Neokonservatism
Neokonservatism är en politisk riktning som tagit sig uttryck som USAs statsideologi. Neokonservatismen associeras primärt till USAs politik sedan 1970-talet, men det finns även landsspecifika neokonservativa strömningar i länder som Storbritannien och Kanada.
Termen ”neokonservativ” hänförs till de som gjort resan från den anti-Stalinistiska vänstern till det amerikanska konservativa lägret. Neokonservativa förespråkar demokrati och att skydda amerikanska nationella intressen i utrikespolitiken, inkluderat med användandet av militärt våld (ofta motiverad med en idealistisk vilja att till exempel sprida sin definition av marknadsorienterade demokrati, till skillnad från den traditionella konservativa realismen) och man är kända för sitt förakt mot kommunismen och övrig politisk radikalism.[1][2] Man är starka anhängare av frihandel och den fria marknaden. Till det kommer även förespråkandet för ett aktivt tillämpande av Wolfowitz och Bushdoktrinen.
Det Republikanska partiet i USA anses idag företräda en regelrätt neokonservativ politik.
Historia
Det intellektuella ursprunget för neokonservatism kan härledas till den trotskistiska teoretikern Max Schactman på 1930 talet.[3] Då det framkom tecken på antisemitiska tendenser i Sovjetunionen så övergavs vänsterradikalismen av vissa trotskister där namn som Sidney Hook och Elliot Cohen anses instrumentella i denna ideologiska riktningsförändring.[3] Dessa tillsammans med bland andra Irving Kristol, Norman Podhoretz, Nathan Glazer och Seymour Martin Lipset var djupt oroad över vad de uppfattade som antisemitism och jobbade i nära relation med judiska organisationer mot detta.[3] Leo Strauss idéer är de som kan sägas varit mest inflytelserika på vad som idag benämns neokonservatism.[3] Andra kända neokons ur första generationen är Daniel Bell, Midge Decter, Diana Trilling, Hilton Kramer, Samuel P. Huntingdon, Aaron Wildavsky, Zbigniew Brzezinski, Jeane Kirkpatrick, Michael Ledeen, Richard Pipes, Robert Tucker, Edward Luttwak, Ben Wattenberg, Penn Kemble, Bayard Rustin, Daniel P. Moynihan, Robert Nisbet, Martin Diamond, Robert M. Solow, Milton Himmelfarb, Edward Shils, Walter Laqueur, Peter Berger och Michael Novak.[4]
Kevin MacDonald hävdar i boken "Att förstå det judiska inflytandet" att neokonservatism passar in i det generella mönstret för att utgöra en del i den judiska intellektuella och politiska aktivismen han identifierat i sitt arbete. Vilket innebär att flertalet nyckelpersoner inom idéströmningen såg sig själva som judar och att deras drivkraft delvis var att främja judiska intressen genom denna inblandning.[3]
Många tidiga neokonservativa tänkare var sionister och publicerade artiklar i Commentary, utgiven av Den Amerikanska Judiska Kommittén.[5][6]
Andra generationens neokonservativa inkluderar Richard Perle, Paul Wolfowitz, Douglas Feith, Victoria Nuland, I. Lewis Libby, Elliott Abrams, David Wurmser, Abram Shulsky, Bill Kristol, Stephen Bryen, John Podhoretz, Daniel Pipes, Donald Kagan, Dick Cheney, Donald Rumsfeld.[3]
Neokonservatismen som gruppevolutionär strategi
- Se huvudartikel: Judisk gruppevolutionär strategi
Professor Kevin MacDonald publicerade en serie av tre artiklar i The Occidental Quarterly om de påstådda likheterna mellan neokonservatismen och andra rörelser han menar är judiskdominerade. MacDonald menar att: ”Sammantaget är neokonservatismen en utmärkt illustration av de viktigaste egenskaperna bakom framgångarna för den judiska aktivismen: etnocentrism, intelligens och rikedom, psykologisk intensitet och aggressivitet.”[7] Hans slutsatser är att neokonservatismen passar in i det generella mönstret av 1900-talets judiska intellektuella och politiska aktivism. MacDonald menar att icke-judiska neokonservativa är exempel på en förmåga att rekrytera framstående icke-judar samtidigt som man behåller en judisk kärna och engagemang för judiska intressen.[8]
|
i ämnesportalen om Politiska begrepp |
|
i ämnesportalen om Geopolitik |
Se även
Referenser
- ↑ http://global.britannica.com/topic/neoconservatism Encyclopedia Britanica: Neoconservatism
- ↑ http://www.merriam-webster.com/dictionary/neoconservative Merriam-Webster: neoconservative
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 http://www.vdare.com/articles/thinking-about-neoconservatism
- ↑ National Vanguard: The Early Days of the Neocons - original article in Instauration magazine, February 1980
- ↑ Murray Friedman, The neoconservative revolution: Jewish intellectuals and the shaping of public policy (Cambridge University Press, 2005)
- ↑ Benjamin Balint, Running Commentary: The Contentious Magazine that Transformed the Jewish Left into the Neoconservative Right (PublicAffairs, 2010)
- ↑ Understanding Jewish Influence III: Neoconservatism as a Jewish Movement
- ↑ VDARE: Thinking About Neoconservatism
