Bushdoktrinen

George W. Bush

Bushdoktrinen är en term som används för att beskriva de olika relaterade utrikespolitiska principerna under den 43:e presidenten George W. Bush. Uttrycket användes först av Charles Krauthammer i juni 2001 för att beskriva Bushadministrationens beslut att "ensidigt dra sig ur ABM-avtalet och förkasta Kyotoprotokollet." Efter 9/11 beskrev uttrycket politiken som gav USA rätt att skydda sig mot länder som hyser eller ger stöd till terroristgrupper, vilket även användes för att motivera 2001 års invasion av Afghanistan.

Olika akademiker skulle komma att tillskriva olika betydelser till "Bushdoktrinen", som det kom att beskriva även andra element, inklusive hans neokonservativa ideologi av "förebyggande attacker", som representerade en defensiv strategi, särskilt mot något omedelbart hot mot säkerheten i USA. Denna speciella princip, som är den mest kontroversiella av alla, användes för att främja spridningen av demokrati runt om i världen, särskilt i Mellanöstern, som en strategi för att bekämpa terrorism, och en vilja att ensidigt driva USA:s militära intressen. Några av dessa principer har kodifierats i det nationella säkerhetsrådets skrift med titeln den nationella säkerhetsstrategin i USA som publicerades den 20 september 2002.

Huvudpunkterna i doktrinen

I sina memoarer från 2010 beskriver Bush sina tankar om Bushdoktrinen. Enligt presidenten består doktrinen av fyra delar, tre av dem praktiska och en idealistisk. De är de följande (med hans egna ord):

1. ”Gör ingen skillnad mellan terrorister och de nationer som härbärgerar dem – håll båda ansvariga. ”
2. ”Ta kampen med fienden utomlands innan de kan attackera oss här hemma.”
3. ”Konfrontera hoten innan de uppstår med full styrka.”
4. ”Förespråka frihet och hopp som ett alternativ till fiendens ideologi av förtryck och rädsla.”

Attackera länder som ger fristad till terrorister

Doktrinen utvecklades i sin helhet som ett svar på efterdyningarna till 11 september attacken. Attacken gav upphov till den utrikespolitiska ändringen eftersom det inte var Afghanistan som hade beordrat attackerna och det finns inget bevis som visar att de hade kännedom om attackerna. På kvällen den 11 september i ett tal till nationen deklarerade Bush sitt svar på saken genom att säga ”vi kommer inte att göra skillnad på terroristerna som utfört dessa dåd och länderna som härbärgerar dem”. Bush gjorde ett än mer aggressivt uttalande om denna princip i ett tal den 20 september 2001.

“

Vi kommer att förfölja nationer som upplåter en fristad till terrorister. Varje nation, varje region har nu ett beslut att fatta. Antingen är du med oss, eller så är du med terroristerna. Från denna dag framåt, så kommer varje land som stöder eller härbärgerar terrorister att betraktas som en fiende av USA.

”

Policyn användes för att invadera Afghanistan i oktober 2001 och har sedan dess applicerats för att bekämpa Al-Qaida läger i nord-västra Pakistan.

Förebyggande attacker

I ett tal till kadetterna på West Point den 1 juni 2002 klargjorde Bush att förebyggande attacker skulle spela en roll i den amerikanska säkerhetspolitiken och utrikespolitiken.

“

Vi kan inte försvara Amerika och våra vänner bara genom att hoppas på det bästa. Vi kan inte lägga vårt hopp i tyranners händer som enbart undertecknar icke-spridningsavtal, för att sedan systematiskt bryta dem. Om vi väntar på att hot skall materialisera sig, så har vi väntat för länge – vår säkerhet kommer att kräva att omdana militären du kommer leda – en militär som måste vara beredd att slå till med kort varsel i något av världens mörka hörn. Och vår säkerhet kommer att kräva att vi amerikaner måste se framåt och vara beslutsamma.

”

Hållningen av den amerikanska administrationen var att hårda åtgärder med att sprida demokrati runt jorden är oundvikliga och verksamma i vilket till exempel befrielsen av Irak inte bara kommer att sprida demokrati i området, men även att demokratin kommer att blomstra i resten av Mellanöstern.

