Manifest 79
Manifest 79 var det manifest som antogs av Nysvenska Rörelsens riksstämma den 3 juni, är 1979.
Inledning
Det moderna Sverige har i första hand formats av tre olika företeelser: den moderata tullpolitiken, demokratiseringen, och arbetarrörelsen. Därtill kommer ett betydande inflytande från den nationella försvarsrörelsen och de ideella strävanden som kommit till uttryck i främst nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och den ungkyrkliga väckelsen. Den på 1890-talet grundlagda måttfulla tullpolitiken skapade förutsättningarna för det rikt förgrenade näringsliv som gett Sverige dess ställning på världsmarknaden och möjliggjort dess sociala utveckling. Demokratiseringen aktiverade breda folklager och förankrade statens verksamhet i ett växande politiskt medvetande hos de många. Arbetarrörelsen blev den som drev fram en påtaglig social utjämning och därmed ställde växande ekonomiska resurser i de mångas tjänst. Försvarsrörelsen möjliggjorde den svenska neutraliteten under två världskrig. Och de ideella sammanslutningarna av folkrörelsekaraktär upprätthöll känslan för andra värden än de materiella i samhällsarbetet.
Sin höjdpunkt nådde denna utveckling på 1950-talet. Då hörde vår industri till de mest avancerade i världen. Då framstod svensk socialpolitik som ett föredöme bland folken. Då stod svensk forskning i klass med det yppersta i samtiden. Då hade Sverige i förhållande till sin folkmängd världens starkaste försvar.
Men redan då gjorde sig de krafter gällande under ytan som skulle förbereda nedgången. Den ensidiga satsningen på den kapitalintensiva industrin bragte den mindre företagsamheten i svårigheter och gjorde det svenska näringslivet mindre allsidigt och mera konjunkturkänsligt. Det kulturklimat som utvecklat sig efter kriget främjade materialistiska värderingar, och de verklighetsfrämmande jämlikhetsdogmerna åstadkom en förvirrad blandning av ensidig kollektivism och ensidig individualism. 1960-talets röda våg, buren av nymarxism och nuliberalism, blev ett tidstypiskt uttryck för denna tendens. En i stort sett berättigad kritik mot det bestående samhället förenades i nattståndna idéer från 1800-talet, idéer utan grogrund i den moderna utvecklingen. Den röda vågen följdes därför av sin motsats, den gröna vågen, som ersatte välfärds- och maskinromantiken med nostalgiska natursvärmerier.
Rationalisering och automation ersatte arbetare med maskiner och minskade därmed arbetarrörelsens klassiska väljarunderlag. Genom tvåkammarsystemets avskaffande förlorade socialdemokratin sitt stöd i den gamla Första Kammaren. 1976 kom den slutliga vändpunkten: socialdemokraterna förlorade regeringsmakten, och de borgerliga partierna trädde till.
Men detta har inte hejdat nedgången, snarare påskyndat den. Det partipolitiska intrigspelet är mera påfallande än någonsin tidigare. Det parlamentariska systemets svagheter framträder med all önskvärd tydlighet. Samtidigt har Sveriges ekonomiska ställning försvagats. Bristande framsynthet i det förflutna bär nu sin frukt. Resultatet av de kulturella upplösningstendenserna i alkoholism, narkotikamissbruk och kriminalitet liksom i ett växande antal skilsmässor, ett sjunkande födelsetal och en brant stegring av aborterna speglas i skrämmande statistiska data.
Det är mot denna bakgrund som den Nysvenska Rörelsen träder fram som en idérörelse utanför partierna. Den vill skapa opinion för en djupgripande samhällsförnyelse och i konkreta frågor göra insatser genom konstruktiva förslag till också idag möjliga lösningar. Den eftersträvar kontakter i olika riktningar. Den vill återuppväcka tron på en svensk framtid och en skapande svensk insats i världen. Sin aktuella inställning - ideologiskt och programmatiskt - har den sökt sammanfatta i följande punkter.
Den allmänna utgångspunkten
VI HAR ALLA SAMMA URSPRUNG. VI ÄR ALLA OLIKA. VI HAR ALLA EN UPPGIFT. VI TILLHÖR ALLA ETT FOLK.
Det finns drag som är gemensamma för alla människor, var på jorden de än är födda eller har sin verksamhet. De enklaste behoven - hunger och törst, kärlek och gemenskap, trygghetskrav och framtidsförhoppningar - finns mer eller mindre hos oss alla. Men samtidigt är vi alla olika. Vi har olika anlag. Olika omständigheter har format vår personlighet och vår inställning till världen omkring oss. Vi sysslar med olika uppgifter, och arbetet sätter alltid sin prägel på människorna. Men oavsett vilken uppgift som anförtrotts oss, ger oss alltid vår uppgift en ställning i det stora sammanhanget. Detta faktum ger varje människa hennes värde. Det finns hos varje människa, oberoende av begåvning och kunskaper, något egenartat personligt. Den stora intelligensen har ofta lätt att finna sin plats i samhället. Men det visar sig att utpräglat lågintelligenta kan vara överlägsna de flesta andra på något visst område. Det finns typiska exempel bland kreaturskötare. Det är alltid ett fåtal som på varje område går i spetsen och anger tonen. Vi brukar kalla ett sådant fåtal för eliten.
Exemplet med djurskötare visar att varje människa kan rymma något av elit inom sig och på sitt område komma att tillhöra det tongivande fåtalet. Men samtidigt som varje människa är en individ, är hon också en del av en grupp, en större gemenskap. Hon tillhör sin familj, sin socialgrupp, sitt folk. Och varje grupp har ett gemensamt mönster för sina medlemmars uppträdande. Folket sätter sin prägel på socialgrupperna, socialgrupperna på familjerna, och den enskilda människan påverkas under hela sin uppväxt av det gemensamma mönstret. Hennes eget personliga handlingsmönster hennes sätt att tänka, känna och reagera, är i själva verket en variation av det gemensamma gruppmönstret. Ett folk har alltid en gemensam historia, som generation efter generation sätter sin prägel på dess olika grupper och på de människor av vilka det består. Ofta har ett folk också ett gemensamt språk, ett gemensamt land, och detta präglar dess framtid. Varje människa är sålunda både en särpräglad individ och ett uttryck för en gemenskap. Skillnaden mellan människors anlag och intressen och därmed deras personliga beteendemönster ger samlevnaden i ett folk dess rikedom och dramatik. På samma sätt har varje folk, varje nation, sin särprägel, sitt nationella mönster, och samspelet mellan dessa olika mönster ger färg och rörelse åt den historiska utvecklingen. Det är en för alla tider gemensam uppgift att ständigt söka upprätthålla en jämvikt mellan människorna och folket, mellan personligheterna och gemenskapen. Varje ögonblick rymmer motsatta ytterligheter och därmed också en ständig strävan att förena det oförenliga, att balansera mellan motsatserna. Historien är ett samspel mellan krafter som människan söker samordna. Dess djupaste princip är paradoxen.
Korporatismens grundsatser
SAMHÄLLET ÄR ETT FOLKS ARBETSFÖRDELNING. DET UTGÖR DÄRMED ORGANISATIONEN AV DESS OLIKA VERKSAMHETER. VARJE VERKSAMHETSOMRÅDE HAR SIN UPPGIFT I SAMHÄLLET. DE OLIKA VERKSAMHETSOMRÅDENA MÅSTE DÄRFÖR VARA LIKSTÄLLDA.
Det moderna samhället har formats av den industriella revolutionen. Teknikens framsteg har lagt grunden till en allt finare förgrenad arbetsfördelning. Antalet för olika uppgifter specialiserade socialgrupper har därmed ökat. Detta är utgångspunkten för den viktigaste principen i den nysvenska samhällssynen, korporatismen.
Jordbruket med dess binäringar, trädgårdsodling och fiske, sörjer fortfarande för våra livsmedel. Industrin producerar de flesta av de varor vi behöver. Handel och samfärdsel utgör olika led i varornas distribution från producenten till konsumenten. Banker och försäkringsföretag svarar för penninghushållningens konsekvenser. Tjänsteyrkena har i stor utsträckning blivit en följd av den moderna massproduktionen, medan vårdyrkena övertagit åtskilliga av de upifter som förut skötes av familjen eller byalaget. De intellektuella yrkena bär upp kulturlivet, svarar för utbildning och rekryterar förvaltningsorganen. Genom sin insats för livsmedlens förädling och upprätthållandet av bostads- och klädesstandarden gör de hemarbetande husmödrarna en väsentlig insats i samhället. Det är både naturligt och ändamålsenligt att bygga upp samhällets organisation på dessa verksamhetsområden.
Gemenskapen i uppgift måste ligga till grund för samhällets sociala organisation. Då alla verksamhetsområden är nödvändiga för samhället som helhet, blir deras jämställdhet en logisk och moralisk ofrånkomlighet. Genom att människorna inte bara yrkesmässigt utan även psykologiskt fogas in i sådana socialgrupper, upphävs steg för steg den gamla motsättningen mellan över- och underordnade klasser. Detta gör det nödvändigt att inom varje verksamhetsområde bygga upp en korporativ organisation med lagfäst självstyrelse och lagfästa rättigheter. Det måste skapas en känsla av gemenskap mellan de människor som är verksamma på ett visst område. Målet måste vara en förvandling av det nuvarande klassamhället till framtidens klasslösa samhälle.
