De långa knivarnas natt
De långa knivarnas natt (tyska: Nacht der langen messer) var en utrensning som tog plats i det nationalsocialistiska Tyskland mellan den 30 juni och 2 juli, 1934, när regimen utförde en rad arresteringar och avrättningar, de flesta av de dödade tillhörde Sturmabteilung (SA), den paramilitära avdelningen som grundats i början av 1920-talet. Adolf Hitler slog till mot SA och dess ledare Ernst Röhm därför att han såg dem som ett hot mot sin makt och dels som ett hot mot stabiliteten i Tyskland.
Innehåll
Bakgrund till konflikten
Nationalsocialisternas makttillträde hade inte gett SA den belöning man hoppats på. Röhm kallade Hitler "den löjlige korpralen" och ansåg honom vara en förrädare av den nationalsocialistiska saken med betoning på socialistiska.
Sedan en tid tillbaka hade SA även krävt att organisationens officerare skulle få inflytande i den reguljära tyska armén (Heer). Hitler begrep mycket väl vad som skulle bli följden om han gick med på ett sådant förslag. De tyska arméofficerarna, alla produkter av den tyska adeln och medvetna om sin status, skulle plötsligt finna sig beroende av order från SA:s officerare, före detta grovarbetare, arbetslösa eller krogbusar.
Men Röhm och hans närmaste man, den förre hotellportieren Karl Ernst, fortsatte sin linje med att kräva mer makt för SA. Inför sina trupper höll de eldande tal, inför sina officerare talade de om en ”revolution som skulle föra de nationalsocialistiska idealen ännu ett steg framåt”. Med dessa uttalanden som bränsle behövde inte Himmler och Göring anstränga sig speciellt mycket för att driva på mot ett avgörande.
Utrensningen
Klockan 4:30 på morgonen den 30 juni, 1934. Åkte Hitler och hans följe till München. Från flygplatsen körde dom till det Bayerska inrikesministeriet, där de samlade ledarna för ett SA styrt upplopp som tagit plats på gatorna natten innan. Ursinnig, rev Hitler axelklaffarna av Obergruppenführer Schnedhuber, chefen för Münchens polis, för att han misslyckats med att hålla ordningen på gatorna natten före. Han ropade till honom att han skulle bli skjuten. Schneidhuber avrättades senare nästa dag. Efter att stormtrupperna skickats till fängelset, samlade Hitler en stor grupp SS män och den reguljära polisen, och åkte vidare till Hanselbauer Hotel i Bad Wiessee, där Ernst Röhm och hans anhang bodde.
I Bad Wiessee placerade Hitler personligen Röhm och de andra höga SA ledarna i arrest. Enligt Erich Kempka, en av männen som närvarade vid räden, överlämnade Hitler Röhm till ”två poliser beväpnade med osäkrade pistoler”, SS hittade Breslaus SA-ledare Edmund Heines i säng med en artonårig SA truppledare. Goebbels skulle belysa det senare i den påföljande propagandan för att rättfärdiga utrensningarna som ett nedslag mot omoralen inom SA. Både Heines och hans partner sköts på fläcken i hotellets nedervåning på Hitlers personliga order. Under tiden arresterade SS ett antal SA ledare när de lämnade tåget för ett överenskommet möte med Röhm.
Det faktum att det inte existerade någon plan från Röhm att störta regimen hindrade inte Hitler att stoppa SA:s ledarskap. När Hitler återkom till partiets högkvarter i München talade Hitler till den samlade publiken. Uppfylld av vrede deklarerade Hitler att det ”skett det värsta förräderiet i historien” . Hitler sa till publiken att ”odisciplinerade och olydiga karaktärer och asociala sjuka element” måste tillintetgöras. Åhörarna som inkluderade partimedlemmar och många SA medlemmar som lyckligt nog sluppit bli arresterade, gav sitt medtyckande. Rudolf Hess som fanns bland de närvarande sade sig vara villig att skjuta förrädarna själv. Goebbels som hade varit tillsammans med Hitler i Bad Wiessee, slutförde nu den sista fasen av sin plan. När han återvände till Berlin, ringde han Göring och gav kodordet ”kolibri”, för att därmed släppa loss exekutionspatrullerna på resten av de intet anade fångarna.
