Nord-Rhodesia

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

Nord-Rhodesia. Territorium i centralafrika som administrerades av British South Africa Company. Området heter idag Zambia.

Den första dokumenterade främlingen som kom till det område som fick namnet Nord-Rhodesia (senare Zambia) var Manoel Pereira, som reste från den portugisiska bosättningen Tete vid Zambezi 1796.

David Livingstone Memorial vid Viktoriafallen.

Portugiserna var först

Portugisernas intresse för området hade ökat efter att britterna ockuperat en del av Kap (i Sydafrika) 1795. Efter ett antal portugisiska expeditioner i området avtog dock intresset.

Den förste som företog mer grundliga expeditioner i området var Dr. David Livingstone. Hans rykte som upptäcktsresande gjorde att den brittiska regeringen utsåg honom till ledare för en expedition. Syftet var bl.a. att undersöka möjligheterna till handel vid Zambeziflodens utlopp. I mars 1858 seglade han till Afrika tillsammans med bl.a. brodern Charles, Dr Kirk, Mr Thornton och John Thomas Baines. De upptäckte Shirwa-sjön i april 1859 och Nyasasjön i september. År 1860 kunde Livingstone visa sina vänner Viktoriafallen, som han upptäckt fem år tidigare.

Strax efter Livingstones död började missionärer utöva verksamhet i området och år 1885 uppfördes den första permanenta missionsstationen på territoriet. Snart kom fler europeiska handelsmän och prospektörer dit. Många kom från söder och hade sökt sig norrut som en följd av brittiska intressen i regionen.

F. E. Lochner slöt ett avtal med stamhövdingen Lewanika, som gav gruvrättigheter till British South Africa Company. Arthur Sharpe och Joseph Thompson fick i uppdrag att skaffa koncessioner från alla viktiga stamhövdingar mellan Nyasasjön och belgiska Kongo, men lyckades inte med området Katanga där stora mineralfyndigheter fanns. (Däremot fick en belgisk expedition senare rättigheten över Katanga, som blev en del av belgiska Kongo.)

Den arabiska slavhandeln upphör

I slutet av 1800-talet bildades African Lakes Company (ALC) för att verka i området kring Nyasa-sjön. De hade problem med arabiska slavhandlare i området ända tills Harry Johnston annekterade distriktet Nyasaland (senare Malawi) på uppdrag av den brittiska regeringen. Först då kunde slavhandeln upphöra.

År 1893 blev ALC ett renodlat handelsbolag. Territoriet i nordöstra Rhodesia köptes då av företaget och administrerades av kommissionären (imperiets representant) för Nyasaland, med huvudsäte i Blantyre. Företaget skrev avtal med hövding Lewanika och kunde på det sättet erhålla mer mark. Från år 1895 kom stora delar av området att administreras av British South Africa Company (BSAC), med Patrick William Forbes som vice administrator. En liten vit bosättning bildades, men då den hotades av en afrikansk stam (Angoni) skickades militär ut för att upprätthålla ordningen. När Robert Codrington blev administratör byggdes telegraflinjen ut, domstolar skapades och ett administrativt system infördes.

Nord-Rhodesia bildas

Den första kyrkan I Nord-Rhodesia.

Nordöstra och nordvästra Rhodesia hade separata administrationer. Fort Jameson blev 1899 centralort i nordöstra Rhodesia. Kalamo blev centralort i nordvästra Rhodesia till 1905 då den flyttades till Livingstone. De två territorierna slogs samman 1911 och fick namnet Nord-Rhodesia. BSAC styrde över området fram till 1924.

Under första världskriget förekom skärmytslingar med tyskar, som hade intressen i området. Konkurrensen om afrikanska territorier och dess tillgångar var stor och påverkade utvecklingen. BSAC föreslog 1916 ett samgående mellan Nord-Rhodesia och Syd-Rhodesia av administrativa skäl. Europeerna i Syd-Rhodesia var inte lika entusiastiska som de i norra territoriet, så förslaget antogs inte.

År 1918 uppgick den europeiska befolkningen till ca 3 000 och administrationens sammansättning förändrades i takt med att de vita blev fler. När BSAC:s mandat att administrera området upphörde och Nord-Rhodesia blev ett brittiskt protektorat 1924 tillsattes ett lagstiftande råd (med fem tillsatta medlemmar i ett verkställande råd och fem valda medlemmar som 1929 utökades till sju). Upptäckten av koppar i området under slutet av 1920-talet ökade den europeiska inflyttningen. Tio år senare var gruvdrift en etablerad näring i landet.

Roy Welensky

Huvudgatan i Broken Hill där Welensky började framträda som politiker.