Från klassgemenskap till folkgemenskap
DET NUVARANDE SAMHÄLLET HAR VUXIT FRAM UR MOTSÄTTNINGARNA MELLAN ARBETE OCH KAPITAL. DENNA MOTSÄTTNING MÅSTE AVVECKLAS. EUROPA HAR INTE RÅD MED KLASSKAMP.
Den moderna tekniken har möjliggjort en större produktion än någonsin tidigare. Utvecklingen har finansierats med de belopp som en förmögen minoritet har ställt till förfogande. Denna minoritet har därmed blivit ägare till produktionsmedlen. Dess intresse av största möjliga vinst står i motsättning till de anställdas intresse av största möjliga lön. Det är denna intressekonflikt som är orsaken till klasskampen mellan borgerlighet och arbetarklass. Mot bakgrunden av Europas utsatta läge mellan två utomeuropeiska supermakter är det allas intresse att denna motsättning avvecklas till förmån för alla krafters samverkan i tjänst åt en överordnad folkgemenskap.
Kommunismen vill lösa problemet genom att övergå från privatkapitalism till statskapitalism. Allt kapital samlas i statens händer och förvaltas av ett fåtal i statsledningen. Näringslivet blir ett enda jätteföretag. Kommunismen är kapitalismens yttersta svanskota. Vi får en styrande överklass, som är ännu fåtaligare och ännu mäktigare än den privatkapitalistiska. Utvecklingen i de västliga demokratierna går emellertid i samma riktning, även om formerna är andra. Forskare, tekniker, arbetsledare och marknadsförare i industri och jordbruk smälter samman med de specialutbildade funktionärerna i arbetsmarknadens organisationer och statsförvaltningens toppskikt till en ny teknokratisk överklass, precis som i de kommunistiska länderna.
Om vi vill bryta denna utveckling måste vi upphäva kapitalets äganderätt till produktionsmedlen. Privatföretaget likaväl som statsföretaget måste ersättas av det självägande företaget. Kapitalintressena - de må utgöras av stat, kommun eller privara aktieägare - skall äga de pengar som de ställt till förfogande. Men de skall därmed inte äga företaget. De får en ställning som aktivt medverkande långivare. De tillsätter hälften av styrelsens platser; andra hälften tillsätts av de anställda. Företagets chef utses med de anställdas medverkan. Chefen bör ha sina medarbetares förtroende. Arbetare, tjänstemän, företagsledning och kapitalintressenter bör samtliga ha andel i vinsten. Det är denna reform som vi kallar den korporativa företagsreformen. Den utgör själva grunden för den korporativa sämhällsomvandlingen. Ty därmed bryts den kapitalistiska utvecklingen som i sin yttersta konsekvens leder fram till kommunismen. Den personliga företagsamheten får med stöd av de anställda en helt ny framtid. I stället för att vara kapitalets förtroendeman blir företagsledaren en representant för hela företaget, för dess anställda i lika hög grad som för dess kapitalintressenter. Arbete och kapital blir likaberättigade.
Staten som samordnare
STATEN ÄR DET ÖVER SAMHÄLLETS OLIKA VERKSAMHETSOMRÅDEN STÅENDE ORGAN SOM SKALL ORGANISERA SAMVERKAN DEM EMELLAN, UPPRÄTTHÅLLA DEN SOCIALA JÄMVIKTEN MELLAN OLIKA GRUPPER, SAMT INÅT SÅVÄL SOM UTÅT REPRESENTERA NATIONEN SOM HELHET.
Staten är samhällets högsta organ, det som ytterst bär ansvaret för rättsordningen, som garanterar ekonomisk rättvisa och social solidaritet. Det blir följaktligen en uppgift för staten att motverka uppkomsten av priviligierade fåtalsgrupper som skaffar sig särskilda förmåner på andra gruppers bekostnad. Om staten råkar i händerna på en sådan grupp, uppstår ett olidligt klassvälde. Genom att kommunisterna lägger hela statsmakten i händerna på en röd teknokrati, kallad proletariatets elit, förvandlas det kommunistiska systemet till en teknokratisk överklassdiktatur. I Sovjetunionen utgör sålunda de högsta partifunktionärerna , de ledande tjänstemännen i statsförvaltningen, ledarna för olika grenar i näringslivet och toppskiktet i kulturlivet en priviligierad minoritet, som har statens hela maktapparat till sitt förfogande. Som påpekats i punkt 3, utvecklar sig förhållandena i den demokratiska västern på samma sätt: de specialutbildade experterna inom jordbruk, industri och andra näringsgrenar, de likaledes specialutbildade funktionärerna i organisationerna, samt statens högsta ämbetsmän håller på att smälta samman med politikerna till en ny ledande klass, en allsmäktig teknokrati, som steg för steg börjar likna den sovjetiska överklassen. Samtidigt förvandlas det stora flertalet arbetande människor till kuggar i ett uppifrån datorstyrt samhällsmaskineri, ett tvångsreglerat robotsamhälle. Statens maktapparat blir därmed ett redskap för den nya klassen i dess strävan att stärka och upprätthålla sin maktställning och undertrycka all verklig opposition. Det är denna utveckling som vi till varje pris måste bekämpa. Här har staten som upprätthållare av rättsordningen och samordnare av olika verksamheter en av sina väsentligaste uppgifter.
Den nya folkstaten
DEN PARLAMENTARISKA DEMOKRATIN DELAR FOLKET I TVÅ FIENTLIGA LÄGER, SOM DEN FRAMVÄXANDE TEKNOKRATIN KAN SPELA UT MOT VARANDRA. DÄRFÖR MÅSTE PARLAMENTARISMEN ERSÄTTAS AV EN NY FORM FÖR FRITT STATSSKICK, BYGGD PÅ EN DIALOG MELLAN STATEN, SOCIALGRUPPERNA OCH VÄLJARKÅREN.
I de flesta västländer är den parlamentariska demokratin obestridd. Denna statsform växte en gång fram i 1700-talets England som ett uttryck för ett utpräglat aristokratiskt välde. Massorna var utestänga från rösträtt. Motsättningen mellan radikaler och konservativa var ett uttryck inte så mycket för olika intressen som för olika temprament; oberoende av åsikter hade de styrande i stort sett samma sociala intressen. Den allmänna rösträtten förvandlade partierna till uttryck för sociala klassmotsättningar. De bättre ställda grupperna samlades kring de konservativa idealen, arbetarmassorna kring de radikala. I anslutning till traditionen från franska revolutionen kallades de konservativa riktningarna höger och de radikala vänster. Motsättningen mellan höger och vänster har kommit att sammanfalla med marxismens uppfattning om den moderna utvecklingen som en kamp mellan borgerlighet och arbetarklass. Den faktiska utvecklingen har emellertid upplöst dessa grupper i allt fler men samtidigt allt mindre grupper. Den politiska gränslinjen mellan höger och vänster, den sociala mellan bourgeoisie och proletariat, har ingen motsvarighet i den aktuella verkligheten. Borgerlighet och arbetarklass flyter in i varandra, samtidigt som de själva splittras genom konflikter mellan lågavlönade och högavlönade, intellektuella grupper mot praktiskt verksamma, etc. Det parlamentariska systemet är ett uttryck för tankegångar som nu är helt föråldrade. I de flesta demokratier har borgerligheten ungefär lika många röster som de socialistiska partierna. De båda lägren riktar vid valtillfällena grova och kränkande beskyllningar mot varandra, trots att alla insiktsfulla människor inser det orimliga och skadliga i denna artificiella konflikt. Därför måste den gamla demokratin ersättas med en ny form för ett fritt statsskick, en form med vars hjälp staten åter kan bli ett uttryck för nationen som helhet och gripa sig an med problemen ur helhetens synpunkt. Staten, främst företrädd av regeringen, bör stå i ständig kontakt med samhällets olika verksamhetsområden, och folkrepresentationen bör förmedla en sådan kontakt. Därmed möjliggöres en permanent dialog mellan statsledningen, socialgrupperna och de enskilda människorna. Staten bör företrädas av en personlighet vald av folket - en folkvald statschef eller en folkvald regeringschef. Stats- eller regeringscheften skall själv utse sina ministrar. Folkrepresentationen bör väljas i former som ger representationsrätt åt så många olika grupper som möjligt. Det blir regeringens uppgift att skapa majoriteter i folkrepresentationen, byggda på samverkan mellan olika grupper. Om regering och folkrepresentation stannar i olika beslut och regeringen inte accepterar en sammanjämkning, skall en folkomröstning avgöra frågan.
Staten och rättsordningen
STATEN SKALL UPPRÄTTHÅLLA DE RÄTTSREGLER SOM MÖJLIGGÖR SAMLEVNADEN MELLAN MÄNNISKOR OCH GRUPPER I SAMHÄLLET. RÄTTEN SKALL VARA FÖRANKRAD I FOLKETS RÄTTSMEDVETANDE OCH VARA ETT UTTRYCK FÖR DESS MORALISKA HÅLLNING.
