Festung Küstrin

Festung Küstrin var namnet på den tyska staden Küstrin och dess garnison som i slutet av januari 1945 utnämndes till en fästning som skulle försvaras till sista man. Küstrin hade tidigare under historien varit en fästningsstad och flera bastanta, men föråldrade, fästningsverk fanns i staden.

1945 stod Festung Küstrin emot många sovjetiska anfall men under natten till den 31 mars gjorde de kvarvarande styrkorna ett utbrytningsförsök och upp emot 800 man nådde de tyska linjerna.

Bakgrund

Historiskt sett har Küstrin vid flera tillfällen varit en viktig fästningsstad och där fanns flera bastanta, men föråldrade, fästningsverk. Küstrin fick i slutet av januari 1945 åter epitetet "fästning", Festung Küstrin, och skulle försvaras till sista man.

Under den sovjetiska vinteroffensiven 1945 blev Küstrin i början av februari inringad. Några dagar senare lyckades belägringsringen brytas och en 3-5 kilometer bred korridor mellan de sovjetiska brohuvudena norr och söder om Küstrin hölls öppen av 25. Panzergrenadier-Division. Genom korridoren kunde förråd nattetid köras in i fästningen samtidigt som sårade och civila på återvägen kunde evakueras. Dessa transporter kunde enbart genomföras på nätterna eftersom på dagtid hade de sovjetiska artillerieldledarna fri sikt över det flacka landskapet väster om Oder.

Rent strategiskt utgjorde Festung Küstrin och dess broar över Oder en viktig spärr mot den sovjetiska framryckningen mot Berlin. Detta för att den allvarligt försvårade för de sovjetiska styrkorna att kunna föra över tillräckligt stora förband för slutoffensiven mot Berlin. De hade skaffat sig två mindre brohuvuden nordväst och söder om Küstrin, och föll Küstrin skulle de bli ett större sammanhängande brohuvud som skulle kunna samla tillräckligt stora styrkor för en större offensiv.

1945 års Festung Küstrin var en provisorisk fästning med snabbt ihopbyggda barrikader på vägarna och ett manskap som var dåligt utbildat och dessutom saknade utrustning. Men de gamla föråldrade fästningsverken blev utmärkta stödjepunkter för försvararna. För att upprätthålla disciplinen tog fästningskommendanten SS-Gruppenführer Heinz Reinefarth till hårda metoder med bland annat avrättningar för feghet eller plundring. Reinefarth hade handplockats av Heinrich Himmler som fästningskommendant. Inte för sina militära meriter, utan för att han visat hårdhet för att bryta ner upproret i Warszawa i augusti 1944.

Tyska styrkor

Festung Küstrin hade i slutet av februari 1945 en garnision på 16 800 man varav ungefär 10 000 var stridande personal.

Fästningen låg i 9. Armees område som leddes av Theodor Busse. Armén var i sin tur underordnad armégrupp Weichsel under Heinrich Himmler och senare Gotthard Heinrici.

Strider

Neustadt faller

Den 7 mars 1945 inleddes hårda strider i den östra stadsdelen Neustadt. Den från början 7 000 man starka försvarsstyrkan tvingades den 12 mars att kapitulera. Hälften av styrkan blev tillfångatagen och den andra hälften stupade. Endast ett fåtal lyckades ta sig över det vattendrag som skiljer Neustadt från Altstadt.

I Altstadt bestod försvarsstyrkan av ungefär 3 000 man som var väl förskansade i de gamla fästningsverken. De sovjetiska befälhavarna visste att detta skulle bli en svår nöt att knäcka så de planerade för en kniptångsmanöver som skulle skära av fästningens försörjning. Samtidigt fördes en diskussion om hur tyskarna skulle möta nästa sovjetiska drag och Adolf Hitler beslutade att de skulle genomföra en djärv offensiv operation, operation Bumerang.

