden blev det allt svårare att hitta rekryter så olika former av tvångsåtgärder förekom. Ungdomar i värnpliktsåldern fick valet att antingen skriva in som frivilliga sig i legionen eller tvingas in i arbetstjänsten. Denna åtgärd ledde till tusentals nya frivilliga. Denna metod kallas ibland för skuggmobilisering. Senare påbörjades även regelrätt mobilisering av olika årsklasser.
Krigstjänst
Estniska legionen
Från att den Estnische SS-Legion bildats sensommaren 1942 gick rekryteringen trögt. Bland annat var det känt att SS-förband i allmänhet skickades till de tuffaste frontavsnitten. Dessutom hade esterna i färskt minne den skyddsmanskapsbataljon som nästan förintades i Stalingrad. Denna oro fick den tyska ledningen att garantera att legionen enbart skulle användas på östfrontens norra avsnitt.
För att öka rekryteringen bildades även Föreningen för legionens vänner (Eesti Leegioni Söprade Selts), vilken samlade en rad kända estniska personer.
I oktober 1942 anlände de första rekryterna till SS-Truppenübungsplatz Dębica (som 1943 döptes om till Heidelager) i södra Polen. Till befälhavare utsågs SS-Obersturmbannführer Franz Augsberger. När esterna anlände till Dębica fick de veta att de skulle ledas av tyska officerare och inte estniska. Detta besked väckte förvåning och förbittring hos de frivilliga. Problemet löstes genom att tyskarnas löfte om att de tyska officerarna skulle ersättas av estniska officerare när dessa fanns tillgängliga. Men för att utbilda legionen samt för att fylla upp leden tillfördes tyskar från diverse ersättningsbataljoner. Den 1 december 1942 hade den estniska legionen i sina led 14 tyska officerare, 17 tyska underbefäl och 186 tyska meniga soldater. Men för att i framtiden kunna använda estniska officerare skickades den 15 december 26 ester till SS-Junkerschule Bad Tölz för att få tysk officersutbildning.
I mars 1943 drogs den slitna SS-Panzergrenadier-Division "Wiking" ur frontlinjen. På grund av förluster samt omstruktureringar (både SS-Panzergrenadier-Regiment Nordland och Finnisches Freiwilligen-Bataillon der Waffen-SS lämnade divisionen) behövde de omedelbart förstärkningar. Det beslutades att I. bataljonen i legionen skulle skickas. Den fick namnet SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa. I samband med detta bytte legionen namn från Estnische SS-Legion till Estnische SS-Freiwilligen-Legion.
Som en del av utbildningen ingick två timmars ideologisk skolning i veckan. Fokus låg på olika aspekter på nationalsocialismen och det Tredje Riket. Esterna fann dessa lektioner föga intressanta och visade sin patriotiska ådra genom att, trots officiellt förbud, dekorera sina bostadsbaracker med estniska flaggor och estniska motiv.
SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa
SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Batallion Narwa var en bataljon som i april 1943 anlände till SS-Panzergrenadier-Division "Wiking" som ersättning för de förband som lämnat divisionen. Narwa fick sitt elddop vid Izjum i juli där de gjorde bra ifrån sig. De deltog senare i det fjärde slaget om Charkov och reträtten mot floden Dnjepr. I slutet av januari 1944 inringades förbandet i Tjerkassyfickan. De lyckades bryta sig ut och de kvarvarande soldaterna blev så småningom en del av 20. Waffen-Grenadier-Division der SS (Estnische Nr. 1).
Estnische SS-Freiwilligen-Brigade
20. Waffen-Grenadier-Division der SS (Estnische Nr. 1)
20. Waffen-Grenadier-Division der SS (Estnische Nr. 1) bildades i januari 1944 när frivilligbrigaden utökades med estniska värnpliktiga. Samtidigt var de stridserfarna delarna av divisionen fullt upptagna med försvara Narva mot sovjetiska anfall. Divisionen deltog i reträttstrider genom Baltikum och slutligen i försvarsstriderna i Schlesien där de kämpade till krigsslutet.
Lista på estniska frivilliga (ej komplett)
Se även
i ämnesportalen om Andra världskriget |