Vår tids sociala strävanden bottnar i uppfattningen om den starkes skyldighet att hjälpa den svage och de bättre ställdas plikt att bistå dem som föddes på samhällets skuggsida. Denna grundsyn har ytterst sitt ursprung i den kristna moralen: Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare. Denna inställning står i motsatsställning till vedergällningsetiken: Öga för öga, tand för tand. Det är rättsordningens uppgift att skydda medborgarnas liv och egendom och motverka den laglöshet som utgör början till ett samhälles undergång. Sådana handlingar och beteenden som står i strid med den rådande uppfattningen om rätt och orätt diskrimineras genom lagstiftning. De mänskliga rättigheterna fastställs också genom lagstiftning eller i vissa fall internationella överenskommelser. Det finns emellertid alltid en viss spänning mellan den i lag fastställda rätten och människornas rättsföreställningar. De sistnämnda bottnar ofta i personliga intressen. Detta kan dock även vara fallet med lagarna. I den mån dessa stiftas av en stat som ligger i händerna på en priviligierad grupp kommer de att spegla den härskande klassens sociala och ekonomiska intressen. Det uppstår en konflikt mellan det lagliga och det ur de flestas synpunkt moraliskt riktiga. Det är statens uppgift att söka åstadkomma en avvägning mellan folkliga rättsföreställningar å ena sidan och de kulturella, sociala och etiska ideal som staten företräder å andra sidan. Avskräckande brottspåföljder är ett nödvändigt skydd för den enskilda människan. Metoder som avser att anpassa brottsförövare till ett normalt liv är ett uttryck för vår samhällsetik. Avvägningen mellan dessa båda linjer är ett av huvudproblemen för den moderna rättsstaten.
De omistliga värdena
FRIHET, RÄTTSSÄKERHET, FOLKLIGT MEDINFLYTANDE OCH PERSONLIG INTEGRITET HÖR TILL DE OMISTLIGA VÄRDENA I DEN EUROPEISKA UTVECKLINGEN. DET ÄR STATENS UPPGIFT ATT UPPRÄTTHÅLLA OCH FÖRSVARA DESSA VÄRDEN.
Den europeiska kulturen brukar ofta symboliseras av tre kullar: Akropolis, Capitolium och Golgata. Akropolis står för frihet och tankeklarhet, Capitolium för rättsstaten och samhällssolidariteten, Golgata för medmänsklighet i tjänst åt tillvarons skapande makter. Friheten i sin europeiska form är unik i historien. Rätten att tänka själv, att ha en egen mening och verka för den utan risk för repressalier från myndigheter eller organisationer har ofta varit hotad eller begränsad i vår egen tid. Men den har principiellt aldrig ifrågasatts. Den moderna tekniken har emellertid skapat möjligheter til en likriktning som aldrig förr. Det moderna organisationsväsendet innebär möjligheter till en kontroll av den enskilde som är större än någonsin tidigare. Statens uppgift att värna friheten mot byråkrati och åsiktsmonopol måste därför bli särskilt viktig i våra dagar. Friheten för de många är emellertid omöjlig om inte samtidigt rättssäkerheten garanteras. Alla människors likhet inför lagen är en grundprincip som energiskt måste försvaras. Ingen människa skall kunna frånhändas sin frihet utan laga dom och rannsakan. Ingen skall kunna dömas ohörd. Ingen skall av myndighet kunna berövas sina normala rättgheter på grundvalen av hemliga handlingar. Varje människa har rätt att få veta vad hon är anklagad för och ha rätt att försvara sig. Inte heller skall myndigheter eller korporationer ha rätt att med tvångsåtgärder beröva enskilda människor deras lagfästa rättigheter. Yttrande-, tanke-, åsikts-, mötes- och föreningsfrihet måste i framtiden tillhöra hörnstenarna i det svenska samhället. Utan ett fritt meningsutbyte kommer vi aldrig att kunna lösa de problem som vi i dag står inför.
Samnationalismen
En grundläggande nysvensk princip är människornas, socialgruppernas, folkens och rasernas likaberättigande. Den nationella egenarten är ett värde i sig liksom individens särprägel och yrkets gemenskaphetskänsla. Ett förenat Europa, byggt på självstyrande nationer och självstyrande korporationer är en konsevens av detta synsätt. Sambandet mellan människorna och hennes hemmiljö tryggas genom principen: Kapitalet till människorna; inte människorna till kapitalet. Därmed motverkas osund in- och utvandring. Till dess att ett sådant Europa blir en bro i stället för ett slagfält mellan Europas folk, bör svensk neutralitet stärkas genom starkast möjliga försvar och med ett internationellt kärnvapenförbud som främsta fredsmål.
Arbete och ekonomi
VÅRT GEMENSAMMA ARBETE SKALL INTE BARA TRYGGA DEN ENSKILDA MÄNNISKANS LIV; DET SKALL OCKSÅ SÄKERSTÄLLA STATENS, KOMMUNERNAS OCH REGIONERNAS VERKSAMHET SAMT DET KAPITAL SOM ÄR NÖDVÄNDIGT FÖR FORTSATT EKONOMISKT FRAMÅTSKRIDANDE. FÖRDELNINGEN AV ARBETETS FRUKTER BLAND DE ENSKILDA MÄNNISKORNA SKALL UTFORMAS EFTER VARS OCH ENS PERSONLIGA ARBETSINSATS.
Det ekonomiska livet styrs av tre eller fyra produktionsfaktorer: råvaror, kapital, arbete och initiativ. Man kan, om man vill, räkna in råvarorna i kapitalet. Råvarorna, redskapen, maskinerna och samfärdseln är nödvändiga förutsättningar för varje högre produktion. De utgör tillsammans vårt produktionskapital. Arbetet är de mångas insats. Resultatet av denna insats blir större tack vare kapitalet, ju större desto längre den teknologiska utvecklingen hunnit. Initiativet bärs upp av et relativt fåtal m änniskor med utbildning för ledning och organisation, för försäljning och marknadsföring, för tekniska nyheter och deras användning. Det ekonomiska livet är ett samspel mellan dessa produktionsfaktorer, och det är statens uppgift att främja ett sådant samspel. Konflikter mellan grupper som representerar olika produktionsfaktorer försvårar det nödvändiga samspelet och bromsar välståndsutvecklingen.
Staten behöver för sin verksamhet betydande resurser, som i form av skatter ställs till dess förfogande. Skatterna är alltså den del av det gemensamma produktionsresultatet som avsätts för allmänna ändamål. De bör därför så utformas att de främjar arbetsinsatser och företagsamhet. De bör bromsa slöseri med råvaror, grundvatten och energi. De bör möjliggöra en så rättvis fördelning som möjligt av det gemensamma arbetets avkastning. Särskilda åtgärder bör stödja dem som av olika orsaker har det sämst i samhället.
Det är emellertid inte bara för staten som vi avsätter en del av vårt arbetes frukter. Det måste vi också göra för att nybilda det kapital som är nödvändigt om vi skall kunna upprätthålla vår standard. Redskap, maskiner, samfärdsel och byggnader förslits och måste ersättas. Uppfinningar och nykonstruktioner måste i framåtskridandets intresse tillvaratas och utnyttjas. Vi är därför tvungna att avsätta tillräckligt mycket av vårt arbetes avkastning för att säkerställa tillförseln av maskiner och redskap, fabriks- och bostadsbyggen, åtgärder till skydd mot naturförstöring, etc. Man kan ur denna synpunkt indela det ekonomiska livet i tre sektorer: kapitalvarusektorn, konsumtionsvarusektorn och konsumtionen. Den sistnämnda upprätthålls med hjälp av löner och vinster. Den överväldigande majoriteten utgörs av löntagare. Det är därför lönena som bestämmer styrkan av konsumenteras efterfrågetryck. Detta måste följaktligen vara så stort att konsumtionsindustri och jordbruk stimuleras till effektivast möjliga produktion. Därmed garanteras också konsumtionsindustrins och jordbrukets efterfrågan på kapitalvaror. Arbetslönena bör vara tillräckligt höga för att efterfrågetrycket skall kunna upprätthållas och industrin få avsättning för sin produktion. Om arbetslönerna sätts lägre än här åsyftas, minskar företagens avsättningsmöjligheter, med arbetslöshet som följd. Om de ökas utöver den gräns som näringslivets produktivitet sätter, blir följden inflation och dyrtid. Den ekonomiska politiken bör därför eftersträva en sådan jämvikt mellan konsumtion, produktion och kapitalbildning att materiella framsteg främjas, samtidigt som rovdrift på råvaror eller ödeläggelse av naturen förhindras.
Initiativ och planering
DET PERSONLIGA INITIATIVET ÄR EN AV FRAMÅTSKRIDANDETS FRÄMSTA HÄVSTÄNGER. OLIKA VERKSAMHETERS BEROENDE AV VARANDRA NÖDVÄNDIGGÖR EMELLERTID EN SAMORDNING AV INITIATIVEN. ETT SAMSPEL MELLAN STATEN, KORPORATIONERNA OCH FÖRETAGEN BÖR UTFORMAS SOM ETT SYSTEM AV FRI FÖRETAGSAMHET OCH STATLIG PLANERING, EN KORPORATIV RAMHUSHÅLLNING.
Både Europa och Amerika har under de senaste 200 åren sett otaliga exempel på det personliga initiativets betydelse. Utan de många insatserna från uppfinnare, tekniker och företagsledare, som vår senare historia är så rik på, skulle vårt nuvarande relativa välstånd vara otänkbart. Det är emellertid uppenbart att en företagare, tekniker eller uppfinnare bara i undantagsfall kan ha den nödvändiga överblicken över marknaden i dess helhet. Den enskilde företagaren kan aldrig ensam bedöma det långsiktiga resultatet av sin insats. De återkommande kriserna talar sitt tydliga språk. Därför har man velat ersätta marknadsekonomin med planhushållning. Man har förverkligat idén i Sovjetunionen. Staten planerar hela produktionen i femårsplaner. Dessa grundas på vad man centralt tror vara folkets behov. Erfarenheterna visar att inte ens en statsledning har möjlighet till en total överblick. Behoven är alltför skiftande både mellan olika människor, olika grupper och olika tider. Man riskerar därför överproduktion och för stora lager även i det kommunistiska systemet. Kriserna i det privatkapitalistiska systemet och konstruktionen av femårsplanerna i det kommunistiska medför i båda fallen att produktionskapaciteten i näringslivet endast delvis kommer att utnyttjas. Slöseri med arbete och kapital eller med andra ord felaktig resursanvändning är lika typisk för den kommunistiska statskapitalismen som för den demokratiska privatkapitalismen. Vi behöver följaktligen nå fram till ett tredje system, som förenar det bästa i planhushållning och marknadsekonomi utan att hemfalla åt deras negativa tendenser.
