Julius Streicher

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Julius Streicher

Julius Streicher född den 12 februari, 1885, avliden 16 oktober, 1946, var en framträdande nationalsocialist i Tredje riket. Han var grundare och utgivare av tidningen Der Stürmer, vilken var en hörnpelare i den nationalsocialistiska propagandan under NSDAPs styre.

Uppväxt

Julius Streicher föddes år 1885, i den lilla byn Fleinhausen i Tyskland. Julius var det nionde barnet i en katolsk familj. Hans mor, som han avgudade, var lärare och Julius kallade henne för "min barndoms sköld". Vid 13 års ålder skrev han in sig i en lärarskola, även Julius ville bli lärare. Efter fem års utbildning började han som lärare för lågstadieungdomar i januari 1904.

Tidig politisk aktivitet

År 1912 gick han med i Demokratiska Partiet och var ofta på deras möten i Nürnberg. Han var en skicklig talare och blev snart mycket populär, han fick varma applåder varhelst han talade.

År 1913 gifte sig Streicher med Kunigunde Roth och deras förste son, Lothar, föddes år 1915. Lothar kom senare att skriva för Der Stürmer. En andra son, Elmar, föddes år 1918.

Första världskriget

Vid första världskrigets utbrott, 1914, hamnade Streicher i infanteriet. Han deltog i de hårda striderna vid den franska fronten. Streicher antog ofta farliga uppdrag och agerade budbärare med dokument av avgörande betydelse trots den tunga beskjutningen från fienden som hindrade tyskarna att röra sig utan att bli skjutna. För denna bragd var Streicher den förste i sitt kompani att ta emot Järnkorset. Efter detta blev han utvald till att ingå i en elitgrupp, där han senare blev accepterad som en officerskandidat.

Som förste löjtnant slogs han den på italienska fronten. Vid vapenstilleståndet i november år 1918 blev Streicher återigen skickad till den franska fronten, där han fick utmärkelsen järnkorset av första graden.

Efter kriget återgick Streicher till sina vardagliga sysslor. Sedan han återupptagit sitt yrke som lärare kom Streicher över en kopia av Sions Vises Protokoll. Han blev förstummad över innehållet och började tala om sina nya övertygelser och visioner.

Tidig nationalsocialistisk aktivism

År 1919 hjälpte Streicher till med uppbyggnaden av Tyska Socialistiska Partiet i Nürnberg, vilket var ett antisemitiskt parti och 1921 släppte han Der Deutscher Volkswille, som blev partiorgan. År 1922 gick han med i NSDAP och kort därefter förenade han sitt parti med Hitlers.

Den 20 april år 1923 publicerades det första numret av Der Stürmer (svenska: ”Anfallaren”). De första få nummer av veckobladet saknade mycket av det som senare kom att göra Der Stürmer så populär och beryktad. I början bestod bladet av fyra små sidor, fokuserade på Julius Streichers politiska motståndare, och inte på judarna. Det var knappt några bilder alls och mycket få annonser. Men redan då hade Der Stürmer flera tusen prenumeranter eller regelbundna köpare. Tidningen tvingades till ett fyra månaders uppehåll i november år 1923.

Streicher utsågs till propagandachef och for runt i München och talade till folk på gatorna om den kommande revolutionen. Han var en mycket bra talare och talade till folket på folkets ”egna” språk. Han undvek svårbegripliga ord och ”politikersnack” och pekade på sådant som de vanliga invånarna kunde relatera till. Med tiden blev han en mycket omtyckt, uppskattad och välbesökt talare.

Streicher var en av de personer som hjälpte Hitler i hans misslyckade försök att ta makten i München, den 9 november år 1923 i vad som är känt som Ölkällarkuppen. Han marscherade tillsammans med Adolf Hitler, Heinrich Himmler och general Erich Ludendorff genom München till ”Feldherrnhalle”-monumentet, då militären öppnade eld mot dem.

16 av deltagarna i marschen dog och dussintalet, däribland Hermann Göring, blev skadade, resten skingrades. Kuppförsöket hade krossats. Hitler fick 14 månaders fängelse i Landsberg. Streicher hade inte samma otur, han fick endast en månads fängelse. I och med fängelsestraffet förlorade han dock sitt jobb som lärare, men tack vare hans ärofyllda bakgrund inom armén blev han beviljad pension vid 39 års ålder.

