Cyanväte

Från Metapedia
(Omdirigerad från HCN)
Hoppa till: navigering, sök

Cyanväte, även kallad vätecyanid, kemisk formel HCN, är ett mycket giftigt ämne. Kokpunkten ligger vid 25,7 ºC och smältpunkten vid 13,4 ºC. Den svenske kemisten Carl Wilhelm Scheele anses 1782 ha upptäckt cyanväte, som även kallas blåsyra. Cyanider är salter innehållandes cyanidjonen, CN-. Cyanider är extremt giftiga och reagerar med saltsyran i magen vilket utvecklar vätecyanid. Kaliumcyanid är ett enzymgift som blockerar cellandningen - 0.15 gram räcker för att döda en normalstor människa.

Giftig och explosiv gas, ej lämplig som stridsgas

I gasform är cyanväte mycket farligt då inandning leder till att gasen fäster vid blodets hemoglobin och hindrar syre att nå ut i kroppen, vilket leder till kvävning. I höga koncentrationer är cyanväte explosivt och skall därmed användas med stor försiktighet och inte i anslutning till eld eller gnistbildningar. Ämnet reagerar även med vattenmolekyler och gör att fuktiga föremål, eller rentav döda kroppar med fukt på, blir farliga att beröra.

Som stridsgas är dock cyanväte olämpligt eftersom gasen är lättare än luft och därmed stiger och upplöses.

Beståndsdel i Zyklon B

Under andra världskriget spreds tyfus i de tyska koncentrationslägren genom löss som överfördes via kläder. Löss som hade bitit en tyfussmittad person blev smittbärare i de ofta överfulla lägren. För att komma tillrätta med problemet användes avlusningskammare där kläder, lakan, madrasser placerades varpå cyanväte gasade ihjäl skadedjuren. Zyklon B, vars giftiga substans var cyanväte, levererades till praktiskt taget samtliga läger.

Berlinerblått

Då cyanväte används regelbundet i vissa typer av byggnader och konstruktioner uppstår en missfärgning i en ljusblå färg, kallad berlinerblått, hamburgerblått, pariserblått eller miloriblått (engelska: Prussian blue). Cyanväte reagerar lätt med järn som förekommer naturligt i bland annat betong och tegel och bildar då ämnet ferrocyanid, en stark kemisk förening med en blåaktig nyans. Den starka blå färgen beror på att berlinerblått innehåller både Fe2+ och Fe3+. Vid reaktionen hoppar en elektron över från Fe2+ till Fe3+. Berlinerblått används både i akvareller (vattenfärger) och som pigment i olje- och akrylfärger.

Leuchterrapporten

revisionisten Ernst Zündel stod inför rätta i Kanada 1988 begav sig gaskammaringenjören Fred Leuchter till Polen för att granska vad som påstods vara homicidala gaskammare i de tyska koncentrationslägren. I lägren togs prover från väggar och tak i de påstådda gaskamrarna och proverna skickades sedan för analys. Provsvaren uppvisade inga förhöjda halter av ferrocyanid, vilket betydde att de rum som utpekas som gaskammare sannolikt inte kan ha använts för det påstådda ändamålet. Den tyske revisionisten Germar Rudolf utförde en liknande undersökning som Leuchter, och kom fram till samma slutsats: inga förhöjda halter av ferrocyanid i de utpekade gaskamrarna.

Naturligt förekommande i naturen

Bittermandel innehåller en glykosid som enzymatiskt bryts ner när man tuggar på den eller hackar den i vatten varpå det bildas socker, cyanväte och bensoesyra. Att äta bittermandel i större mängder är därför mycket farligt. Vad man däremot kan göra är att på våren tugga på bladknopparna av rönn. Då känner man den typiska bittermandelsmaken av vätecyanid men det är helt riskfritt. Mängden är alldeles för liten för att skada ett så stort djur som människan.

Cyanväte finns i tobaksrök och frigörs vid förbränning av kvävehaltiga, organiska ämnen. Även cassava (manioc) och kärnor från aprikos, körsbär och och plommon samt linfrön innehåller cyanväte.

Den svenske poeten Dan Andersson avled i Stockholm 1920 av cyanväteförgiftning. Hotellrummet han vistades i hade inte vädrats tillräckligt efter användande av den giftiga gasen.

Se även

Auschwitz gate.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Förintelsen

Källor