Den reform av företaget som innebär upphävande av kapitalets äganderätt och därmed de olika produktionsfaktorernas likställdhet främjar en samverkan som dels motverkar ett omänskligt och därmed orationellt utnyttjande av arbetskraften och dels bromsar orimliga anspråk från kapitalintressenternas sida. Korporationerna utgör den organisatoriska grunden för en permanent dialog mellan statsledningen, verksamhetsområdena och företagen. Genom att i korporationerna företagare, tekniker, arbetare och administrativ personal är företrädda sida vid sida i alla beslutande och rådgivande organ, skapas förutsättningar för en allsidig bedömning av mål och möjligheter. Upprätthållandet av fri etableringsrätt innebär att korporationerna inte kan hindra tillkomsten av nya företag. De ansluts automatiskt till sin korporation. Därmed främjas det personliga initiativet. Monopolistiska tendenser motverkas. Samspelet inom det reformerade företaget mellan anställda, ledning och kapitalintressenter skapar helt nya förutsättningar för den fria företagsamheten. Datatekniken underlättar kontakterna mellan statsledningen, verksamhetsområdena, företagen och medborgarna i stort. Detta gör det möjligt för olika opinioner att snabbt komma till tals. Förändringar i efterfrågan kan lättare än nu registeras. Statsledningens intentioner kan effektivt nå ut till både organisationer , företag och enskilda. Hela systemet innebär att staten drar upp ramarna för det ekonomiska livet, och att det personliga initiativet inom dessa ramar kan spela fritt. Det ankommer på statsledningen att ständigt anpassa ramarna efter de förändringar i samhället som fortlöpande kommer att noteras. Lagfästa befogenheter för korporationernas fritt valda organ motverkar den byråkratisering som utgör en av den nuvarande samhällsutvecklingens mest ödesdigra konsekvenser.
Strukturförvandling och sysselsättning
DEN TEKNOLOGISKA UTVECKLINGEN MEDFÖR EN MINSKNING AV ANTALET SYSSELSATTA INOM JORDBRUK OCH INDUSTRI. MAJORITETEN AV DEN ARBETSFÖRA BEFOLKNINGEN KOMMER DÄRFÖR ATT SYSSELSÄTTAS I HANTVERK, SMÅFÖRETAG, TJÄNSTEYRKEN OCH INTELLEKTUELLA YRKEN. DENNA UTVECKLING MÅSTE SÄTTA SIN PRÄGEL PÅ SAMHÄLLSPLANERINGEN.
Den fortskridande rationaliseringen och automationen överför en stor del av det arbete som utförts med mänsklig muskelkraft till de nya tekniska produktionsmedlen. datatekniken övertar en rad av de arbetsuppgifter som förut hanhafts av tjänstemän. Elektroniken ersätter tempoarbeten med elektronstyrda robotar. I båda dessa fall befrias människan från ett rutinarbete som står i strid med hennes biologiska natur. Varken ett enahanda kontorsarbete eller ett lika enahanda tempoarbete kan stimulera människans naturliga arbetsglädje. Maskinerna har även tagit över inom jordbruket. Det beräknas att högst 30 procent av befolkningen kommer att sysselsättas i jordbruk och industri. Inom jordbruket har i vissa länder den jordbrukande befolkningen sjunkit till bara fem procent. Bönderna håller på att bli en liten men högkvalificerad minoritet i samhället. På samma sätt kommer maskinerna att överta det mesta av det grövre arbetet, varigenom även arbetarna kommer att bli en begränsad men välutbildad minoritetsgrupp. Vid varje ny högkonjunktur är det antal arbetare som kan nyanställas mindre än vid närmast föregående konjunkturtopp. Den forna arbetarklassen håller därmed på att förvandlas till en grupp av tekniker, som övervakar maskineriet och ingriper vid störningar i den maskinella processen.
Den automatiserade eller högrationaliserade industrin kommer att framställa standardprodukter i långa serier, vilket innebär att våra basvaror kan bli väsentligt förbilligade. Samtidigt kommer efterfrågan på individuellt utformade produkter att växa. Ökad utbildning och ökade resurser inom de breda folklagren skapar ett växande behov av miljöernas konstnärliga utformning. detta kan medföra en renässans för konsthantverket. Behovet av sparsamhet med råvaror driver fram kravet på en förlängning av varornas hållbarhetstid. Detta medför nya möjligheter för reparatörer inom olika områden. En lång rad arbetstillfällen kommer också att växa fram ur industrins och jordbrukets behov av teknisk, social och finansiell rådgivning, företagens behov av smidiga kontakter med statliga och kommunala organ, de enskilda människornas svårigheter att finna sig tillrätta i snårskogen av myndigheter och det ständiga behovet av utbildning och information. Det sagda innebär en expansion av hantverks- och tjänsteyrkena.
De stora förändringarna i nutidssamhället ställer den enskilda människan inför svåra omställnings- och anpassningsproblem. Människorna utsätts därigenom för påfrestningar som deras nerver inte alltid tål. Detta innebär krav på en betydande utbyggnad av samhällets vårdsektor. En rad av de uppgifter som i det forna bondesamhället sköttes på gårdarna och i byalagen måste i det moderna samhället övertas av vårdyrkena. Den vetenskapliga forskning som är en förutsättning för fortsatta framsteg är i stort behov av väsentligt flera medarbetare. Det arbetslösa studentproletariatet som varit orsaken till den senare tidens studentrevolter bör i framtidens samhälle kunna få meningsfulla sysselsättningar. Det finna alltså en rad behov som vi idag inte kan tillgodose därför att vi saknar den samhällsorganisation som kan lösa fördelningsproblemen på ett sådant sätt att våra resurser i form av människor och maskiner till fullo skall kunna utnyttjas.
Löner, priser, vinster och skatter
FÖRDELNINGSPOLITIKEN MÅSTE ANPASSAS TILL DEN NYA SOCIALA SITUATIONEN. LÖNER, PRISER, VINSTER OCH SOCIALA FÖRMÅNER MÅSTE UTFORMAS SÅ ATT DE HINDRAR UPPKOMSTEN AV ETT LÅGAVLÖNAT OCH STÄNDIGT ARBETSLÖSHETSHOTAT TJÄNSTEPROLETARIAT.
Fördelningen av det gemensamma arbetets avkastning sker idag via löner, vinster och skatter. De fackliga organisationerna söker säkerställa största möjliga andel i avkastningen för sina medlemmar via löneavtalen. Jordbruksorganisationerna verkar för en prisnivå som ger deras medlemmar en med industrin jämförbar standard. Det progressiva skattesystemet medför en ökad skattebelastning ju högre inkomst man har. Samtliga dessa metoder syftar till att utjämna inkomstskillnaderna mellan olika grupper. Nu visar det sig emellertid att vissa industrier har lättare än andra att betala högre löner. Detta har framför allt varit fallet med kapitalvaruindustrierna, medan arbetarna i konsumtionsföretagen - textil, konfektion, sko och läder, etc. - tillhör typiska låglöneområden. Vissa fackliga organisationer är starkare än andra och kan därför med större framgång hävda sina medlemmars intressen. Orsaken till att vissa branscher är gynnade i förhållande till andra hänger ofta samman med kapitalintensiteten. I kapitalintensiva branscher är lönen en mindre del av kostnaderna och följaktligen lättare att bära för företagen. Det är i dessa branscher mskinerna som utför huvudparten av arbetet. De yrken som kommer att expandera, som exempelvis tjänste-, vård- och kulturyrkena samt hantverk och konsthantverk, är typiskt arbetsintensiva områden. Med nuvarande system för lönesättning och prisbildning föreligger det risk för dessa grupper att sjunka ner till ställningen som typiska låginkomstgrupper. Därmed uppstår en konflikt med de grupper som domineras av de kapitalintensiva branscherna och de starka fackliga organisationerna. En sådan utveckling innebär inte bara en skärpning av de sociala motsättningarna: den bromsar också en progressiv samhällsutveckling. Bristande köpkraft inom de växande hantverks-, tjänste- och vårdsektorerna minskar industrins avsättningsmöjligheter. Dess kapacitet kommer inte att kunna fullt utnyttjas. Detta nödvändiggör nya principer för fördelningspolitiken.
Ett skattesystem som främst grundas på produktionsavgifter samt avgifter för råvaror, energi och vattentäkt främjar den mindre och den arbetsintensiva företagsamheten och lägger en stor del av skattebördan på maskinerna i stället för på människorna. Samtidigt måste en arbetsvärdering uppställas i samverkan mellan staten och arbetsmarknadens parter. Denna läggs sedan till grund för hela lönesystemet. Löneavtalens konsekvenser för priser, skatter och sociala förmåner bör redovisas i avtalen. Av ännu outredda psykologiska skäl tycks det vara lättare att ta ut ett högre pris för kapitalvaror än för konsumtionsvaror och på samma sätt för konsumtionsvaror i förhållande till tjänster. Det är möjligt att staten därför under en övergångstid måste inskrida med subventioner till vissa arbetsintensiva verksamhetsområden för att möjliggöra en rättvis standard för de verksamma.
Den nuvarande samhällsutvecklingen innebär en utbyggnad av de arbetsintensiva verksamheterna. Detta medför att vi måste räkna med en helt ny social struktur. Den förut lågrationaliserade industrins stora arbetskollektiv försvinner. De ersätts av välutbildade men begränsade arbetsgrupper. Mångfalden av små arbetsenheter kommer i framtiden att spela en betydligt större roll än tidigare. Denna socialstrukturella omvandling skapar möjligheter att tillgodose nu otillfredsställda mänskliga behov. Det är nödvändigt att man vid samhällsplaneringen tar en helt annan hänsyn till denna trend än för närvarande, och att man vid krisbekämpning lägger en betydligt större tonvikt på de arbetsintensiva områdena. Ty det är dock där som framtidens sysselsättningsmöjligheter finns att söka.
De handikappades rätt
FORNA TIDERS INSTÄLLNING TILL DE HANDIKAPPADE I SAMHÄLLET - DE BLINDA, DE DÖVa, DE RÖRELSEHINDRADE, DE UTVECKLINGSSTÖRDA - STÅR I KLAR STRID MED VÅR UPPFATTNING OM MEDMÄNSKLIGHET OCH RÄTTVISA. DET ÄR STATENS OCH SAMHÄLLETS UPPGIFT ATT GE DESSA MÄNNISKOR DET STÖD SOM GER DEM MÖJLIGHET TILL EN EGEN INSATS I SAMHÄLLET.
Det berättas att det antika Greklands nationalepos, Iliaden och Odysséen, har skapats av den blinde diktaren Homeros. Synskadade i vår tid som ännu har någon synrest i behåll har konstaterat att åtskilliga skildringar i Odyséen mycket väl skulle kunna ha diktats av en synskadad. Beethoven fortsatte sitt skapande trots tilltagande dövhet. Den rörelsehindrade svenske fältherren Lennart Torstensson övervann sitt handikapp med sin viljestyrka och ledde, buren på bår, de svenska trupperna till segern i det andra Breitenfeldslaget 1642. Det är tre världshistoriska namn som vittnar om handikappade människors möjlighet till insats. Den dövblinda Helen Keller har i modern tid blivit ett vittnesbörd om en handikappads förmåga att trotsa de vidrigaste omständigheter.
I forna tider uppfattade man handikappet som ett tecken på mänsklig mindervärdighet. Man kunde till och med beteckna ett handikapp som ett straff för tidigare generationers förbrytelser. Det hör till vår tids framsteg att man börjat göra upp med dessa föreställningar och erkänner samhällets skyldighet mot dem som föddes på skuggsidan: därmed även mot de handikappade. Det gäller att bryta den isolering som de flesta handikappade tidigare varit utsatta för. Nu måste de få samma möjlighet till utbildning som andra, och de måste fogas in i samhällets gemensamma arbetsprocess. Vi befinner oss emellertid bara i början av denna omställning. Solidariteten med de sämst ställda har främst gällt de lågavlönade. Det har varit en rent ekonomisk fråga. Här gäller det att fördjupa solidaritetsbegreppet, att göra det till förpliktigande medmänsklighet. Förbättrad utbildning, ökade kontaktmöjligheter och säkrad ställning på arbetsmarknaden för alla arbetsföra handikappade är idag ett ofrånkomligt socialt rättvisekrav. Att tillgodose detta krav är i första hand en uppgift för staten. Personliga initiativ till insatser kan vara värdefulla komplement men får aldrig minska de skyldigheter i solidaritetens namn som här åvilar både statsledning och samhällsorgan. Det är förnedrande för ett folk när de handikappade tvingas tigga om allmosor och nådebröd. De har samma rätt och samma skyldighet som andra att som fullvärdiga medborgare göra en insats i kulturliv och samhällsutveckling. Just genom sitt handikapp har de en annan bakgrund, som ger dem möjlighet att vinkla verkligheten på ett särskilt sätt och därmed berika det fortsatta skeendet. Korporatismens samhälle består av minoriteter. En av dess grundprinciper är minoriteternas sociala och mänskliga likaberättgande. De handikappade är en minoritet. Kampen för deras rätt är därför en naturlig konsekvens av det korporativa tänkandet.
Social Utjämning
VARJE MÄNNISKA BÄR EN MARSKALKSTAV I SIN RÄNSEL. VARJE MÄNNISKA SKALL DÄRFÖR HA MÖJLIGHET TILL BEFORDRAN UTAN HÄNSYN TILL VILKEN FAMILJ HON KOMMER FRÅN, VILKEN ARBETSUPPGIFT SOM FÖRST HAR ANFÖRTROTTS HENNE OCH VILKA EKONOMISKA RESURSER SOM HON FÖRFOGAR ÖVER.
I det feodala samhället spelade börden en avgörande roll. Ättlingar av adliga familjer hade helt andra möjligheter att göra sig gällande än borgar- och bondesöner. I det kapitalistiska samhället har börden delvis ersatts av förmögenheten som regulator av social ställning och karriär. I det teknokratiska samhälle som vi är på väg in i kommer utbildningen och den intellektuella begåvningen att bli vägen till framgång, inflytande och trygghet. Detta har medfört en övervärdering av teoretiska studier. Vi har i praktiskt taget hela västvärlden fått en överproduktion av intellektuella. Efter avslutade studier är dörren ofta stängd till de verksamhetsområden som utbildningen gällt. Om denna utveckling skall bromsas, måste en radikal omvärdering av olika arbetsuppgifter genomföras. Varje typ av arbete måste få sitt erkända egenvärde. Intellektuella insatser får inte ges högre status än andra prestationer. Ett steg i denna riktning är upphävandet av kapitalets ensamrätt till företagen och de anställdas med kapitalintressenternas jämbördiga representation i företagens styrelser; vidare arbetares, tjänstemäns och företagsledares likvärdiga representation i alla organ inom korporationerna. Därmed får varje arbetande människa, oberoende av sin ursprungliga ställning, samma chans till befordran och medinflytande. De intellektuellt skolade experterna kommer överallt i företagsstyrelser och organisationer att sitta samman med det praktiska livets yrkesutövare. Dessa kommer alltid på sina arbetsplatser att kunna kontrollera effekten av de åtgärder som experterna föreslagit. Genom att korporationerna blir själva grunden för samhället, kommer de intellektuella att spridas till olika socialgrupper och där fogas in i arbetsgemenskap med människor som har annan utbildning. I förening med en omvärdering av arbetsuppgifterna sinsemellan kommer ett sådant system att motverka den fortsatta utvecklingen av en teknokratisk överklass och möjliggöra det folkliga medinflytande som nu är i fara.
Samnationalismen
SAMMA PRINCIPER SOM GÄLLER FÖR RELATIONERNA MELLAN MÄNNISKOR OCH MELLAN SOCIALGRUPPER I SAMHÄLET MÅSTE OCKSÅ GÄLLA FÖR FOLKENS SAMSPEL I DET GLOBALA SAMMANHANGET. MORALISK SKYLDIGHET FÖR DE BÄST STÄLLDA ATT HJÄLPA DEM SOM HAR DET SÄMRE ÄR EN FÖRUTSÄTTNING FÖR GLOBAL JÄMVIKT, NATIONELL FRIHET OCH VÄRLDSFRED.
De moderna kommunikationerna har fört folk och nationer närmare varandra. Vad som händer på ett ställe får snabbt återverkningar på andra ställen i världen. Bakom detta faktum ligger den teknik och den vetenskap som blivit Europas främsta historiska insats och som nu fått en global omfattning. Denna expansion av europeiskt inflytande har delvis ägt rum i form av koloniala erövringar. Europeisk industri har därigenom tillskansat sig nya råvarokällor och nya avsättningsmarknader. De kulturimpulser som följt i kolonialpolitikens kölvatten har verkat upplösande på de kuvade folkens nedärvda nationella livsmönster men också inspirerat dem till en nationell väckelse. De har frigjort sig från det koloniala beroendet. Men de bemästrar ännu inte konflikten mellan det övermäktiga inflytandet utifrån och den egna för dem naturliga traditionen. Det föreligger ingen naturlig jämvikt mellan de industriellt avancerade tidigare kolonialmakterna och de forna kolonier som nu är fria stater. Världen har uppdelats i u-länder och i-länder. Det är ett intresse för båda dessa parter att de teknologiska och ekonomiska nivåskillnaderna dem emellan försvinner. Den exploatering av främmande världsdelar som har möjliggjort Europas industriella expansion ger oss en moralisk skyldighet att hjälpa till med lösningen av de u-landsproblem som vi själva ytterst är orsak till. Samtidigt måste vi erkänna olika kulturers skilda livsmönster. I samma ögonblick som vi erkänner den nationella egenartens värde måste vi konstatera de i utvecklingen stadda folkens rätt och plikt att inte bara tillägna sig modern teknologi och modern vetenskap utan också att använda dessa för fortsatt utveckling av sin egen nationella kultur. Det är också en konsekvens av principen om folkens likaberättigande att u-länderna skall få ut likvärdiga priser på sina produkter som vi själva gör anspråk på för våra. Samtidigt är det en förutsättning för europeiskt bistånd att utvecklingens frukter i u-länderna kommer hela den arbetande befolkningen till godo och inte stannar i fickorna på en priviligierad överklass, som sedan kan hålla sin ställning genom låglönernas konkurrenskraft på i-ländernas marknader. Det är också nödvändigt för Europa att inte jämställa alla länder som ännu inte nått upp till vår egen teknologiska nivå. I vissa länder som exempelvis Kina kommer omvandlingen att gå betydligt snabbare än i primitiva stater av afrikansk modell. Det bör vara ett rättesnöre för mellanfolklig samverkan att outvecklade länders svårigheter inte får utnyttjas för att hålla dem i fortsatt beroende och därmed dämpa deras utvecklingstakt.