Efter att Streicher avtjänat sitt fängelsestraff började tidningen återigen publiceras, vilket var i mars 1924. En månad senare började Der Stürmer för första gången publicera bilder som var riktade direkt mot judar. Streicher påbörjade en oavbruten kamp mot etablissemanget, en kamp som sträckte sig ända fram till Tredje rikets fall.

Der Stürmer

Flera upplagor av tidningen blev förbjudna och minst trettio nummer helt beslagtagna mellan 1923 och 1933, och under en period av endast elva dagar var han åtalad i fem rättegångar.

Han avtjänade totalt åtta månaders fängelse för att ha trotsat domstolens beslut om att sluta sprida de nummer av Der Stürmer som blivit förbjudna.

Streicher blev vald till riksdagen den 6 april år 1924, och i slutet av samma år ställde han upp i valet som stadsråd för Nürnberg, och vann.

Den 19 december år 1925 figurerade namnet Philippe Rupprecht för första gången i Der Stürmer, under signaturen ”Fips”. Rupprechts bilder var satiriska och var samtliga av antisemitisk karaktär. Bilderna visade judar med enorma krokiga näsor, förminskade ögon, orakade, korta och satta. Han ritade ofta "juden" som en form av parasit, orm eller spindel. Rupprecht ritade även kvinnor, ofta delvis nakna; dessa ariska kvinnor framställdes då som offer för juden. Dessa bilder har kommit att bli Der Stürmers ansikte utåt.

År 1927 bestod utgåvan av Der Stürmer av 14000 exemplar. År 1933 var den uppe i 25000 tryckta exemplar och endast ett år senare, 1934, 113800 ex. År 1940 var den uppe i över två miljoner. Vid den tiden arbetade 300 personer för tidningen, inkluderat Jonas Wolk som själv var jude. Wolk fick ut en hög månadslön och skrev några av Der Stürmers mest antisemitiska artiklar.

Vid denna tid var tidningen känd internationellt och var både avskydd och fruktad av världens judar. År 1941 hade Der Stürmer avdelningar i Wien, Prag, Strasbourg och i Danmark.

Hermann Göring, Heinrich Himmler, Rudolf Hess och många andra ansåg att man skulle förbjuda Der Stürmer, eftersom den var ”för antisemitisk”. Trots dessa klagomål brukade Hitler stå på sin partikamrat Streichers sida. En gång försvarade han honom med att säga: ”Om jag låter förbjuda Der Stürmer och Streicher, skulle världens judar gotta sig i den tillfredställelsen. Jag tänker inte ge dem det nöjet”.

Hitler tog dock beslutet om att försiktigt varsko Streicher om att han skulle gå i pension och dra sig tillbaka till sin egendom utanför Nürnberg. Han förbjöd även Streicher att tala på partimöten.

Streichers fru dog år 1943, men några veckor innan krigets slut gifte han sig med sin sekreterare, Adele. De båda flydde uppåt alperna ifrån den framryckande amerikanska armén. Den 23 maj år 1945, såg en amerikansk-judisk major Julius Streicher, kände igen honom och tog honom tillfånga.

Nürnbergrättegången

Se huvudartikel: Nürnbergrättegången

Efter det att den judiska majoren känt igen och fängslat Streicher flögs denne till New York. Många ur den judiska befolkningen firade på gatorna, och jublade över att de arresterat mannen de kallade för ”den största judehetsaren i världen”.

Streicher gav en lapp till sin advokat, dr Hans Marx, vilken beskrev hur judar och negrer hade torterat honom i hans cell. Ett fotografi backade upp hans påstående. På fotot står Streicher naken full med blåmärken och en skylt runt sin hals med texten: ”Julius Streicher - judarnas kung”. Texten på lappen Streicher givit sin advokat löd:


”Två negrer kom in i min cell och tog av mig kläderna, de slet sönder min skjorta. Det enda jag fick behålla på mig var mina underbyxor, men eftersom jag hade händerna bakbundna föll även de ner. Nu stod jag där i bara mässingen. I fyra dagar! Den fjärde dagen var jag så kall att min kropp var helt stel. Jag kunde inte höra något alls. Var tredje eller var fjärde timme (även på natten!) rusade negrer in i min cell, under kommandot av en vit man, och slog mig. De satte glödande cigaretter mot mina bröstvårtor, fingrar trycktes in i mina ögonhålor.

