Seelow

Slaget om Seelowhöjderna var en slag under andra världskriget. Slaget utkämpade sig i mitten av april 1945 som en del av den sovjetiska slutoffensiven mot Berlin. De sovjetiska styrkorna var numerärt överlägsna och bröt sig på några dagar igenom även om det tyska försvaret var hårdare än de trodde.

För försvaret stod 9. Armee under ledning av generalen Theodor Busse.

Karta från Google Earth som visar området kring Seelow. Den blå linjen är floden Oder och den röda linjen är huvudvägen (Reichsstraße 1) mot Berlin.

Bakgrund

Ungefär 10 kilometer väster om Küstrin och floden Oder tornar de 40-60 meter höga gräs och skogsbevuxna Seelowhöjderna upp sig. Trots sin relativt ringa höjd är de en utmärkt utsiktsplats över det flacka låglandet, Oderbruch, fram till Oder. Höjderna är dessutom tämligen branta och utgör därmed en bra försvarsposition.

I mars 1945 befarade den tyske generalen Theodor Busse, befälhavare för 9. Armee som försvarade detta område, att de sovjetiska styrkorna skulle utnyttja sina två brohuvuden vid Küstrin för sin slutoffensiv mot Berlin. I så fall skulle offensiven gå rakt över Seelowhöjderna. Mars hade annars varit en ganska lugn månad i området. Strider hade skett vid Festung Küstrin (som föll den 31 mars) och vid de sovjetiska brohuvudena. De sovjetiska förlusterna hade varit höga så det tog tid att bygga upp en rejäl slagstyrka inför slutoffensiven. I mitten av mars kunde dock Busse och hans stab via sina underättelserapporter se vad den sovjetiska ledningen planerade. De samlade två pansararméer i Küstrinområdet för ett anfall mot Berlin, men även ytterligare två pansararméer längre söderut vid floden Neisse söder om Guben (i 4. Panzerarmees område).

Försvarslinjen

Armégrupp Weichsels (som 9. Armee var underställd) nye befälhavare Gotthard Heinrici hade tidigare erfarenhet av försvarsstrider på östfronten och hade utvecklat en försvarstaktik där enbart mindre styrkor skulle befinna sig i främsta linjen när fiendens anfall kom. Istället skulle huvuddelen av försvarsstyrkorna smyga sig tillbaka till en försvarslinje några kilometer bakom den främsta linjen. Då skulle det inledande fientliga artilleribombardemanget slå mot i princip tomma ställningar.

Vid Seelow anlades denna första försvarsställningen (Grosskampf-Hauptkampflinie) vid foten av höjderna. Uppe på krönet anlades andra försvarsställningen i två eller tre skyttegravslinjer varav den främsta kallades Hardenbergställningen. På höjderna var även huvuddelen av artilleriet samlat och längs krönet placerades hundratals luftvärnskanoner från 23. Flak-Division. Bland dessa fanns de fruktade "88:orna" som förberett olika mål nere på låglandet, Oderbruch. Detta lågland var sankt och mellan fälten gick otaliga dräneringsdiken. Därför var pansarförband tvungna att använda sig av de vägar som fanns vilket avgränsade målområdena för artilleriet. De samhällen och byar som låg uppe på höjden omvandlades till befästa stödjepunkter som kunde försvaras åt alla håll. Viktigast av dessa var själva samhället Seelow som låg mitt på vägen, Reichsstraße 1, mot Berlin. Då det inte fanns några andra större vägar i området var det givet att de sovjetiska styrkorna skulle använda denna väg och således var den också starkt försvarad.

Längre bak upprättades även den tredje försvarsställningen, Wotanställningen. Denna ställning hann inte byggas färdigt utan bestod i stort sett av ett antal befästa samhällen, varav Müncheberg var den viktigaste. Müncheberg låg likt Seelow på huvudvägen, Reichsstraße 1, mot Berlin.

Styrkeförhållanden

Tyskland

9. Armee under general Theodor Busse som var underställd armégrupp Weichsel under Gotthard Heinrici. Denna armé bestod vid denna tid av 90 836 soldater (siffor uppemot 200 000 man inkluderar icke-stridande personal), 512 stridsvagnar och stormkanoner, 1 524 artilleripjäser och granatkastare. Denna styrka understöddes av 300 flygplan.