Två linjer uppstod kring Bushadministrationen angående frågan om att handskas med länder som Irak, Iran och Nord-Korea som man kallade ”ondskans axel”. Utrikesminister Collin Powell och säkerhetsrådgivaren Condolezza Rice såväl som andra rådgivare förespråkade en fortsättning på vad som varit den existerande amerikanska utrikespolitiken. Denna policy som gällt sedan det kalla kriget var att etablera multilateral enighet för åtgärder (vilket troligen skulle ta sin form som alltmer hårdare sanktioner mot problemländerna), vilket man kan summera som ”the policy of containment” (inneslutningspolicyn). Den motsatta synen som stöddes av bland annat vicepresidenten Dick Cheney och Paul Wolfowitz menade att unilaterala åtgärder var både möjliga och rättfärdigade och att USA skulle omfamna de möjligheter till demokrati och säkerhet som kunde ges genom dess styrka som den enda kvarvarande supermakten.

Regimändringar i demokratins namn

I ett antal tal sent 2001 och 2002 utvecklade Bush sin syn på USA:s amerikanska utrikespolitik och globala interventioner och deklarerade att USA skulle aktivt stödja demokratiska regeringar runt om i världen speciellt i Mellanöstern som en del i strategin att bekämpa terrorism och framför allt att USA hade rätt att ingripa ensidigt utan stöd av internationella organ såsom FN. Detta var ett avsteg från kalla krigets policy om avskräckning och inneslutning (deterrence and containment) som stipulerades under president Truman och Clintondoktrinen.

I sitt tal till nationen 2003 sade Bush:

“

Amerikanarna är ett fritt folk, som känner att frihet är en rättighet för varje folk och nation. Friheten vi värdesätter är inte Amerikas gåva till världen. Utan Guds gåva till mänskligheten.

”

De neokonservativa och Bushdoktrinen menar att hatet mot Väst och USA i synnerhet inte beror på USA:s utrikespolitik, utan snarare på att de länder som terroristerna kommer ifrån är i social upplösning och har inte den frihet som är en väsentlig del av demokratin. Bushdoktrinen menar att USA:s fiender använder terrorism som en ideologisk krigföring mot landet. Det är därför Amerikas skyldighet att skydda sig själv och sina allierade genom att förespråka demokrati i de länder terroristerna är lokaliserade till för att underminera basen för deras aktiviteter.

Unilateralism

Unilaterala element fanns redan i de första månaderna av Bushs presidentskap. Den konservativa Charles Krauthammer myntade uttrycket ”Bushdoktrinen” i juni 2001 gällande presidentens utrikespolitik, speciellt gällande presidentens beslut att lämna ABM fördraget.

“

Det republikanska partiets valplattform år 2000 sätter tonen i denna fråga. Den förespråkar en dramatisk expansion av NATO inte bara i Östeuropa (med baltstaterna, Rumänien, Bulgarien och Albanien) men också viktigast av allt i Mellanöstern, Kaukasus och Centralasien. Syftet är att utveckla ett närmare samarbete med NATO och att hantera de geopolitiska problemen från Mellanöstern till Eurasien. Programmet har därför en bred och ganska suddig bild av Europa. Det vore för tidigt att i detta skede påstå att den amerikanska administrationen i grunden ändrat uppfattning och gjort sig av med sina inlärda reflexer gällande Ryssland. När det gäller Europas framtid skiljer sig USA:s och Européerna åt på viktiga punkter. Skillnaderna syns i tre viktiga punkter som stöttar Bushadministrationens bild av Europa. Den första är unilateralism där missilskölden är ett speciellt talande exempel. Den amerikanska positionen är ett slag i ansiktet på den Europeiska approachen som baseras på ABM-samtal och multilateralism. En motsättning byggs här upp mellan de Europeiska huvudstäderna som vill hantera saken på rättslig väg och amerikanerna som vill ställa Ryssland inför ett fullbordat faktum.

”

Se även

• Wolfowitzdoktrinen
• Monroedoktrinen
• Trumandoktrinen
• Kriget mot terrorismen

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Geopolitik