Svit

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

Svit är det franska ordet för följd och är en cycliskt instrumental komposition i flera satser och fri form.

Historia

Sviten eller danssviten uppstod ur de samlingar av danser som under 1400-talet och 1500-talet arrangerades för dåtidens hemmainstrument, lutan. Danserna var bestämda att spelas efter varandra och ställdes därför samman, så att de kunde framhäva varandra. Ursprungligen var dessa rader av danser avsedda att dansas efter, men de blev efter hand ren konstmusik.

I Italien kallades sviterna - Partita - i Frankrike kallades de - Ordres. Men så småningom blev det franska namnet suite, som hade godtagits i Tyskland synonymt med begreppet svit.

Under loppet av 1600-talet, försvann flera av de äldre danstyperna ur sviten - som den långsamma, högtidliga Pavane och den raska efterföljande dansen Galliard. I gengäld kom nya danser till. Samtidigt fick sviten sitt logiskt bestämda innehåll. Sviten kunde gärna bestå av en mängd olika danser av olika hållning och karaktär. Men 4 olika typer skulle vara representerade i sviten, och de skulle stå i en viss ordning, så att motsättningarna kunde framhävas.

Var och en av de 4 huvudtyperna kan alltså vara representerad, gärna med flera danser, men ingen typ får fattas.

Under 1600-talet började man särskilt iFrankrike att ge enskilda stycken i sviten helt allmänna namn som - Sinfonia, Caprice, burlesque, romance eller pastoral - och sviten miste då den sista förbindelsen med dansen och blev en ren musikform. Som form fick sviten särskild betydelse för sonaten i 4 satser.

Den Franska sviten

Den franska sviten spelas ofta på luta eller klaver - en särskild lutstil, style brisé, utvecklades för att ge lutspelaren möjlighet till en flerstämmighet trots lutans snabbt avklingande toner. Av flera internationellt berömda lutspelare kan nämnas den franska lutdynastin Gaultier.

Luttekniken påverkade också den franska klavermusiken som under ett par generationer dominerades av familjen Couperin. Vid början av det franska 1700-talet hade lutan fått ge plats åt den allt viktigare cembalomusiken. Vid mitten av 1600-talet har satsföljden - Allemande, courante, sarabande, och Gigue blivit centrala danssatser för den franska sviten.

I den franska svitens utveckling är lutmästaren Denis Gaultier skolbildande liksom organisten och cembalisten Jacques Chambion de Chambonniéres. De franska cembalisterna under de följande 100 åren representerar en särpräglad komponist- och speltradition i klavermusikens historia med sviten som viktigaste genre. Nämnas kan Louis Couperin och sonen Francois Couperin, Louis Marchand, Jean Philippe Rameau och Louise Daquin som viktiga namn.

Den Tyska sviten

I Tyskland innebar sviten framför allt ensemblemusik redan vid 1600-talets början. Också här tillkom nya danser ofta genom att man utvecklade tematiken och melodiken. Här kan nämnas en rad sydtyska kompositörer som Melchior Franck, Valentin Hausmann och Johann Staden, med danssatser utgivna separat eller som inslag i sångsamlingar.

Bach och Händel fullbordar sviten

I klaversvitens historia intar Johann Sebastian Bachs tre samlingar en rangplats. Det rör sig om 6 franska sviter, 6 engelska sviter samt 6 partitor - Partita är det italienska ordet för svit. De franska sviterna tillkom 1720 och har en enkel, men mycket sammanhållen utformning. De engelska sviterna från samma tid kan uppfattas som en hyllning till Charles Dieupart i London, vars sviter Bach beundrade mycket. Samtliga sviter inleds av ett långt preludium med en genomarbetad polyfon struktur.

Bachs 4 orkestersviter är mycket betydelsefulla. Han kallade dem för ouvertyrer med tanke på den stora inledande satsen i fransk ouvertyrstil. Den första sviten i C-dur är något enklare än de övriga, medan svit nummer 2 i h-moll är den mest kända, med flöjten som solistiskt instrument.

Georg Friedrich Händel utgav två samlingar med klaversviter om vardera 8 verk 1720 respektive 1733. Händel blandar sviten med sonat, variationsformer och ostinatoformer, medan han i sina konserter infogar danssatser.

Sammanfattningvis kan man konstantera att medan Bach utvidgar sviten utan att spränga dess ramar, så uppfattar Händel begreppet svit i dess ursprungliga betydelse: som en fritt hopfogad satsföljd.

Videogalleri

Berlin-orkester.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Klassisk musik