Folkens och rasernas likaberättigande
OLIKHETEN MELLAN MÄNNISKOR, MELLAN SOCIALGRUPPER, MELLAN FOLK OCH MELLAN RASER FÅR INTE MOTIVIVERA PRIVILEGIER FÖR SOMLIGA PÅ ANDRAS BEKOSTNAD. VARJE GRUPP INNESLUTER POSITIVA ANLAG SOM KAN UTVECKLAS I TJÄNST ÅT HELHETEN. VI MÅSTE HANDLA ENLIGT PRINCIPEN OM MÄNNISKORNAS, SOCIALGRUPPERNAS, FOLKENS OCH RASERNAS LIKABERÄTTIGANDE.
Människan är inte bara en produkt av sin miljö. Hon är också formad av nedärvda anlag. Dessa skiftar från individ till individ. Inom varje någorlunda sluten grupp utvecklar det sig genom tiderna inte bara ett visst beteendemönster utan också en viss anlagstyp. Under tiden mellan världskrigen överbetonades det biologiska arvets betydelse. Under efterkrigstiden har man på samma sätt överbetonat miljöns betydelse. Forskningen har ännu inte helt lyckats klarlägga samspelet mellan de ärftliga faktorerna och miljöns påverkan vid utformandet av den enskilda människans personlighet liksom av nationens karaktär. Det är därför nödvändigt att utan skygglappar åt någondera sidan fullfölja genetisk, psykologisk och sociologisk forskning och främja intimast möjliga samspel dem emellan.
Att det finns olikheter mellan människor, mellan socialgrupper, mellan folk och raser är uppenbart. Att dessa olikheter kan vara betingade både av arvet och av miljön är också sannolikt. Men detta innebär inte att den ena människan, socialgruppen, nationen eller rasen skulle vara moraliskt värdefullare än den andra. Vi accepterar den ursprungliga kristna grundsatsen om alla människors moraliska likavärde. Konsekvensen måste bli att vi också accepterar folkens och rasernas moraliska likavärde. Detta innebär emellertid inte att med helt olika ursprung utan konsekvenser kan blandas om varandra. En sådan blandning betyder nämligen en upplösning av de historiskt framvuxna grupperna med deras olika mönster. Nya gruppbildningar kommer att uppstå, men detta är en långsam process. Innan den har hunnit mogna kommer människorna att sakna det mönster som ger dem trygghet i tillvaron. De sociala missanpassningsproblemen kommer att bli oss övermäktiga. Det är därför ett livsintresse för människorna att nationerna behålls intakta. Behovet av arbetskraft på ett visst område får inte medföra en ohämmad import av främmande arbetskraft. Invandring av främmande arbetskraft får inte ske i större utsträckning än att den nya arbetskraften på ett naturligt sätt kan assimileras av sin nya miljö. Principen har hittills varit att människorna skall flyttas dit där kapitalet behöver dem. Denna princip måste upphävas huvudregeln måste vara att kapitalet skall skickas dit männniskorna behöver det.
Under tiden efter det andra världskriget har människor med olika anlag, seder och reaktionsmönster anhopats till vissa överbefolkade industriområden. Denna trend måste brytas och ersättas med en gemensam europeisk strävan att skapa ekonomisk och befolkningsmässig jämvikt mellan olika regioner. Arbetskraftens fria rörlighet måste så regleras att den inte äventyrar nationens integritet utan i stället bidrar till en ökad förståelse olika socialgrupper och folk emellan.
Ett förenat Europa
EUROPAS SPLITTRING I RIVALISERANDE NATIONALSTATER MÅSTE ERSÄTTAS MED DE EUROPEISKA FOLKENS FÖRENING I EN ÖVERNATIONELL STATSGEMENSKAP. DETTA ÄR EN AV VÅRT ÅRHUNDRADES VIKTIGASTE UPPGIFTER. EUROPAS ENHET MÅSTE SÅ ORGANISERAS ATT DEN KAN BLI FÖREBILDEN FÖR EN I FRAMTIDEN ENAD VÄRLD.
De två världskrigen var två europeiska inbördeskrig. Intressekonflikterna, maktkampen och folkhatet mellan europeiska folk har degraderat Europa. En gång var denna världsdel utgångspunkten för en civilisation som idag är världsomspännande. Nu går det en gränslinje genom Europa, en gräns mellan två utomeuropeiska supermakters inflytelsesfärer. Det är detta faktum som äntligen givit liv åt taken på Europas enande. Ingen av Europas stater är stark nog att ensam säkra sitt oberoende och sin nationella särart. Det sovjetryska inflytandet från ena sidan, det amerikanska från den andra utgör tillsammans ett hot mot Europas integritet. Endast samgåendet i en övernationell statsgemenskap kan trygga de europeiska folkens nationella egenart och återge Europa en med Förenta Staterna och Sovjetunionen likvärdig ställning i världen. Insikten om detta har lett fram till upprättandet av en gemensam europamarknad, EG. Kortsynta politiska maktintressen och nedärvda nationella fördomar har emellertid verkat bromsande på EG:s utveckling. Den etusiasm som på många håll bar upp Gemenskapens tillkomst har så småningom kommit att försvagas. Det är därför nödvändigt att återblåsa liv i Europatanken och ge allt bredare folklager i olika europeiska länder ett verkligt Europamedvetande. Här har Europas patrioter sin största uppgift. Nationalismen har förut varit en söndrande faktor i utvecklingen. Den måste förvandlas till den europeiska enhetens tändande gnista. De europeiska fosterlandens förening i det stora fosterlandet Europa är en idé som rätt framförd kan mobilisera känslorna nere på folkdjupen och ge europeiska strävanden på toppnivå det stöd underifrån som de hittills i stor utsträckning saknat. Rent principiellt sett kan EG:s organisation utnyttjas och byggas ut så att de övernationella organen övertar även utrikes- och försvarspolitiken. Ett gemensamt myntväsen liksom gemensamma principer för arbetslöner och livsmedelspriser måste också genomföras. Sammanförandet av de olika nationella korporationerna till gemensamma europeiska överorganisationer med inre självstyrelse kommer vid sidan av de övernationella organen att representera den europeiska enheten, medan nationerna, likaledes med bibehållen självstyrelse, kommer att företräda den mångfald förutan vilken Europa inte längre vore Europa. Denna mångfald betyder inte något hinder för exempelvis en viss harmonisering av lagstiftningen mellan olika länder. Här kan Nordiska Rådets arbete tjäna som förebild. Det blir de övernationella organens uppgift att så länka kapitalrörelserna att eftersatta områden får en med andra regioner likvärdig ställning. Ett förenat Europa måste eftersträva bästa möjliga samverkan med utomeuropeiska makter, främst Förenta Staterna och Sovjetunionen. En samverkan inom hela i-världen för åstadkommandet av global jämvikt nödvändiggör en samverkan utöver Europas gränser. Hur utopiskt det än idag verkar, måste de europeiska enhetssträvandena medvetet upplevas som ett första steg fram mot en global samverkan mellan fria folk och stater i tjänst åt gemensamma mänskliga kulturvärden.
Respekt för livet och miljön
VARJE FOLK BÄR ANSVAR FÖR DET LAND SOM BLEV DESS HEM GENOM TIDERNA. DET BÄR ANSVARET FÖR FAUNA OCH FLORA, LIKSOM FÖR JORDENS, LUFTENS OCH VATTNETS RENHET. NATIONEN ÄR ETT MED ALLT SOM FINNS INOM DESS GRÄNSER.
All verklig nationalism är en samnationalism. Detta gäller inte bara sambandet mellan det egna folket och andra folk. Det gäller även samhörigheten med marken, med skogarna, ängarna och bergen, med floder, sjöar och hav, och alla de djur som har sin hemvist i landet och är beroende av dess natur. Den intelligens som är människans speciella arvedel är en förpliktelse. Men den har alltför ofta utnyttjats som ett privilegium. Vi har utnämnt oss till naturens herrar. Vi är födda till att bli dess tjänare. Det är för att förkovra naturen, inte för att förgifta den, som vi har fått vår intelligens. Jordförstöringen är en gammal företeelse i mänsklighetens historia. Kalhyggena i antikens Grekland, fårbetningen på Spaniens högslätter, den hänsynslösa utsugningen av jorden i det extensiva amerikanska jordbruket är exempel på tidigare epokers naturförstöring.
Idag hotas jord, luft och vatten av gifterna från modernt jordbruk och modern industri. Kemins trollkarlar har rubbat naturens jämvikt när de ersatt naturliga förlopp med snabbare och effektivare artificiella processer. Hela djurarter är utrotningshotade, och några har redan försvunnit. Gift- och oljeutsläpp hotar havens flora och fauna. Den hänsynslösa jakten på säl och val har för länge sedan överskridit gränsen för det tålbara. Kärnkraftens utbyggnad kan under ogynnsamma omständigheter medföra oöverskådliga konsekvenser.
