Den tyska erövringen av Krim
Den tyska erövringen av Krim var en serie operationer på den södra delen av östfronten under andra världskriget. Striderna varade mellan september 1941 och juli 1942 då fästningen och hamnstaden Sevastopol erövrades.
Innehåll
Bakgrund
Den tyska invasionen av Sovjetunionen, operation Barbarossa, inleddes den 22 juni 1941. Ungefär en och en halv vecka senare började 11. Armee rycka fram från Rumänien genom södra Ukraina. Medan de andra arméerna i Armégrupp Syd var engagerade i den stora inringningsoperationen vid Kiev fick 11. Armee (tillsammans med rumänska 3. armén) uppdraget att framrycka mot Krim samtidigt som de svarade för flankskydd åt 17. Armee.
De tyska styrkorna hade i mitten av augusti etablerat flera brohuvuden över floden Dnjepr, bland annat vid Cherson och Berislav, i efterdyningarna av inringningen vid Uman. Den 9 september gav armégruppsbefälhavaren Gerd von Rundstedt order om erövringen av Krim och några dagar tidigare hade striderna för att utvidga brohuvudet vid Berislav påbörjats.
Styrkeförhållanden
Den tyska numerären var mindre än den sovjetiska. De tyska operationerna genomfördes av 11. Armee under Erich von Manstein (som efterträtt den omkomne Eugen Ritter von Schobert) och dess underställda förband. Vilka kårer och divisioner som användes vid de olika operationerna varierade.
Förlopp
Spaningsanfall
Den 12 september 1941 genomförde de sovjetiska försvararna vid Berislav en taktisk reträtt för att förkorta frontlinjen. Tyskarna såg de sovjetiska trupprörelserna och försökte dra nytta av situationen. Spaningsbataljonen från SS-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler gjorde en snabb framryckning på 80 kilometer mot Perekopnäset, ett smalt näs som förband Krim med fastlandet. Förhoppningen var att i förvirringen enkelt kunna bryta igenom. Det misslyckades och tyskarna blev varse om att de sovjetiska försvarsställningarna på näset var mer omfattande än vad de hade räknat med. Därför drog sig spaningsförbanden tillbaka och tyskarna förberedde sig för ett reguljärt frontalanfall.
Perekopnäset
Perekopnäset var den viktigaste landvägen till Krim. Där upprättade de sovjetiska försvararna två försvarslinjer. Den första vid staden Perekop där de grävt en omfattande pansargrav som kallades för ”tartardiket”. Den var 45 meter bred och, inklusive jordvallen bakom, uppemot 20 meter djup. Försvarlinjernas djup var mellan åtta och elva kilometer och förstärktes av bunkar, mineringar och över 100 stridsvagnar. Den andra försvarslinjen fanns vid Isjun och genombröts dessutom av flera saltvattensjöar. De sovjetiska försvararna hade även tillgång till artilleriunderstöd, både landbaserat och sjöbaserat, samt flygunderstöd.
För att bryta igenom detta försvar avdelades 46. Infanterie-Division och 73. Infanterie-Division från LIV. Armeekorps. Som extra understöd avdelade armébefälhavaren Erich von Manstein en bataljon stormkanonvagnar (Stug), extra ingenjörsförband samt 20 bataljoner artilleri och Nebelwerfer. Dessutom tillkom flygunderstöd i form av Stukaplan.
Den 24 september gick tyskarna till anfall. Inom ett dygn nådde de fram till ”tartardiket”, ett hinder som de bröt igenom den 26 september. De stred ytterligare två dagar innan de bröt igenom hela försvarslinjen.
Slaget vid Azovska sjön
I detta läge när tyskarna höll på att bryta ner till Krim satte den sovjetiska ledningen igång en motoffensiv i södra Ukraina. De sovjetiska styrkorna bröt igenom den rumänska 3. arméns linjer och Erich von Manstein tvingades dirigera om sina styrkor för att möta detta hot vilket även innebar att anfallen mot Krim fick avbrytas. Den sovjetiska motoffensiven körde snart fast och det uppstod ett gyllene läge för ett tyskt motangrepp av den utvilade III. Armeekorps. Kåren befann sig i ett relativt lugnt område norr om striderna och fick order om att tillsammans med XIV. Armeekorps framrycka. Den 1 oktober satte de sig i rörelse. Snart var de sovjetiska kommunikationslinjerna avskurna och de sovjetiska styrkorna började retirera. De tyska styrkorna jagade efter och den 5 oktober erövrades Melitopol. Den 7 oktober lyckades tyskarna skära av och ringa in de retirerande sovjetiska styrkorna sedan förband ut XIV. Armeekorps fått samband med SS-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler. Tyskarna tog i denna operation 106 000 fångar.
Efter denna operation skedde en tysk omstrukturering av geografiska ansvarsområden och underställda förband. Detta ledde till att von Manstein helt kunde koncentrera sig på erövningen av Krim.
Erövringen av Krim
Medan de tyska styrkorna varit upptagna under slaget vid Azovska sjön förbättrade det sovjetiska försvaret på den andra försvarslinjen på Perekopnäset, vid Isjun. Tyskarna hade tidigare brutit igenom den första försvarslinjen.
Den 18 oktober anföll LIV. Armeekorps (22. Infanterie-Division, 46. Infanterie-Division och 73. Infanterie-Division) och möttes av ett intensivt sovjetiskt försvar. Någon eller några dagar senare började det regna och marken förvandlades snart till gyttja, Rasputitsa, vilket allvarligt försvårade förflyttningar och underhållstransporter. Kårbefälhavaren Erik Hansen rapporterade den 25 oktober att hans kår saknade stridsvärde. Men den 30 oktober bröt tyskarna igenom vid Ishun och eftersom de sovjetiska försvararna inte hade fler förberedda fältställningar bakom den tio kilometer djupa försvarslinjen tvingades de retirera. Reträtten övergick snart i vild flykt och de tyska styrkorna stormade fram över Krim. Då tyskarna inte hade tillgång till motoriserade förband kunde de inte genskjuta de flyende sovjetiska styrkorna utan fick istället följa efter dem.
I detta läge beslutade armébefälhavaren Erich von Manstein att alla motorfordon tillhörande de stridande förbanden i de två kårer som ryckt fram på Krim (LIV. Armeekorps och XXX. Armeekorps) skulle samlas ihop till en motoriserad Kampfgruppe. Detta tillfälliga förband kunde utnyttja sin rörlighet och inringa delar av de retirerande sovjetiska styrkorna på västra Krim.
Den 1 november erövrades Simferopol, den 3 november Feodosija och den 15 november Kertj. Under dessa veckor tog tyskarna 100 000 krigsfångar.
Krim var nu erövrat med ett stort undantag: hamnstaden och fästningen Sevastopol.
Första slaget om Sevastopol
- Huvudartikel: Slaget om Sevastopol
Den 17 december 1941 inleddes den tyska stormningen av Sevastopol. Under hårda strider vann tyska styrkor meter för meter mark, men tvingades avbryta anfallen efter att sovjetiska styrkor landstigit på Kertjhalvön den 26 december.
Sovjetiskt motanfall mot Kertjhalvön
- Huvudartikel: Slaget om Sevastopol
Den 26 december landsteg sovjetiska styrkor på Kertjhalvön. När sovjetiska styrkor någon dag senare landsteg vid det näs som förband Kertjhalvön med resten av Krim riskerade de tyska förvararna att skäras av. I detta läge genomförde tyskarna en kontroversiell reträtt från Kertjhalvön.
Tyskarna lyckades snart bygga upp en hållbar försvarslinje strax väster om Kertjhalvön med hjälp av förband som dragits bort från Sevastopol och läget stabiliserades.
Operation Trappenjagd
- Huvudartikel: Operation Trappenjagd
Den 8 maj 1942 inleddes operation Trappenjagd, en operation som syftade till att driva bort de sovjetiska styrkorna från Kertjhalvön. Tio dagar senare var halvön åter i tyska händer.
Operation Störfang, erövringen av Sevastopol
- Huvudartikel: Slaget om Sevastopol
Den 2 juni 1942 inleddes operation Störfang som var det tyska anfallet som slutade med att Sevastopol erövrades. Efter en månads hårda strider var fästningen och hamnstaden erövrad.
Källor
- Flaherty, Thomas H (red). Operation Barbarossa. Bokorama. 1993.
- Kirchubel, Robert & Zaloga, Steven J. Krossa motståndet – operation Barbarossa Armégrupp Syd. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 2010.
- Zetterling, N. Hitler mot Stalin – Kampen på östfronten 1941-45. Prisma. 2009.
i ämnesportalen om Andra världskriget |