Rhodesia

Från Metapedia
(Omdirigerad från Rhodesisk)
Hoppa till: navigering, sök
Rhodesias placering.

Rhodesia var namnet på en brittisk koloni i Afrika.

Området där Rhodesia kom att ligga beboddes innan de vitas ankomst av primitiva afrikanska stammar. De byggde sina bostäder av halm och lera, de saknade skriftspråk och hade inte uppfunnit hjulet.

När Bantustammar kom norrifrån trängde de undan de Bushmän som levt i området och skapat de grottmålningar som fortfarande kan beskådas på flera platser i området. Man har funnit lämningar av ruiner, som kan vara lämningar från den tid när arabiska slavhandlare och guldletare besökte regionen. När portugiserna upptäckte dem på 1500-talet hade de långt tidigare övergivits.

Den person som mest bidrog till att området koloniserades var Cecil Rhodes, en brittisk finansman och imperiebyggare som satsade sitt kapital på detta nationsbygge. Rhodes bolag, British South Africa Company, fick tillstånd av den brittiska regeringen att nyttja området. För att kunna göra det avsåg man att bygga en järnväg från Kimberley i Sydafrika norrut mot Zambezi och uppmuntra invandring av vita européer och kolonisation. Man avsåg också att främja handel och säkra rättigheter till gruvdrift.

Cecil John Rhodes

Planeringen genomfördes år 1889 och sattes i verket 1890. Det var då Pionjärtrupperna satte sig i rörelse norrut mot Rhodesia. Truppen leddes av Edward Graham Pennefather och den kände storvilstjägaren Frederick Courteney Selous, som kände området väl och fungerade som vägvisare. Gruppen bestod av ca 200 bosättare och kolonisatörer samt ca 500 poliser, alla särskilt utvalda för sina goda egenskaper och goda kvaliteter. Alla yrkesgrupper fanns representerade för att ett nytt samhälle skulle kunna skapas och bli livskraftigt.

Edward Graham Pennefather
Några av pionjärerna

1500 vita i Rhodesia år 1892

År 1892 fanns där ca 1500 bosättare som sökte efter mineralfyndigheter, röjde i bushen och började odla jorden. Efter att vita anfallits av Matabelestammen förklarade de vita krig mot dem och det s.k. Matabelekriget (1893) var ett faktum. Under jakten på Matabelestammens ledare, Lobengula, utkämpade major Allan Wilson med 30 man en strid där alla dödades efter att ha kämpat tappert till sista kulan och sista man.

Det första tåget 1897
En av de första butikerna i Rhodesia (1897)

Cecil Rhodes fortsatte sitt imperiebyggande ivrig att kolonisera mark för brittisk räkning före tyskar, belgare och portugiser, som också var aktiva i området. År 1899 etablerades ett protektorat i nordvästra Rhodesia med Kalamo som huvudstad och Robert Coryndon som administratör. Två år senare etablerades ett protektorat i nordöstra Rhodesia med Fort Jameson som huvudstad och Robert Codrington som administratör.

En kvinnlig pionjär

En civilisation byggs upp

Nu följde en lång period av organiserat civilisationsbygge. Fler vita kom till området. Företag, föreningar (bl.a. för idrotter), organisationer och samhälleliga strukturer byggdes upp. År 1911 bodde över 23000 vita i området, de flesta av brittiskt ursprung. Endast ca 1500 vita bodde i de båda norra territorierna och resten i Syd-Rhodesia. Samma år förenades de två nordliga områdena till ett gemensamt protektorat under namnet Nord-Rhodesia, med huvudstad vid Livingstone nära Viktoriafallen.

År 1923 hölls en folkomröstning om det framtida styret. Valet gällde om Rhodesia skulle ansluta sig till den Sydafrikanska unionen eller bli en självstyrande brittisk koloni. Det senare förslaget vann.

Den vita befolkningen hade nu ökat till 34000 i Syd-Rhodesia och 4000 i Nord-Rhodesia. Efter 1924 pågick diskussioner om hur man bäst skulle handskas med territorierna Nord-Rhodesia, Syd-Rhodesia och Nyasaland.

Den första administrationen i Syd-Rhodesia leddes av en advokat från Bulawayo, Sir Charles Coghlan, som avled 1927 och efterträddes av Howard Unwin Moffat, ledare för Rhodesia Party, som arbetade hårt för Rhodesias framtid. Moffat avgick 1933.

Godfrey Martin Huggins

Kirurgen Godfrey Martin Huggins blev nu en framträdande politiker i Syd-Rhodesia. Han hade varit medlem i Rhodesia Party sedan bildandet, men lämnade partiet och blev ledare för Reform Party Opposition. I valrörelsen 1933 drev han en framgångsrik kampanj och lyckades med knapp marginal vinna. Huggins blev Premiärminister, men arbetade samtidigt som kirurg. Rhodesierna fortsatte att utveckla sitt land och gjorde det mycket framgångsrikt.

År 1951 rekommenderade en oberoende kommitté en federation, men avvisade ett samgående. År 1953 antogs förslaget och 1954 kunde den första federala församlingen hålla möte. Huggins avgick som Premiärminister för Syd-Rhodesia 1953 för att istället bli Premiärminister för Federationen Rhodesia och Nyasaland. Huggins avgick 1956 och ägnade sig därefter åt att utveckla sin gård utanför Salisbury. Han efterträddes av Roy Welensky som var federationens Premiärminister från 1956 till 1963 då den upplöstes.

År 1956 bildades Dominion Party (DP) som leddes av Winston Joseph Field. Syftet med DP var stabilisera en vit bosättning i området genom att kraftigt öka den vita invandringen. Sedan fanns United Federal Party (UFP) som ville ge de svarta betydligt större inflytande. Ett ännu mer liberalt parti leddes av missionären Garfield Todd. I valet 1958 vann DP 13 platser i Syd-Rhodesia medan UFP fick 17 platser. Todd fick inte en enda plats, inte ens i sin hemstad Shabani och han försvann från politiken.

På grund av det välstånd de vita skapade kunde den afrikanska befolkningen öka mycket snabbt. I de norra territorierna börja svarta nationalister organisera motstånd mot det vita samhälle som gav dem förbättrade levnadsvillkor. De vita som ville bygga civilisationen vidare sökte sig till politiska alternativ som ville säkra deras framtid.

Ian Smith

I valet 1962 vann Rhodesian Front (RF) 35 platser mot UFP:s 29. Det innebar att det vita civilisationsbygget kunde fortsätta. Rhodesian Front uppstod när många vita från UFP gick samman med DP och bildade RF. En av dem som lämnade RF var Ian Douglas Smith.

Efter valet blev Winston Field Premiärminister. Han fick ganska svåra problem att handskas med. De norra territorierna i federationen hade en förhållandevis mycket liten europeisk befolkning, medan de svarta var många och blev alltmer militanta. I Syd-Rhodesia däremot fanns förhållandevis många vita och samhället vilade därmed på ganska stabil grund. Field arbetade för att lägga ned federationen och ville istället verka för att Syd-Rhodesia skulle bli självständigt.

År 1963 fick Nord-Rhodesia självständighet och blev Zambia, Nyasaland blev Malawi. Förenta Nationerna och Storbritannien började i allt högre grad lägga sig i Rhodesias inre angelägenheter och nu ville rhodesierna klippa banden till dem. De hade själva utvecklat sitt land, som redan blivit framstående på många områden. Rhodesierna hade funnits där så länge att de bättre än utomstående kunde avgöra vad som var bäst för dem.

Tanken på att göra Rhodesia självständigt utvecklades vidare bland politiker i Rhodesia. Det brittiska samväldets representant Duncan Sandys (som var svärson till Winston Churchill) fick uppgifter som tydde på att Rhodesia skulle kunna göra verklighet att sina självständighetssträvanden. Han skrev till Winston Field och varnade för att FN och samväldet i sådant fall skulle kunna vidta kraftfulla åtgärder mot Rhodesia.

Samtidigt var Field inte helt överens med övriga politiker i Rhodesia. Fields kollegor ville att han skulle gå hårt fram mot britterna medan Field själv inte var helt överens med dem. Han valde därför att avgå 1964 och efterträddes då av Ian Douglas Smith.

Den brittiska Premiärministern Sir Alec Douglas-Home varnade Smith för konsekvenserna av självständighet. Smith och flertalet vita politiker i Rhodesia ansåg att inflytande från britter över utvecklingen i Rhodesia skulle leda till Rhodesias undergång.

För att kunna gå vidare med beslut i frågan konsulterade Ian Douglas Smith sina väljare den 5 november 1964 i en folkomröstning. En övervägande majoritet, 58176 röster mot 6101, stödde förslaget om självständighet. Den brittiska regeringen fortsatte med sina påtryckningar mot Rhodesia och skapade allt fler argument mot självständighet. Det slutade alltid med att britterna inte var nöjda. Oavsett vilka politiska eftergifter Rhodesia var beredda att göra för britterna, ju mer krav ställdes från de senare. Det handlade alltid om att afrikanerna skulle ges så stort inflytande över Rhodesia att de vita i praktiken skulle bli tredje klassens medborgare.

Rhodesierna tröttnade på de brittiska försöken att påtvinga landet en regering och en politik de inte ville ha och beslutade sig för att gå vidare med sina planer.

Självständighetsförklaringen

Den 11 november 1965 deklarerade Ian Douglas Smith genom en självständighetsförklaring (Unilateral Declaration of Independence, UDI) att Rhodesia nu var en självständig stat. Det väckte stor irritation i den brittiska regeringen som nu valde att öka sina politiska kampanjer och utlysa bojkotter mot Rhodesia. (Se även Sanktioner mot Rhodesia.) Bakom den politiska vilja att vara självständiga fanns också en viss oro över att brittiska beslut skulle kunna slå hårt mot det välstånd som byggts upp i Rhodesia.

Ian Smith skriver på självständighetsförklaringen

Det visade sig senare att trots alla kampanjer och bojkotter mot landet så fortsatte ekonomin att växa. Varor av hög kvalitet producerades och kunde exporteras. Man var näst intill självförsörjande och levnadsstandarden bland de vita låg bland de högsta i världen. Även de svarta hade fått det så bra att afrikaner från grannländerna sökte sig till det välmående Rhodesia för att söka lyckan. På lite mer än ett halvsekel hade vita européer genom entreprenörskap och hårt arbete byggt en enastående och välmående civilisation.

Huvudstaden Salisbury var moderna än de flesta andra storstäder i världen. Men i länder som Nordkorea, Kina och Sovjetunionen gav politikerna ekonomiskt stöd och utbildning åt marxistiska terrorister för att de skulle riva ned allt som de vita byggt upp. Även Sverige och många andra länder bidrog till att underminera civilisationen och ge marxisterna en plattform. Rhodesierna skapade då nya försvarsenheter och elitstyrkor som bekämpade de marxistiska terroristerna effektivt.

USA överlät Rhodesia till marxisterna

Styrkeförhållandet var anmärkningsvärt. Ungefär 250.000 vita bodde i Rhodesia, några tusen deltog i det militära försvaret. Supermakterna och det ”internationella samfundet” hade oändliga resurser till sitt förfogande. Rhodesierna försvarade sig så gott de kunde och flera nya elitstyrkor bildades, bl.a. Selous Scouts. För Rhodesia blev situationen besvärligare när de vänligt sinnade portugisiska kolonierna i mitten av 1970-talet föll och ersattes av aggressiva marxister med målet att krossa Rhodesia. De lyckades inget vidare utan det var först när USA på allvar gav sig in i förhandlingarna om Rhodesias framtid som läget försämrades. USA:s förhandlare Henry Kissinger förklarade för Ian Douglas Smith att de kommunistiska staterna avsåg att trappa upp sina militära aggressioner mot Rhodesia och att varken britter eller USA hade för avsikt att förhindra det.