I början av vårt århundrade framstod industrialismen som befrielsen från träldomen under musklerna. Idag pekar domedagsprofeterna på dess skrämmande biverkningar. Om den industriella utvecklingen också i framtiden skall förbli en framstegsfaktor, måste miljöproblemen lösas. Användningen av miljöfarliga ämnen i jordbruk och industri måste stoppas. Produktionsformer som hotar den arbetande människans hälsa måste avvecklas. Skador som redan har uppstått måste uppföras på skuldkontot i varje folks nationalbudget. Utnyttjandet av kärnkraften måste omgärdas med betydligt hårdare säkerhetsbestämmelser. Utformningen av skattesystemet skall främja sparsamhet med råvaror och energi. Oljeförbrukningen har en dryg andel i luftföroreningarna och måste därför begränsas. Alternativa energikällor som torv, energiskog, vindkraft, solenergi, jordvärme och kraften i havets vågrörelse måste på ett helt annat sätt än hittills utforskas, utvecklas och tas i bruk. Dessa problem är både nationella och internationella. Ett folk har ansvar inte bara för sin egen mark utan även för sina grannars. Atmosfärens rörelser respekterar inga gränser. industriområdenas rökutsläpp och den radioaktiva strålningen hotar inte bara det egna landet.
Lösningen av miljöproblem kan aldrig i längden anförtros enbart åt en vetenskapligt skolad elit, vilka maktbefogenheter denna än utrustas med. De långsiktiga åtgärder som blir nödvändiga kommer att mötas av de oansvarigas kortsiktiga intressen. Därför måste hela folket engageras och göras medansvarigt. Den korporativa företagsreformen och den korporativa samhällsordningen för olika verksamhetsområden, som här tidigare har skisserats, är det bästa sättet att förena statsledning och folk i gemensamma ansträngningar för en lösning av vår tids verkliga ödesfrågor.
Forskningens frihet - Människans ansvar
DEN MODERNA VETENSKAPENS RESULTAT HAR INNEBURIT ÖKAT VÄLSTÅND OCH RIKARE LIVSMÖJLIGHETER. MEN DE HAR OCKSÅ MEDFÖRT ETT HOT MOT MÄNNISKANS HELA EXISTENS. DET ÄR STATENS UPPGIFT ATT Å ENA SIDAN GARANTERA FORSKNINGENS FRIHET, Å ANDRA SIDAN SE TILL ATT FORSKNINGENS RESULTAT UTNYTTJAS I MÄNNISKANS TJÄNST OCH INTE I FÖRSTÖRELSENS.
Det främsta uttrycket för missbruk av forskningens resultat har vi mött i atombomben. Den organgegula svampmolnet över Hiroshima står som symbolen för domedagsprofeternas skräckvisioner. Kärnfysikens djupborrning i materiens inre eller den hämningslösa hanteringen av jordens råvaror och energikällor är dock inte det enda hotet mot det västerländska samhället. Datatekniken har möjliggjort en kontroll av människorna som vi förut inte anat. Vetenskapen har gett hänsynslösa diktatorer och känslokalla byråkrater nya maktmedel och nya förtrycksmöjligheter. Avslöjandet av genernas hemligheter ger oss förutsättningar att manipulera med den mänskliga arvsmassan. Vi skymtar redan skräckromanernas bild av ett samhälle där vi i förväg kan bestämma kommande individers anlag och begåvningsnivå. Inplanteringen i bakterier av nya arvsegenskaper kan komma att resultera i helt nya organismer, mot vilka naturen saknar motmedel och som därför kan ge upphov till förödande epidemier. Redan i fredstid kan digerdöden åter bli en verklighet. Om kriget kommer, kan den bakteriologiska krigsföringen bli minst lika ödeläggande som kärnvapen. Inför dessa hot måste Europas och världens arbetande människor mobiliseras. I det bestående samhällets stora kollektiv blir människan ett maktlöst nummer i en statistik. Den lilla enhetens återuppståndelse i det självägande företaget och de självstyrande verksamhetsområdena ger den vanliga människan möjlighet att vara sig själv och ta ställning utan att stå värnlös gentemot övermäktiga och centralstyrda massmedia. Människorna måste göras medvetna om atomenergins, datateknikens och de biologiska manipulationernas risker och om sitt ansvar för att dessa risker hålls under kontroll. Ett samspel mellan forskarna och de vanliga människorna måste byggas ut, och det är politikernas uppgift att förmedla ett sådant samspel. Det faktum att dessa problem ofta är globala gör det nödvändigt att vidga samspelet till att också bli en gemensam uppgift för mellanfolklig samverkan. Vakthållningen mot de hot som forskning och teknik kan innebära får emellertid inte skymma de nya värden som vetenskapligt arbete kan skapa. Varken atomenergi, datateknik eller biologiska manipulationer får bli en förevändning att begränsa forskningens frihet. Den är och måste förbli en oundgänglig del av det västerländska arv som vi fört ut över världen.
Den nya humanismen
MÄNNISKANS HISTORIA ÄR ETT SAMSPEL AV KRAFTER SOM I SISTA HAND STYRS OCH FORMAS AV HENNES HJÄRNA. DET ÄR DETTA SAMSPEL, MED DESS VÄRDERINGAR OCH MÅLSÄTTNING, SOM VI KALLAR KULTUR. DEN MATERIALISM SOM BEHÄRSKAR DET AKTUELLA KULTURKLIMATET ÄR ORSAKEN TILL MYCKET AV VÅR TIDS BRISTER. VI BEHÖVER ETT NYTT KULTURKLIMAT, EN NY HUMANISM I DEN ARBETANDE MÄNNISKANS TJÄNST.
Maktkampen, klasskampen och krigen i vår tid, våldregimerna, penningjakten och den hämningslösa sensationslystnaden har ytterst sin rot i en övervärdering av tekniken som mål och statistiken som rättesnöre. Man har uppfattat utvecklingen som en väg från vidskepelse till förnuft, från religös tankeoreda till vetenskaplig tankeklarhet. Detta är en total felsyn. Förnuftsmässigt tänkande och religös aning har funnits vid varandras sida och befruktat varandra så länge mänskligheten existerat. Också vetenskapen var en gång primitiv. Också religionen kan nå upp till höjder helt i nivå med vetenskapens skarpsinnigaste iakttagelser. Just nu har vi emellertid koncenterat oss i så hög grad på den vetenskapliga sidan att den religösa kommit i efterhand. Naturvetenskapernas genombrott kom oss att uppfatta tillvaron som ett enda stort mekaniskt orsakssammanhang, styrt av lagar som vi så småningom helt skulle kunna kartlägga och behärska. Den moderna astrofysiken har rubbat denna uppfattning. Ju längre vi tränger in i naturens hemligheter, desto oförenligare tycks oss dess olika element. I formlernas snårskog börjar det exakta att upplösas. Och längst bort skymtar det irrationella, det ogripbara. En lysande rad av forskare konstaterar idag att det bortom alla forskningsobjekt finns ett Något som ingen forskning kan nå, ett ursprung som vi bara aningsvis kan uppleva. Om den blinda orsakskedjan vore den enda verkligheten, skulle sådana begrepp som ära, plikt och vilja eller skuld, skam och brott bli tomma ord utan täckning i verkligheten. Moralisk hållning blir meningslös. Vem anklagar stormen som dränker ett skepp, eller jordskredet som slår ett samhälle i spillror? Det är tron på människans inneboende möjligheter att välja mellan alternativ, att i tjänst åt sitt mål länka utvecklingen, som gett oss styrka och inspiration att bygga våra samhällen och ställa naturens rikedomar i vår tjänst. Har vi ingen valfrihet - och det har vi inte om vi bara är produkter av arv och miljö - då har vi heller inget ansvar. Då blir var och en sig själv närmast. Man tar åt sig vad man kan av livets möjligheter. Allt är ju ändå meningslöst. Det är denna inställning, denna värld utan nåd, som drivit fram den stigande kriminaliteten och inspirerat klasskampen, folkhatet och rasdiskrimineringen. Makthavarnas vädjanden till samhällsansvar och solidaritet framstår mot denna bakgrund som värdelösa gester, ord som ingen tror på, därför att vi berövats vår andliga jämvikt. Människan i centrum, ropar demagogerna från både höger och vänster. Men människan håller inte som medelpunkt. Först när människan känner sin begränsning och ställer sig till förfogande som ett redskap i tjänst åt det goda, det skapandes makt i tillvaron, kan hon fylla sin bestämmelse. Detta är grundvalen för det som vi kallar en ny humanism. Universum är inte bara till för oss. Men kanske har vi ändå en uppgift i det stora sammanhanget, här på vår blå planet i Vintergatans utmarker. Tron på en gemensam uppgift och ett gemensamt ansvar är det enda som kan förena jordens folk och raser och ersätta rivalitet med samarbete. Kulturen är ett uttryck för vår medvetna strävan att så koppla historiens drivkrafter att de tjänar våra syften och förverkligar våra ideal. Det är vår hjärna som uppfinner våra redskap och våra maskiner, som utarbetar våra arbetsmetoder, som formar våra samhällen och konstruerar våra stater. Men i våra hjärnor växer också vår aning. Hjärnan styr våra känslor. Samlevnaden mellan människor är beroende av de värden som vi hyllar och de normer som blir konsekvensen av dessa värden. Vår frihet, vår solidaritet, vår effektivitet är beroende av vår vilja och förmåga att som något självklart iaktta dessa normer. Kommunistisk klasskamp och liberal individualism har verkat som ett värdefrätande gift och lagt grunden till cynismen, makthungern och vinningslystnaden i det aktuella kulturklimatet. Vi har hamnat i en kulturens återvändsgränd. De andliga värdenas renässans, en ny jämvikt mellan vetenskaplig insikt och religös aning är förutsättningen för att vi skall hitta vägen ut ur denna återvändsgränd.
