Jean Philippe Rameau
Jean Philippe Rameau, fransk kompositör och musik teoretiker. Rameau föddes 1683 i Dijon och avled 1764 i Paris
Uppväxten
Fastän det var meningen, att Rameau skulle bli jurist, visade han mycket tidigt så utpräglade musikaliska anlag, att hans far lät honom få undervisning både i orgelspelning, violin och cembalo. Han var en mycket intresserad elev, och han skaffade sig alldeles på egen hand teoretiska kunskaper i harmonilära. En ungdomlig kärlekshistoria resulterade emellertid i förvisning till Italien, där hangrep tillfället i akt att höra samtidens italienska musik.
Som violinist i ett teatersällskap återvände han hem till Frankrike, vikarierande som organist i Notre Dame i Avignon, blev katedralorganist i Clermont i Auvergne och kom 1706 till Paris, där han innehade olika anställningar som organist. Han fortsatte studera akustik, fysik och harmoni och samlade sina erfarenheter det grundläggande verket Harmoniläran som han gav ut 1722. Det blev utgångspunkten för en lång rad teoretiska musikskrifter som lade grunden till den moderna harmoniläran.
Betydelsen som operakompositör
Den första operan han fick uppförd var Hippolyte et Aricie1733, som delade upp publiken i två läger. Halva Frankrike blev galen av den, den andra halvan blev galen efter den, har det sagts. Själv menade Rameau, att han bara efterliknade Jean Baptiste Lully, men han gjorde det i hög grad på sitt eget sätt. Han var lika mycket föregångsman i sina kompositioner som han var i egenskap av teoretiker. Rameau menade att varje känsla och stämning skulle uttryckas i musiken. För honom hade varje klang, varje harmoni ett alldeles bestämt känsloinnehåll.
Rameaus musik var precis som Jean-Baptiste Lullys bunden till ord och dikten. I Frankrike räknar man honom som skaparen av programmusik. Jämförd med Lully var han emellertid en radikal förnyare, och hans djärva harmonier och modulationer, hans fantasifulla och rika orkesterklang irriterade många av dåtidens etassiblemang. Alla höll dock på Lully och både de som ledda av Voltaire med hänförelse hyllade Rameau och de, som under Rousseaus ledning bekämpade hans musik som allför lärd, framställde Lully som det stora exemplet.
Rameaus operor byggde helt på klassisk fransk grund, men han var inte främmande för italiensk opera, och den hade också inflytande på hans egen konst. Då emellertid Giovanni Battista Pergolesi opera buffa La serva padrona uppfördes i Paris 1752, kom Rameau åter ut i blåsväder. Denna gången stod striden mellan anhängarna av den nya, muntra och lättfärdiga italienska operan och den mer högtidliga och allvarliga franska. Även nu fick Rameau många fiender, men han bevarade sin ställning tack vare sina förbindelser med det franska hovet.
Rameau komponerade en lång rad operor och baletter, som haft en mycket stor betydelse i fransk tonkonst. Numera uppförs operorna sällan, men har haft en väldig betydelse för utvecklingen inomfransk musik.
Rekommenderade operor i urval
Hippolyte et Aricie, lyrisk tragedi, Les indes Galantes, balettopera,Castor et Pollux, lyrisk tragedi, Dardanus, lyrisk tragedi, och Platee, balettopera.
Extern länk
|
i ämnesportalen om Klassisk musik |
