Radikalfeminism
Personligheter
Organisationer
Ideologi
- Feminism
- Differentiell feminism
- Likhetsfeminism
- Liberalfeminism
- Marxistisk feminism
- Radikalfeminism
- Sexpositiv feminism
- Sexism
- Socialistisk feminism
- Särartsfeminism
Portal
Radikalfeminismen uppstod på 1960-talet och är trots namnet inte en extrem falang inom feminismen, utan en av dess huvudgrenar.
Radikalfeminismen menar att samhället och alla dess beståndsdelar präglas av könsmaktsordning (i feministisk litteratur ofta kallad patriarkatet), där kvinnan är kollektivt underordnad mannen. Pornografi, prostitution och kvinnomisshandel är exempel på uttryck för denna könsmaktsordning.
|
i ämnesportalen om Politiska begrepp |
Innehåll
Radikalfeministisk teori
Radikalfeminismens huvudsakliga tes är att patriarkatet, också kallat ’’könsmaktsordningen’’, är grunden till kvinnornas underordnade ställning i samhället. Trots att grenen har mycket gemensamt med marxism, exempelvis ett jämförbart konfliktperspektiv på relationen kvinnor – män med motsvarigheten arbetarklass – borgarklass, kritiserar radikalfeminismen vanligen marxismen för ett bristande könsmaktsperspektiv. Detta inte minst för att Marx istället såg klass som den grundläggande samhällsstrukturen.
Enligt dem är alltså patriarkatet den ordning som är överordnad alla andra samhälleliga strukturer, vilket gör den till den mest grundläggande och angelägna samhällsfrågan att bekämpa.
Det råder ingen enighet bland radikalfeministerna om vilka medel som bör användas för att störta könsmaktsordningen. Många anser att de ska föra kampen privat; den har också anförts såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt.
Lesbisk separatism
En gren inom radikalfeminismen är lesbisk separatism. Vissa av dess anhängare anser bland annat att vaginala samlag är ett uttryck för mäns förtryck av kvinnor och att lesbiska förhållanden är det enda sättet för kvinnor att undslippa könsrelaterad sexuell underordning.
Kända radikalfeminister
Shulamith Firestone, kanadensisk judinna, (senare amerikansk) Är personen vars teorier låg till grund för skapandet av grenen, menar bland annat att könsförtrycket inte kan upphöra annat än i ett kommunistiskt samhälle, där alla former av utanförskap och därmed kultur upphävts.
En annan företrädare för radikalfeminismen var den amerikanska judinnan, Andrea Dworkin, som år 2000 publicerade ’’Scapegoat: The Jews, Israel, and Women's Liberation’’ i vilken hon jämförde förtrycket av kvinnor med förföljelsen av judar samt diskuterade antisemitismen och den judiska identitetens könspolitik. Hon gav också sitt stöd till en variant av lesbisk separatism, genom att förespråka att ett land för kvinnor skulle grundas.
Andra viktiga företrädare är Catharine MacKinnon, Mary Daly och Robin Morgan.
Kritik
Radikalfeminismen har utsatts för mycket kritik, särskilt från akademiskt håll. I huvudsak har kritiken inte handlat om att teorin skulle vara felaktig som sådan utan att radikalfeminismens förespråkare visar en tydlig ovilja på att nyansera teorin samt acceptera eller diskutera andra teorier och förklaringar till kvinnors underordning i samhället.
Kritiker menar att radikalfeminister kommer med kategoriska påståenden, vilket anses som vanskligt inom samhällsvetenskap. Ett konsekvent tillämpande av teorin har ifrågasatts eftersom att den svårligen kan förklara varför partnermisshandel även förekommer i homosexuell relationer. Radikalfeministerna hävdar att detta beror på att könsrollerna återskapas även i den sortens relationer, vilket får som följd att många kritiker då ställer sig frågan om de kan acceptera någon form av samlevnad alls. De har också svårt att förklara varför män är i majoritet såväl bland samhällets utslagna och i självmordsstatistiken samt varför mannens genomsnittslivslängd är kortare än kvinnans.
En del kritiker pekar också på hur radikalfeministerna förbiser hur kvinnor förtrycker varandra och ibland även hjälper till att upprätthålla det kvinnoförtryck radikalfeministerna pratar om, eftersom att de enbart koncentrerar sig på ’’”könsmaktsordningen”’’ Kritik riktas också mot radikalfeminismens fördömande av den sexuella framställningen av kvinnokroppen, vilket kritiker menar är hycklande. Eftersom den för det första ansluter till moralkonservatism, vilket skapar ett dilemma då kvinnans frigörelse från en annan form av förtryck enligt dem, då är ett förtryck. Samtidigt som kvinnan sägs förtryckas genom att hon inte får visa sin kropp utan istället bör skyla den, är hon i samma veva förtryckt när hon väljer att visa upp sin kropp. Kritiker frågar sig då om det hela kan röra sig om en universalistisk vilja att neutralisera könen. För det andra tar de dessutom inte avstånd från, eller ens vill diskutera liknande framställningar av manskroppen.
Radikalfeminismen kritiseras även av andra feminister, bland annat av socialistisk feminism som menar att de åsidosätter klass- och rasperspektiv. liberalfeminism kritiserar radikalfeministerna för att försumma begrepp som ’’”fri vilja”’’ och överanvända sig av begrepp som ’’”falskt medvetande”’’. sexpositiva feminism utrycker också kritik mot radikalfeministerna eftersom att de anses vara motståndare till den kvinnliga sexualiteten, vilket de sexpositiva feministerna anser att det bidrar till förtrycket snarare än bekämpa det.
Externa länkar
- Nils Elvander "Radikalfeminismens manshat demokratiskt tvivelaktigt" DN- Debatt 4/4 2005 Kritik mot radikalfeminismen.