Rhodesia tvingades ge upp

År 1976 blev situationen ohållbar och Rhodesia tvingades vidta en rad åtgärder som 1979 ledde till majoritetsstyre och början på slutet av den civilisation och det välstånd de vita byggt upp.

In i det sista försökte militären i Rhodesia bekämpa terroristerna, men kriget krävde allt fler offer. Antalet dödade vita ökade kraftigt de sista åren. Trots anmärkningsvärt skickliga försvarsinsatser (t.ex. flygräden Green Leader år 1978 mot en terroristbas i Zambia) klarade landet inte det politiska trycket utifrån.

Det ”internationella samfundet” fick som de ville. En svart enpartidiktatur med namnet Zimbabwe uppstod och ekonomisk ruin blev resultatet. Vita farmare jagades från sina gårdar och mördades. Martin Olds och Terry Ford var två av dem och deras tragiska öden blev omskakande läsning för många rättstänkade människor.

Trots att omvärlden pumpade in miljarder för att hålla det afrikanska enpartistyret under armarna förvandlades landet snabbt till ett av världens fattigaste länder, i takt med att de vita flyttade ut.

Exemplet Rhodesia har tydligare än något annat visat att människor av god kvalitet kan bygga och leda storartade civilisationer och att det finns människor som av politiska skäl, naivitet eller ren idioti kan förvandla högkultur till ekonomisk ruin.

Premiärministrar i Rhodesia

Presidenter i Rhodesia

Partier i Rhodesia

Årtal och antal vita i Rhodesia

Kartor

Filmer och bildspel

  • Rhodesia - What a time: [1]
  • Rhodesia - nation at war: [2]
  • National Anthem (Rise, Oh Voices of Rhodesia): [3]
  • Rhodesia - Internal operations: [4]
  • Rhodesia - A farewell to arms: [5]
  • British News on Rhodesia: [6]
  • Effektiv armé (Selous Scouts): [7]
  • Rhodesia - The Incredibels (armén): [8]
  • Rhodesian SAS: [9]
  • Raid in Zambia (Green Leader): [10]
  • Rhodesia 1967: [11]
  • Beautiful Rhodesia: [12]
  • Rhodesian images (1): [13]
  • Rhodesian images (2): [14]
  • Salisbury, Rhodesia: [15]
  • Rhodesian spotlight: [16]
  • Jewish Task Force - Percecuted whites in South Africa: [17]
  • Air Zimbabwe (humor): [18]
  • Mugabe seizure white farms (humor): [19]
  • Nelson Mandela vill mörda alla vita: [20]
  • Farm murders in South Africa: [21]
  • Farm murders in South Africa: [22]
  • White Genocide in South Africa: [23]
  • South African Bushwar: [24]
  • South African Defence Forces: [25]
  • South African Defence Force: [26]
  • South African SADF (Parachute Batt): [27]

Externa länkar

  • Rhodesias/Zimbabwes välfärdsutveckling [28]
  • Senaste nytt från Rhodesia: [29]
  • Zimbabwes inflation 1000 %: [30]
  • Zimbabwes inflation 3700 %: [31]
  • Historien om Rhodesia: [32]
  • Memories of Rhodesia: [33]
  • Rhodesians worldwide. [34]
  • Rhodesians worldwide magazine: [35]
  • Svensk historia i Sydafrika: [36]
  • Rhodesier i exil - Embassy of Rhodesia: [37]
  • Rhodesia - paradise in Africa: [38]
  • The dark Continent: [39]
  • Skillnad i dödstal: [40]
  • The British in Rhodesia: [41]
  • Zambias historia: [42]
Rhx.gif
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Rhodesia