År 1938 valdes Roy Welensky in som medlem i Nord-Rhodesias lagstiftande församling. Inför valet (i Nord-Rhodesia) 1942 bildade Welensky Northern Rhodesian Labour Party. De fem kandidater som fanns på listan blev invalda. Vid partiets första kongress antogs en motion som föreslog samgående mellan Nord- och Syd-Rhodesia, men det hade mest ett symboliskt värde då ett sådant samgående inte var möjligt att genomföra just då.

Under tiden hade Welensky och Godfrey Martin Huggins, premiärminister i Syd-Rhodesia, blivit vänner och de förde många samtal om sina territoriers framtid. Welenskys politiska kollega Stewart Gore-Browne framförde år 1942 förslag om en federation medSyd-Rhodesia och Nyasaland.

Efter kriget

En europeisk bosättares hem i Nord-Rhodesia.

I augusti 1945 år vann Labour en storseger i Storbritannien. Valresultatet oroade vita bosättare i brittiska kolonier. I Nord-Rhodesia ansåg tidningen Livingstone Mail att valresultatet kunde vara negativt för det vita i territoriet, som i sin tur betraktade Labour i England som en anti-vit rörelse. Ett av flera resultat av utgången i kriget var att rasfrågorna blivit föremål för granskning. Gore-Browne höll som en följd av det ett anförande där han ansåg att relationerna mellan raserna måste förbättras. De vita blev tvungna att dra slutsatser av sådana uttalanden och det blev omöjligt för Welensky att ha honom kvar. Gore-Brownes tal var ett eko från Storbritannien, långt borta från kolonierna, där det talades allt tydligare om att överge brittiska administrationer i främmande länder och överlämna dem till de infödda.

Roy Welensky signerar en överenskommelse med BSAC, som ger Nord-Rhodesia del av inkomsterna från gruvindustrin.

Roy Welensky reste till London med en delegation för att diskutera Nord-Rhodesias framtid. Han ville också undersöka hur ekonomin för territoriet skulle kunna förbättras. För att kunna behålla vinster från gruvnäringen föreslog Welensky att britterna skulle köpa loss land från British South Africa Company. Förslaget väckte en del uppseende och den socialistiska regeringen i England var mer road av att vinna politiska poäng på utspelet än att omsätta förslaget i handling. Delegationen åstadkom ett förslag om förändringar i sin konstitution (som skulle börja gälla1948). Förslaget innebar i praktiken att svarta skulle få större inflytande. Det väckte en storm av protester och flera stora möten hölls för att bilda en politisk opposition mot denna liberalisering. De vita ansåg att ett ökat svart inflytande inte skulle tillföra något eftersom de infödda inte var kapabla att uträtta tillräckligt på egen hand.

Ökande nationalism

Liksom Winston Churchill hade svikits av sina väljare i Storbritannien började nu statsmannen Jan Christian Smuts i Sydafrika förlora stöd. Båda dessa ledare hade ägnat sig för litet åt de inrikesfrågor som väljarna ville prioritera. I Sydafrika ledde det till att boernationalismen förstärktes.

Den ökande nationella medvetenheten i Sydostasien i kombination med Labours politik gjorde att Storbritannien år 1947 gav självständighet åt bl.a. Indien och Pakistan, där befolkningarna växt mycket snabbt.

Kristna missionärer visar afrikaner hur man tar hand om sina barn.

Även i Nord-Rhodesia ökade befolkningen snabbt efter den vite mannens ankomst. Från några hundra tusen afrikaner till över 1,5 miljoner 1948 och de vita var samma år ca 22 000. De vita hade byggt sjukhus, skapat hälsovård infört mediciner, hygien och bättre kunskap om hur man tar hand om sina barn.

Många brittiska politiker och brittisk dagspress ansåg att afrikanerna var tillräckligt mogna och kapabla att styra Nord-Rhodesia. Deras uppfattning byggde på en vision om framtiden där de svarta oundvikligen skulle bli så många att kolonin inte kunde upprätthållas, vare sig afrikanerna kunde sköta den eller inte. Likaså fanns tecken på en ökad afrikansk nationalism.

Welensky och Huggins vinner val

När boernationalisterna, under ledning av Daniel Francois Malan, vann valet i Sydafrika 1948 påverkade det hållningen i de brittiska territorierna i området. I Syd-Rhodesia ville man skicka en delegation till London för att utreda besittningsfrågan. I maj reste Roy Welensky till London för ett samtal om framtiden för Nord-Rhodesia. Han talade med utrikesminister Arthur Creech-Jones om planerna på en federation mellan territorierna, Nord-Rhodesia, Syd-Rhodesia och Nyasaland. Welensky bad också sina politiska kollegor i Syd-Rhodesia att överväga om en federation skulle passa dem.