De drog bort mina ögonbryn och mitt brösthår, mitt könsorgan har blivit misshandlat med en oxpiska. Mina testiklar är väldigt svullna. De spottade på mig, de öppnade min mun och spottade i den. När jag vägrade öppna munnen tryckte de in en pinne och bände upp den, för att sedan spotta i den. De piskade mig så jag har svullna, mörkblå märken över hela kroppen. De fotograferade mig naken! De iförde mig en gammal armejacka och stod senare och kastade glåpord över mig.”


När Streichers advokat, Marx, protesterade mot misshandeln av sin klient i rättegången blev domarna uppretade och arga över protesten. De krävde att protesten skulle strykas ur rättegångsprotokollet eftersom den var ”högst opassande”. Streicher tog upp saken två gånger men istället för att be om en undersökning krävde domarna att juryn skulle stryka hans uttalande. De kallade hans klagomål för ”ringaktning för domstolen”.

Det var under denna rättegång som det för första gången började florera rykten om att Streicher skulle vara en pornograf. Streicher själv avfärdade det hela med att det var ren och skär smutskastning, något som senare även bekräftades av hans änka. Anklagelserna hade sin grund i det lager av bilder med judisk pornografi man hittade i Der Stürmers lokaler. Vad som inte brukar framgå är att tidningens arkiv var mycket stort, och dessa bilder utgjorde endast en liten del.

Såsom många andra av de anklagade så gick även Streicher i självmordstankar. Ingen skulle bli beviljad arkebusering, trots att många av de åtalade var militärer. Samtliga skulle hängas, vilket ansågs mer vanvördigt. Men Streicher gav upp sina tankar och bestämde sig för att ge judendomen en sista omgång. Flera av de anklagade gjorde offentlig avbön och hävdade att man endast hade lytt order, Albert Speer gick över till motståndarsidan. Men Streicher och andra anklagade förblev ståndaktiga till slutet.

Under de två dagar av korsförhör med Streicher utfrågades han endast om artiklar och bilder från Der Stürmer. Alla domare ville hänga honom, men de var oense på vilka/vilken punkt han skulle dömas.

Julius Streicher dömdes slutligen till döden genom hängning. Han hade haft ont i ett knä och bekymrade sig om huruvida han skulle klara att gå rakt och stolt uppför offeraltaret, detta blev dock inget problem. Streicher höll huvudet högt och ryggen rak då han vandrade upp för trapporna. Hans sista ord precis innan han skulle hängas var: "Heil Hitler!" Bödeln frågade efter hans namn och Streicher svarade: "Ni känner till mitt namn gott och väl, Julius Streicher, nu far jag till gud... Purimfest 1946... Bolsjevikerna kommer hänga er en vacker dag... Jag är med Gud. Adele, min kära fru."

Med ”Purimfest” anspelade Streicher på att den judiska högtiden Purim ironiskt nog sammanföll med att de anklagade i Nurnbergrättegången fick sina domar. Enligt Streicher var detta inte en tillfällighet, utan dagen var noga vald.

Streicher och de andra avrättade kremerades och begravdes under fingerat namn, Abraham Goldberg -- ett sista sätt att vanhedra de döda.

Experter ifrågasätter Streichers doms giltighet

Telford Taylor, som ingick i åklagarpersonalen i Nürnbergrättegången, publicerade år 1992 ”The anatomy of The Nuremberg Trials”. I denna bok skriver han att flera från åklagarsidan ifrågasatte Streicher-fallets giltighet. De ansåg att Streicher endast var redaktör för en privatägd nyhetstidning och hade inte någon kontakt med regeringen. Streicher hade inte något att göra med militära beslut och hade inte något som helst att göra med politiska beslut efter 1940. Han hade varit en viktig del i skapandet av den antisemitistiska atmosfären i Tyskland, som gjorde att judeförföljelserna blev mer accepterade av folk, men man frågade sig om det var ett internationellt brott.

