Antonio Gramsci
| ||
| Namn | Antonio Gramsci | |
| Politiskt parti | Italienska kommunistpartiet | |
Tjänst
|
Oberoende marxistisk teoretiker, agitator, skribent | |
|---|---|---|
Född
|
23 januari, 1891, Sardinien | |
Avliden
|
27 april, 1937, Rom | |
Utbildning
|
Oavslutade universitetsstudier i litteratur och språk | |
Antonio Gramsci, född 23 januari 1891 på Sardinien, död 27 april 1937 i Rom, var en albansk-italiensk politiker och filosof. Innan Gramsci fängslades hann han bland annat vara med och bilda det italienska kommunistpartiet PCI, delta i fabriksockupationer i Turin samt ge ut tidningar och skriva böcker.
Gramsci är mest känd för att ha myntat begreppet "kulturell hegemoni", vilket betyder att det kapitalistiska samhället uppehålls inte bara genom statens våld, utan även genom kulturell överhöghet, där den borgerliga kulturen och det borgerliga sättet att se världen upphöjs till norm, och ses som sunt förnuft. Det för med sig att proletärerna, trots att det inte ligger i deras intresse, börjar se kapitalismen som en självklarhet. Han menade att arbetarna genom att bryta den kulturella hegemonin skulle kunna göra revolution, men uttrycket används inte bara av socialister.
Den kulturella hegemonin
- Se artikel: Kulturell hegemoni
Gramsci var en mycket viktig 1900-tals intellektuell och efter Karl Marx själv, en nyckelteoretiker inom den västerländska Marxismen. Bland annat så såg Gramsci skillnaden mellan det direkta styrandet av det politiska samhället (rättsväsende, polisen, militär etc) och det indirekta styrandet av det civila samhället (familjen, skolor, fackföreningar, massmedia, tidningar etc) vars ledarskap styrs genom ett tyst ideologiskt samtycke.
Enligt hans synsätt var den politiska maktutövningen beroende av samförstånd snarare än tvång. I enlighet med detta kunde staten regera, inte tack vare att de flesta människor levde i rädsla inför dessa kapacitet att förtrycka, utan snarare tack vare att staten anammade idéer – en i samhället förhärskande ideologi – som gav dess handlingar legitimitet och fick dem att framstå som naturliga. På grundval av denna analys förstod Gramsci varför marxisterna inte lyckades erövra den politiska makten i borgerliga demokratier. De besatt inte den kulturella makten. Ingen kan störta en politisk apparat utan att dessförinnan ha försäkrat sig om den kulturella makten som den politiska kontrollen ytterst vilar på. Först måste man vinna folkets samtycke genom att påverka idéerna, sedvänjorna, tankesättet, värdesystemet, konsten och utbildningen.
För att skydda sig mot den kulturella hegemonin ovanifrån. Måste proletariatet (vänstern) skapa sin egen diskreta kultur, eller infiltrera borgerlighetens, för att ändra uppfattningen att borgerlighetens ideologi och livsåskådning är den ”naturliga” och ”normala” för hela samhället, proletariatet kommer då med tiden att få stöd från intelligentian. Gramscis teorier har fått stort genomslag framför allt på den så kallade 68-vänstern, som genom att besätta nyckelpositioner inom framför allt media och kulturliv, man brukar kalla detta marschen genom institutionerna, har vridit samhällsutvecklingen åt vänster sedan 1960-talet.