Vid ett senare möte i Lusaka kom parterna överens om att verka för en federation. Men britterna ville inte acceptera beslutet och territorierna gick till sina väljare för att få mandat. I september 1948 hölls allmänna val i Syd-Rhodesia och Godfrey Martin Huggins vann en storseger då han fick 80 % av platserna i parlamentet. Orsaken till segern var också en rädsla bland väljarna om att Syd-Rhodesia riskerade att anslutas till Sydafrika om Southern Rhodesian Liberal Party vann valet. Även Nord-Rhodesia höll val där Welensky tog hem segern. Nu låg vägen öppen för Welensky och Huggins att gå vidare med federationstanken.

En federation

Godfrey Huggins och Roy Welensky.

Först 1953 blev det efter brittiskt godkännande en federation (Federationen Rhodesia och Nyasaland) med Godfrey Martin Huggins som förste premiärminister.

Tidigt 1959 utbröt oroligheter i Nyasaland. Den 21 februari beordrade Welensky att trupper skulle sättas in, men oroligheterna fortsatte. Den 3 mars fängslades den svarte nationalistledaren Dr Banda tillsammans med sina viktigaste män och undantagstillstånd utlystes. Först då tog oroligheterna, som krävt femtio döda, slut. Utredningar om händelserna och andra problem i regionen (bl.a. Katanga) startades av britterna. I juli 1960 kom britterna och federationens representanter överens om en ny konstitution för Nyasaland, som gav afrikanerna majoritet i det lagstiftande rådet.

Den svenske diplomaten Dag Hammarsköld, generalsekreterare för FN, skulle resa till Nord-Rhodesia i september 1961 med en delegation för att träffa den svarte nationalistledaren Moise Tshombe (som hade anklagas för att ha mördat en svart marxist). Planet störtade strax innan landningen i Ndola och samtliga ombord avled. Trots att det var en ren olycka anklagades Roy Welensky av svarta nationalister och marxister för ha haft något med händelsen att göra.

Upplösning av federationen

Regeringsbyggnad I Nord-Rhodesia från tiden före federationen.

Efter en tid av liberalisering i Syd-Rhodesia under ledning av Edgar Cuthbert Whitehead bildade missnöjda vita en ny opposition, som blev ett politiskt parti med namnet Rhodesian Front. I valet den 14 december 1962 vann partiet en knapp seger. De politiska förändringarna i federationen gjorde att man nu allmänt gav upp sitt stöd till federationen som politisk konstruktion. Nyasaland var i praktiken på väg att få självständighet (och afrikanskt styre) och det var bara en tidsfråga innan Nord-Rhodesia skulle gå samma väg.

I mars 1963 reste en delegation från Nord-Rhodesia och från den federala regeringen till London. Premiärministern Winston Joseph Field gjorde sitt första besök i Storbritannien som premiärminister och framförde förslag om självständighet för Syd-Rhodesia. Samma månad påbörjades de steg som måste tas för upplösning av federationen. Den upplöstes formellt den 31 december 1963. När Nord-Rhodesia sedan fick självständighet och afrikanskt majoritetsstyre bytte landet namn till Zambia. I Syd-Rhodesia fortsatte den europeiska befolkningen sitt arbete för att bli självständiga.

Några fakta om Nord-Rhodesia

  • År 1911 bodde här 1 500 europeer, 800 000 afrikaner och 40 asiater.
  • År 1921 bodde här 3 600 europeer, 980 000 afrikaner och 56 asiater.
  • År 1931 bodde här 14 000 europeer, 1 300 000 afrikaner och 176 asiater.
  • År 1946 bodde här 22 000 europeer, 1 650 000 afrikaner och 1100 asiater.
  • År 1951 fanns 37 000 européer, 2 500 asiater, 1 000 färgade och 1,7 miljoner afrikaner i Nord-Rhodesia. Området består av ungefär 60 svarta stammar.
  • Städer med den största (europeiska) befolkningen var år 1949: Abercorn (164), Broken Hill (2 300), Chingola (1 895), Chisamba (25), Choma (250), Fort Jameson (310), Fort Roseberry (77), Kalomo (38), Kasama (181), Kawambwa (62), Kitwe (4 006), Livingstone (1 806), Luanshya (3 677), Lusaka (4 290), Mazabuka (304), Mongu (63), Monze (112), Mpika (20), Mufulira (2846), Ndola (2 708).

Administratörer i nordöstra Rhodesia

Administratörer i nordvästra Rhodesia

Administratörer i Nord-Rhodesia

Guvernörer i Nord-Rhodesia

Källor

  • A History of Rhodesia, Robert Blake (1977).
  • The Northern Rhodesia Handbook (The Northern Rhodesia Information Department, 1950).
  • The Rhodesian, The Life of Sir Roy Welensky, Don Taylor (1955).
  • The Great North Road: [1].
Rhx.gif
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Rhodesia
Hämtad från "http://sv.metapedia.org/m/index.php?title=Nord-Rhodesia&oldid=53004"