Den brittiske åklagaren sir Hartley Shawcross är citerad i Taylors bok: ”Jag och många andra ansåg att Streicher-fallet var det mest diskutabla.”

Taylor fortsätter skriva att fallet Streicher var det största problemet när det gällde att fastslå skuld, eftersom ”det fanns ingen anklagelse om att Streicher själv hade medverkat i någon form av våld gentemot judar”.

Der Stürmers kritik mot judendomen och antisemitism

Der Stürmer publicerade bland annat, som den enda tidningen i Tyskland under Weimarrepubliken, anklagelser om judiska ritualmord. I över tio år tog Der Stürmer upp en strid mot [judendom]]en. Detta ledde av naturliga skäl till att tidningen var under konstanta attacker från judar. Ett dussintal gånger blev tidningen konfiskerad och förbjuden. Tidningens medarbetare, och främst Julius Streicher, blev dragna inför rätta flera hundratals gånger. De blev oftast fällda, straffade och satta i fängelse.

En av Der Stürmers källor var dr Conrad Alberti-Sittenfelds skrifter. Conrad, som själv var jude, skrev 1899 i nummer tolv av Gesellschaft: ”En av de farligaste judiska egenskaperna är den barbariska intoleransen. Värre tyranni än den som judiska slutna sällskap utövar står inte att finna någon annanstans. Den mest avskyvärda av alla former av hämnd är bojkott, vilket är karaktäristiskt för juden.”

Man lyckades dock inte stoppa Der Stürmer. Bara i Nürnberg hade tidningen utkämpat dussintalet rättegångar mot bakgrund av tidningens anklagelser om talmudiska och rituella mord. På grund av de judiska protesterna var nu alla världens ögon riktade mot dessa rättegångsfall.

År 1931 kom slutligen Der Stürmers första seger. Juryn hade följande motivering:

1. Der Stürmer kämpar inte emot den judiska religionen utan mot den judiska rasen.

2. Talmud och Schulchan Aruch är inte religiösa böcker. De har ingen rätt att bli skyddade av den religiösa författningen.

3. Talmuds lagar, som är citerade i Der Stürmer är exakta citat från Talmud.

4. Talmuds lagar är hårda motsträvelser mot den tyska moralen.

5. Dagens judar blir lärda utifrån Talmud.

Julius Streichers läror

1. Judar återfinns i yrken såsom doktorer, advokater, bankirer, handelsmän och underhållare, sålunda har de ganska höga löner. De kontrollerar och monopoliserar stora varuhus vilket på så vis bidrar till att de oberoende ickejudarna går i konkurs.

2. Judarna betalar ut låga löner vilket gör att deras fattiga arbetare ofta tvingas in i kriminalitet och vissa kvinnor till prostitution.

3. Judar är inte skapare av välfärden. De undviker fysiska arbeten och är väldigt sällan bönder, murare, industriarbetare etc. Deras religion lär dem att fysiska arbeten är skamliga.

4. Judarna avskyr Jesus Kristus, men de har gjort hans födelsedag till en pengakälla. Rabbin Jacob Wise uttryckte sig så här: ”Det är bättre med jul än med smittkoppor. Hade den korsfäste dessutom haft en bror skulle det ha givit oss två vinstgivande helgdagar.”

5. Judar utnyttjar sex som finansiell vinst genom deras kontroll av teatrar och tidningar.

6. Judar är parasiter som, i lönndom, profiterar på den stora, ovetande skaran människor.

7. Judar vinner makt genom, att vädja om ”tolerans och broderskap”. De daltar med politiska ledare genom att göra sig själva användbara – fjäskar tills de väl kommit till makten.

8. Judar skänker pengar till välgörenhet för att vinna respekt.

9. Även om en jude konverterar till kristendomen är han fortfarande jude eftersom judar är en ras.

10. Judar samlar sig i stora städer där de förespråkar socialism och dekadens.

Svastika-symbol.png
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Tredje riket

Litteratur