Kultur för alla
KULTUREN TILLHÖR ALLA. GENOM ATT GÖRA KULTUREN TILL HELA FOLKETS EGENDOM, INTE BARA TILL ETT PRIVILEGIUM FÖR ETT FÅTAL, SKALL DE PSYKOLOGISKA KLASSGRÄNSERNA UTPLÅNAS. KULTUREN ÄR ETT LIKA BETYDELSEFULLT MEDEL SOM DEN EKONOMISKA UTJÄMNINGEN VID BYGGET AV DET KLASSLÖSA SAMHÄLLET.
Den kanske väsentligaste förutsättningen för ett klasslöst samhälle är framväxten av ett för olika grupper gemensamt grundbeteende. I det nuvarande klassamhället kan man ofta på en människas sätt att uppträda och hennes ordval upptäcka vilken samhällsklass hon tillhör. Förut var också sättet att klä sig ett uttryck för klasstillhörigheten. Men här har den moderna konfektionsindustrin gjort en utmärkt insats för klassutjämning. När det gäller andra sidor av klassprägeln, återstår emellertid ännu det mesta. Man talar om ungdomar som kommer från studiestimulerande hem, och andra som inte gör det. Man har på sina håll försökt utforma skolan på ett sådant sätt att den skall eliminera skillnaderna i olika hemmiljöer. Erfarenheterna visar emellertid att denna metod inte räcker. Skolans främsta uppgift är och förblir att förmedla kunskaper. Den skall lägga grunden till en för alla grupper gemensam kulturell standard och sedan specialutbilda sina elever för olika livsuppgifter. Människans grundbeteende måste utformas i hemmet. Familjen har en avgörande betydelse för den fortsatta sociala integrationen. Den är inte en ekonomisk gemenskap som i det forna bondesamhället. Den är inte bärare av ett genom generationer nedärvt yrke som i det gamla skråsamhället. Den måste i det moderna samhället konsolideras som en kulturpsykologisk enhet. Därmed kommer hemmet att också i framtiden bli en av hörnstenarna i samhället. Genom utbildning, genom påverkan via massmedia och genom åtgärder avsedda att främja familjebildning och familjesammanhållning kan familjerna ges stimulans och vägledning och de klasspräglade skillnaderna mellan olika hem utplånas.
Framtidens gemensamma sociala beteendemönster måste växa fram ur en sammansmältning av det bästa i olika gruppers kulturmönster, en förening av aristokratisk formsäkerhet och proletär spontanitet, kryddad med det konstnärliga lättsinnet hos markens liljor. En sådan grundstil kan sedan varieras inom olika verksamhetsområden. Yrket sätter alltid en viss prägel på sina utövare. Men den sortens variationer förekommer också idag inom de olika klasserna; de är inte klasskiljande. Mot bakgrunden av det gemensamma grundbeteendet blir de ett uttryck för mångfalden i det moderna samhällslivet. Det är inte likriktning vi eftersträvar - det är de särpräglades gemenskap. I det sammanhanget kan ungdomsorganisationerna komma att spela en betydande roll. Här kan ungdomar från olika utbildningsvägar sammanföras kring andra uppgifter än skolans. Här kan förståelsen mellan skilda verksamheter grundläggas. Här kan kroppsarbetet bli en självupplevd verklighet också för de intellektuella. Övertron på intellektuella begåvningens betydelse bereder idag mark för ett teknokratiskt klassamhälle. Denna trend måste brytas. Principen om det olikas likavärde måste bli utgångspunkten för den sociala struktur förändringen: varje verksamhetsområde, varje arbetstyp måste få reell status. Klassernas sammansmältning förutsätter ett fördjupat kulturmedvetande i allt bredare folklager. Som en av de främsta hävstängerna i en sådan utveckling måste vi bygga ut den kulturpolitiska treklöver som kan samanfattas i orden: hem, skola, ungdomsrörelse.
Varken höger eller vänster
ENSIDIGHETEN I OLIKA STÅNDPUNKTER OCH OLIKA IDEOLOGIER ÄR EN AV HUVUDORSAKERNA TILL EUROPAS SPLITTRING. VI MÅSTE FÖRENA DET BÄSTA I NUETS MOTSATTA SYNSÄTT I EN NY SYNTES, ANPASSAD TILL VÅR EGEN TIDS FÖRUTSÄTTNINGAR OCH STRÄVANDEN. EUROPAS FOLK HAR INTE RÅD MED POLARISERINGEN MELLAN RIVALISERANDE LÄGER. ÅT HÖGER, NEJ - ÅT VÄNSTER, NEJ - MEN FRAMÅT, JA!
Om den sociala och ekonomiska utvecklingen i Europa har sin upprinnelse i det industriella genombrottet på 1700-talet, har den politiska fått sin form genom den stora franska revolutionen. Det var i Frankrike som begreppen höger och vänster kom till. Högern höll på det gamla, vänstern på något nytt. Revolten mot det gamla feodalsamhället var från början en liberal revolution. Men så kom socialismen, i och med arbetarklassens tillväxt. Och i marxistisk form resulterade socialismen i kommunismen. Mot denna idéutveckling formade de hotade samhällsgrupperna en konservativ försvarsideologi. Konservatism och höger kom att sammanfalla. Men eftersom konservatismen från början var ett försvar mot den kapitalistiska borgarklassen inte bara för aristokraterna utan också för bönderna, kom den att i långa stycken stå socialismen mycket nära. Det är först så småningom som resterna av adeln sugs upp i den nya storborgerligheten och konservatismen blir liberal. Idéernas historia i Europa är i själva verket ett mångskiftande panorama. Konservatismen blir liberal. Liberalismen blir antingen konservativ eller socialliberal. Socialismen blir halvliberal, och kommunismen, främst i Östeuropa, får allt mer konservativa drag. dessa fakta visar det orimliga i den ensidighet och den fanatism med vilken olika ideologiska ståndpunkter idag förkunnas. Vi kan aldrig komma ifrån sambandet mellan våra idéer och dagens konkreta samhällssituation. En ideologi, som vill vara levande måste vara dynamisk. Idéerna måste befrukta varandra. Detta är förutsättningen för varje syntes, varje nytt steg i utvecklingen. Detta förutsätter frihet. Men frihetens förutsättning är tolerans. Ingen människa, ingen grupp, inget folk har enbart rätt eller enbart fel. Varje övertygelse, hur stark den än må vara, måste bäras upp av denna insikt. Vi måste acceptera traditionens värde och förnyelsens nödvändighet. Vetenskapen är inte allt, inte heller religionen eller dess tvillingsyster konsten: allt måste samspela. Den ena socialgruppen är inte förmer än den andra. De gamla ideologierna har ofta varit bundna till ett enda intresse, till en enda grundprincip. Vad som nu behövs är helhetsperspektivet. Om den arbetande människan inte skall förslavas av en allsmäktig teknokrati, om Europa inte skall kvävas i det dubbla trycket från utomeuropeiska supermakter, då måste vi upphäva polariseringen mellan höger och vänster, då måste vi - med alla de skillnader i åsikter och synsätt som ett fritt samhälle innebär - vara beredda till samling och insats utefter en gemensam huvudväg, vägen framåt!
Nysvenska Rörelsen
Det är inte ett parti som framträder med detta manifest. Det är en idérörelse. Manifest 79 ger en sammanfattning av dess ideologi.
Nysvenska Rörelsen avser att ur olika samhällsgrupper och olika generationer bygga upp en organisation av människor som har samma helhetssyn. En levande ideologi är aldrig färdig. Nya erfarenheter och nya rön förändrar vår verklighetssyn. En levande ideologi måste ständigt suga upp dessa erfarenheter och anpassa sig till verkligheten, den ständigt föränderliga, sådan den verkligen är och sådan den utvecklas. Idédebatten måste därför hållas vid liv inom rörelsen, samtidigt som rörelsen utåt söker vinna ny mark för sina idéer.
Därmed uppstår ett nytt opinionstryck. Det inflytande som fåtaliga men energiska vänstergrupper haft under 1960- och 70-talen visar vad en sådan metod kan åstadkomma. I motsats till vänstergrupper vill emellertid Nysvenska Rörelsen söka undvika den svartmålning av politiskt oliktänkande som ofta kännetecknat extremvänstern. Det gäller att förstå motståndaren om man vill övertyga och vinna honom.
Nysvenska Rörelsen har sökt visa konsekvenserna av sitt tänkande genom aktioner i konkreta frågor. Den har börjat med de under slutet av 1970-talet mångomtalade handikappsfrågorna. Den har gjort en aktion för de handikappades möjlighet att få utnyttja radions inspelningsarkiv för talböcker. Den har gjort en aktion för att handikappsersättningen skall bli livsvarig och inte halveras vid 65 års ålder, dvs. när den som bäst behövs. Den har vidare gjort en framstöt för att rikta uppmärksamhet mot den samhällsomvandling som vi är inne i och krävt en ny utredning om tjänst-, vård- och kulturyrkenas expansion; sysselsättningsutredningens resultat är inte tillfredsställande. En rad andra konkreta frågor står i tur att tagas upp i direkta framstötar till myndigheter, partier och regering.
Nysvenska Rörelsen är utsatt för ett våldsamt motstånd från företrädare för de opinionsbildande organen i Sverige. För att göra om detta motstånd till insikt och förståelse behöver vi män och kvinnor, unga och gamla, intellektuella och praktiker, med mod att stå för sin åsikt, med vilja att kämpa för den, och med trohet att följa en rörelse.