Uppgörelse med gamla fiender
Regimen begränsade sig inte enbart till att ta itu med SA. Tidigare hade man fängslat höga socialdemokrater och kommunister, Hitler passade nu att slå till mot konservativa som han ansåg som opålitliga. Dessa inkluderade vicekanslern Franz von Papen och de närmaste i hans krets. I Berlin, på Görings direkta order, stormade en beväpnad SS-enhet vicekansliet. Gestapo officerare som följde med SS sköt Papens sekreterare Herbert von Bose utan att bry sig om att arrestera honom först. Gestapo arresterade och avrättade sedan Papens nära kompanjon Edgar Jung, skrivaren bakom Papens Marburg-tal, de gjorde sig av med liket genom att dumpa det i ett dike. Vicekanslern själv arresterades utan vidare ceremonier på sitt kansli, trots att han insisterade på att han inte kunde arresteras. Även fast Hitler släppte honom fri några dagar senare, vågade han inte längre kritisera regimen.
Hitler, Göring och Himmler släppte loss Gestapo på gamla fiender också. Både Kurt von Schleicher, Hitlers företrädare som kansler och hans fru mördades i sitt hem. Andra mördade inkluderade Gregor Strasser, en före detta nationalsocialist som förargat Hitler genom att lämna partiet efter ett politiskt gräl, 1932, och Gustav Ritter von Kahr, den före detta bayerska borgmästaren som varit med om att krossa Ölkällarkuppen, 1923. Kahrs öde var osedvanligt grymt. Hans kropp upptäcktes utanför München, han hade blivit hackad till döds, förmodligen med hackyxor. Mordet inkluderade åtminstone ett oskyldigt offer: Willi Schmid en musikkritiker från Münchens dagstidning. Gestapo misstog honom för Ludwig Schmitt, en gammal supporter till Otto Strasser, Gregors broder. Detta otyglade våld hjälpte till att befästa Gestapos rykte som nationalsocialisternas fruktade hemliga polis.
Röhms öde
På söndagen var Ernst Röhm den ende SA-ledaren som var kvar i livet. Hitler kunde inte förmå sig att ge order om Röhms avrättning. Röhm var den som hade stått honom närmast under de år NSDAP hade vuxit upp. Röhm hade gjort Hitler oerhörda tjänster, Hitler ville därför benåda honom.
Göring och Himmler blev tungan på Röhms vågskål. De båda såg Röhm som ett hinder för sina egna personliga maktambitioner. En Ernst Röhm i livet skulle kunna tas till nåder och på nytt bli en maktfaktor att räkna med. SA skulle kunna växa sig starkt på nytt. För Himmler och hans SS var detta inte önskvärt. För Göring, som hyste stora planer för Gestapo, gällde samma sak. Slutligen lyckades de övertyga Hitler – men på ett villkor, att Röhm först gavs chansen att begå självmord.
Några timmar senare öppnades Röhms celldörr i Stadelheim. Två SS-officerare, Theodor Eicke och Michel Lippert, steg in. De lade dagens tidning och en pistol på Röhms bord. Pistolen var laddad med en kula. Röhm läste tidningen, fick bit för bit klart för sig vad som hade drabbat honom och hans organisation. Men Röhm vägrade att begå självmord. Två timmar senare knackade samma SS-officerare på hans dörr. Röhm stod upp med sin bröstkorg blottad i en gest av trots. De båda SS-officerarna, sköt honom med två skott i bröstet. De långa knivarnas natt var slut, Hitler hade säkrat sin väg till den absoluta makten.
Och medan tidningarna i Tyskland meddelade de tyska medborgarna att ordningen inom landet var återställd skrev utländska tidningar om utrensningen. Officiellt hade över 70 ”förrädare” avrättats. Men dödssiffran kan ha varit en bra bit högre.
Källor
|
i ämnesportalen om Tredje riket |