Tyskarna hade dessutom kronisk brist på ammunition och drivmedel, vilket gjorde att kanoner och stridsfordon inte kunde användas på bästa sätt. Flyget led även det av bränslebrist och kunde enbart erbjuda tre dagars effektivt flygunderstöd innan bränslet tog slut. Busse och hans stab fick välja om flyget skulle angripa de sovjetiska anfallsförberelserna eller ge understöd under själv anfallet. Det sistnämnda alternativet valdes. Inte heller artilleriet var speciellt aktivt på grund av ammunitionsbrist. Vissa punktinsatser gjordes dock mot broarna över Oder. De skador som åsamkades åtgärdades snabbt av sovjetiska ingenjörsförbanden.

I början av april beslutade Adolf Hitler att flytta en stor del av överkommandots (OKH) reservstyrkor (varav en del pansardivisioner) från Berlin till armégrupp Mitt som befann sig i närheten av Prag. Dessa styrkor hade Busse räknat med som rörlig reserv för att kunna slå tillbaka sovjetiska genombrott. Nu hade han enbart Panzer-Division Müncheberg och 25. Panzergrenadier-Division och det räckte inte långt.

9. Armee förstärkes också något i slutet av mars, men hade å andra sidan lidit förluster under striderna vid Festung Küstrin.

Sovjetunionen

1. Vitryska fronten under Zjukov. Denna front bestod av 768 000 soldater, 1 795 stridsvagnar, 1 360 stormkanoner, 16 159 artilleripjäser, tunga granatkastare och Stalinorglar, 1 665 luftvärnspjäser samt 44 332 lastbilar och andra motorfordon. Denna styrka understöddes av 3 188 flygplan.

Den sovjetiska uppmarschen i brohuvudet var gigantisk och sovjetiska veteraner har berättat att de aldrig tidigare sett en sådan koncentration av krigsmateriel. För att kunna föra över dessa mängder materiel över Oder byggde ingenjörsförbanden 25 broar och anlade 40 färjeställen.

Förlopp

Sovjetiska spaningsanfall

Tidigt på morgonen den 14 april samlades 37 sovjetiska infanteribataljoner förstärkta med stridsvagnar, stormkanoner och artilleri för att genomföra spaningsanfall mot de tyska ställningarna. De gjorde ett flertal inbrytningar i de tyska linjerna men slogs i allmänhet tillbaka av tyska motanfall. På eftermiddagen beslutade Theodor Busse att de främsta förbanden huvudsakligen skulle dras tillbaka cirka 15 kilometer till Grosskampf-Hauptkampflinie vid foten av Seelowhöjderna då han trodde att det sovjetiska huvudanfallet skulle komma nästföljande dag. Men spaningsanfallen fortsatte istället den 15 april och de sovjetiska styrkorna lyckades vinna lite mark, men de upptäckte aldrig att de tyska försvararna höll på att omgruppera. På kvällen fick Busse information från armégruppsbefälhavaren Gotthard Heinrici att huvudanfallet skulle komma nästa dag.

16 april

Innan gryningen den 16 april 1945 påbörjades den sovjetiska artilleribeskjutningen av de tyska linjerna vid Seelow. Över 1,2 miljoner granater och raketer sköts denna dag iväg. Detta var en artillerield vars omfattning aldrig tidigare skådats. Dessutom bombades de bakre tyska ställningarna av sovjetiska bombflygplan.

När anfallet kom igång hade de sovjetiska soldaterna ljuset från kraftiga luftvärnsstrålkastare i ryggen. Syftet var att lysa upp slagfältet så att de skulle slippa strida i mörker, men i praktiken ställde de nästan bara till problem. De stora mängderna rök och damm reflekterade ljuset, dessutom blev de sovjetiska soldaterna som upplysta måltavlor för försvararna.

De anfallande sovjetiska infanteristerna mötte visst sporadiskt motstånd, men alltsom oftast erövrade de övergivna försvarsställningar.

Närmare Seelowhöjderna hårdnade striderna och det sovjetiska anfallet stannade vid lunchtid upp efter att de lidit svåra förluster. Efter att ha omgrupperats anföll de på nytt på eftermiddagen med målet att ta sig upp för krönet. De gjorde vissa genombrott men i sin helhet höll den tyska försvarslinjen.

På kvällen begärde Busse att 18. Panzergrenadier-Division som var en reservdivision under OKH:s befäll skulle tillföras 9. Armee, vilket även godkändes. Samma kväll skrevs även dagsrapport:

"I hjältemodigt motvärn och under uppoffringar, ofta till siste man, höll de egna trupperna samman fronten i växlingsrika, förbittrade strider, hindrade fienden från att fritt breda ut sig på höjderna, men kunde inte förhindra djupa inbrytningar. De hårda striderna rasar ännu längs hela fronten. De egna förlusterna är avsevärda."

Dessa förluster var dessutom oersättliga. Denna dag rapporterades också att 211 sovjetiska stridsvagnar förstörts.

17 april

Striderna fortsatte under natten och på morgonen den 17 april föll orten Seelow som låg på huvudvägen mot Berlin. De tyska försvararna trycktes tillbaka och de hade ingen offensiv kraft till att göra något ordentligt motanfall. Istället tvingades de insatta reservstyrkorna göra mindre brandkårsutryckningar och täppa till hål som uppstått i försvarslinjen.

På kvällen rapporterade Theodor Busse att de sovjetiska inbrytningarna var farliga, och att de egna divisionerna hade haft så stora förluster att de upphört fungera som sammansatta förband. Därför fick divisionerna 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nordland" och 23. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division "Nederland" order om att förflytta sig mot Seelowhöjderna. Denna dag rapporterades att 106 sovjetiska stridsvagnar förstörts. Delar av Seelowhöjdernas krön hölls fortfarande men de befintliga sovjetiska genombrotten hotade att inringa dessa förband.

18 april

Striderna fortsatte under natten och den 18 april fortsatte de sovjetiska styrkorna obönhörligt framåt. Detta trots att denna dags fokus, enligt en order från Zjukov, låg på att mala sönder det tyska försvaret istället för att åtstadkomma genombrott. Striderna blev sega och de sovjetiska angriparna hade svåra förluster och en sovjetisk general konstaterade frustrerat att de hela tiden bokstavligt talat var tvungna att "dra upp fienden ur hans djupa skyttegravar" . Under dagens lopp retirerade splittrade tyska förband mot Müncheberg och upptäckte att sovjetiska förband redan nått fram till Jahnsfelde. Lite längre norrut rullade sovjetiska pansarförband västerut mellan Wriezen och Müncheberg.

Theodor Busse begärde nya reserver, men fick enbart några Volksturmbataljoner från Berlin. Det fanns tankar på dra sig tillbaka helt från Seelowhöjderna men förutom en Führerorder om att hålla stånd skulle ett tillbakadragande lämna både garnisionen i Frankfurt an der Oder och den avskurna V. Armeekorps från 4. Panzerarmee i sticket. Något som Busse inte kunde acceptera. Men situationen var kritisk och i dagsrapporten skriver Busse: "Morgondagen kommer att ställa 9. arméns ledning och trupper inför fler allvarliga kriser."

19 april

På morgonen den 19 april närmade sig de sovjetiska styrkorna ett genombrott. Ännu ett sovjetiskt storanfall hade satts in och ett genombrott vid Müncheberg fick den tyska försvarslinjen att kollapsa. Även Wriezen föll.

Det utkämpades dock lokalt hårda strider, exempelvis slaget om Buckow (strax norr om Müncheberg). Men tyskarnas tredje och sista försvarslinje innan Berlin, Wotanställningen bröts igenom och 9. Armee splittrades i tre delar.

Denna dag rapporterades att 226 sovjetiska stridsvagnar förstörts.

Förluster

Förlusterna under slaget är svåra att uppskatta. Officiella sovjetiska siffror talar om 33 000 egna stupade soldater och 743 förstörda stridsvagnar och stormkanoner. Tyskarna rapporterade själva att de slagit ut 721 fientliga förstörda stridsvagnar och stormkanoner. De tyska förlusterna uppskattas till 12 000 stupade och huvuddelen av den insatta tunga materielen.

Se även

• Halbefickan

Källor

• Sennerteg, Niclas. Nionde arméns undergång. Historiska Media. 2007.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget