Konservativ revolution

Konservativ revolution är ett paradoxalt, närmast oxymoroniskt begrepp, som framförallt syftar på idéströmningar som florerade i Tyskland mellan första och andra världskriget, och som hade en radikal kritik av den franska revolutionens liberala program som grundläggande kännetecken (jfr 1914 års idéer). Nietzsche anses vara en föregångsgestalt; till den egentliga konservativa revolutionen räknas män som Ernst Jünger, Oswald Spengler, Carl Schmitt och Martin Heidegger.

De som anses ha introducerat begreppet är diktaren Hugo von Hofmannsthal och i synnerhet juristen och politiske teoretikern Edgar Julius Jung. Den främste övergripande teoretikern är dock Armin Mohler, som i verket Die Konservative Revolution in Deutschland 1918-1932 (1950) beskrivit strömningen i detalj. Mohler delar in rörelsen i tre löst grupperade huvudkategorier:

• "Die Völkischen" (de folkliga), med rötter i den tyska romantiken och tänkare som Herder. Dessa hävdade rasen som en central fråga och kännetecknades av fenomen som friluftsrörelse, antisemitism, antikatolicism, "arisk kristendom", nyhedendom och rasmystik. Jfr Ariosofi, Deutschgläubige Gemeinschaft, Germanische Glaubens-Gemeinschaft.

• "Die Jungkonservativen" (de ungkonservativa), som hade en mer utpräglat politiskt teoretisk hållning och företrädare bland akademiska statsvetare, sociologer och nationalekonomer. De förespråkade politiska system som korporatism och ståndsväsen som radikalkonservativa alternativ till den moderna parlamentarismen och kapitalismen. Edgar Julius Jung hörde till denna kategori; en annan viktig teoretiker var Othmar Spann.

• "Die Nationalrevolutionären" (de nationalrevolutionära) var de kanske mest radikala och aktionsbenägna, ofta påverkade av den socialistiska rörelsen, och med en militär bakgrund som ett av de viktigare kännetecknen. Dessa var även de mest framträdande i protesterna mot Versaillesfreden. Man tänkte sig gärna ett socialistiskt samhälle ordnat enligt militärt hierarkiska principer: uttrycket "Die totale Mobilmachung", den totala mobiliseringen, myntades av Ernst Jünger, som i sin ungdom kan sägas vara en av nationalrevolutionärernas huvudföreträdare. Hit räknas även nationalbolsjevikerna, exempelvis Ernst Niekisch.

Litteratur om den konservativa revolutionen

• Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår, 1997, ISBN 91-7139-373-0, Carl-Göran Heidegren (Brutus Östlings Bokförlag Symposion).
• Radical conservatism and the future of politics, 1999, ISBN 0-7619-5414-7, Göran Dahl (Sage).
• Tema konservativ revolution, 1993, ISBN 91-7139-178-9, Res Publica nr 23.
• Antropologi, samhällsteori och politik – radikalkonservatism och kritisk teori – Gehlen, Schelsky, Habermas, Honneth, Joas, 2002, ISBN 91-7173-164-4, Carl-Göran Heidegren (Daidalos).
• Die Konservative Revolution in Deutschland 1918-1932, 2005, ISBN 3-902475-02-1, Armin Mohler, Karlheinz Weissmann (6:e utarbetade upplagan, Ares Verlag).

Externa länkar

• The Revolutionary Conservative Critique of Oswald Spengler
• The Anti-Hitler Underground within the German Conservative Revolution
• Motpol: Bo I. Cavefors: Sista striden? Konservativa revolutionärer.
• Motpol: Éamon de Valera – en revolutionär konservativ

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Politiska begrepp