I förberedelserna för operation Bumerang drogs den erfarna 25. Panzergrenadier-Division under natten mellan den 21 och 22 mars bort från korridoren och ersattes av oerfarna förband från Panzer-Division Müncheberg och Infanterie-Division Berlin.

Sovjetiska kniptångsmanöver

På morgonen den 22 mars genomförde de sovjetiska styrkorna sin kniptångsmanöver och skar av Küstrin. Tyskarna genomförde senare samma dag ett motanfall innan de sovjetiska styrkorna hunnit gräva ner sig ordentligt. De lyckades hindra den fortsatta sovjetiska framryckningen, men de lyckades inte häva Küstrins belägring. Dagen efter skulle pansarstyrkor och pansargrenadjärer från XI. SS-Panzerkorps påbörja ett motanfall på morgonen och mitt på dagen skulle ett större motanfall med två pansargrenadjärsdivisioner, en infanteridivision och en SS-pansarbataljon genomföras under ledning av XXXIX. Panzerkorps. Det gick dock inte enligt planerna utan de sovjetiska styrkorna hann påbörja sina anfall för att utvidga brohuvudet så att de tyska anfallsstyrkorna fick istället försvara sig. Först på kvällen kunde två pansargrenadjärsdivisioner genomföra ett mindre motanfall. Anfallet genomfördes i mörker och lyckades ta sig fram några kilometer, men nådde inte fram till Küstrin. Nästa dag blev en stridspaus då båda sidor slickade sina sår.

Den 25 mars träffade befälhavaren för 9. Armee Theodor Busse sin överordnande Gotthard Heinrici. De kom överens att inte genomföra några fler motanfall. Dels för att redan lidit svåra förluster och behövde varje man till försvarsställningarna vid Seelowhöjderna och dels för att huvuddelen av det tyska manskapet var för oerfaret för att bedömas att lyckas. På kvällen kom dock kontraorder från Adolf Hitler som befallde att ytterligare ett motanfall mot Küstrin måste genomföras. Denna order gjorde att Heinrici kunde övertala Hitler att överge operation Bumerang till förmån för det kommande anfallet. Under tiden förstärkte de sovjetiska styrkorna sina positioner i brohuvudet.

På morgonen den 27 mars genomförde fyra pansar- och pansargrenadjärsdivisioner ett anfall under ledning av XXXIX. Panzerkorps (general Karl Decker). Inledningsvis gick anfallet bra, men så snart de sovjetiska styrkorna hämtat sig från överraskningen och fått fart på sitt massiva artilleriunderstöd fastnade anfallet och de tyska styrkorna led svåra förluster. Likväl lyckades Decker på kvällen omorganisera sina styrkor och genomföra ett anfall. Även detta anfall körde fast. De tyska förlusterna blev runt 1 300 man.

Slutet

När de tyska motanfallen misslyckats var Festung Küstrins öde beseglat. Samtidigt utsattes de fortfarande för massiv artilleribeskjutning och otaliga anfall. Till slut beslutade fästningskommendanten Heinz Reinefarth att ett utbrytningsförsök skulle genomföras. Under natten till den 31 mars genomfördes utbrytningen, men eftersom de inte förvarnat om utbrytningen blev förutom av de sovjetiska styrkorna även beskjutna av sina egna. Till slut lyckades upp emot 800 överlevande, inklusive Reinefarth, ta sig över till de tyska linjerna där de sattes in i försvaret av Seelowhöjderna. Reinefarth arresterades för att ha brutit mot ordern att försvara fästningen till sista man och sändes till militärfängelset i Torgau. Inget straff utfärdades dock.

Förluster

Det har beräknats att ungefär 5 000 tyska soldater stupade och 9 000 sårades. Dessutom gick 6 000 soldater, varav de flesta sårade, i sovjetisk krigsfångenskap.

De sovjetiska förlusterna har uppskattats till 6 000 döda och 12 000 sårade.

Staden Küstrin förstördes till 98%.

Källor

• Sennerteg, Niclas. Nionde arméns undergång. Historiska Media. 2007.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget