Kulturell hegemoni
Inom den marxistiska läran beskriver termen kulturell hegemoni dominansen i ett kulturellt diversifierat samhälle av den styrande klassen, som manipulerar kulturen i samhället – dess tro, förklaringsmodeller, upplevelser, värderingar och beteenden – så att den styrande elitens världsåskådning blir implementerad och accepterad som den kulturella normen. En universell godkänd dominerade ideologi som rättfärdigar den sociala, politiska och ekonomiska status quo som naturligt, oundvikligt, evigt och välgörande för alla, snarare än en ytlig social konstruktion som bara gynnar den styrande eliten.
Inom filosofin och sociologin är termen kulturell hegemoni beteckningar och konnotationer som härrör från det antika grekiska ordet ἡγεμονία hegemoni som indikerar "ledarskap" och "styre". Hegemoni är den geopolitiska metod för indirekt imperialistisk dominans, med vilken hegemonin (ledaren för staten) styr underordnade stater, genom implicit hot om intervention, ett underförstått maktmedel, snarare än genom direkt militärt våld, det vill säga invasion, ockupation och annektering.
Historik
År 1848 förutspådde Karl Marx att den ekonomiska recessionen och de senare motsättningarna i den kapitalistiska ekonomin skulle tvinga arbetarklassen till proletariatets revolution, förkasta kapitalismen, omstrukturera de samhälleliga institutionerna (ekonomiska, politiska och sociala) till socialismens rationella modell och därmed börja övergången till det kommunistiska samhället. Därför kommer de dialektala ändringarna till hur samhällets ekonomi fungerar bestämma dess sociala överbyggnad (kulturen och politiken).
Mot denna bild föreslog Antonio Gramsci en strategisk distinktion mellan ett ställningskrig och ett manövreringskrig. Ställningskriget är en intellektuell och kulturell kamp där de antikapitalistiska revolutionärerna skapar ett proletariatets kultur vars grundläggande värderingssystem står i motsats till borgerlighetens kulturella hegemoni. Proletariatet kommer att öka klassmedvetandet, lära ut revolutionsteori och historisk analys och därigenom propagera för ytterligare revolutionär organisering i samhällsklasserna. Genom att vinna ställningskriget skulle de socialistiska ledarna få den nödvändiga politiska makten och folkets stöd för att därefter börja det politiska kriget med revolutionär socialism. Gramsci slog fast att klasskampen måste alltid innehålla idéer och ideologi, idéer som skapar revolutionen och också de som förhindrar den.[1]
De initiala teoretiska applikationerna av kulturell dominans var en marxistisk analys av den ”ekonomiska klassen” (bas och överbyggnad) vilken Gramsci utvecklade för att förstå den ”sociala klassen” därav; kulturell hegemoni förespråkar att de nuvarande kulturella normerna i ett samhälle som påtvingas av den styrande klassen (den borgerliga kulturella hegemonin), får inte ses som naturlig och oundviklig, utan måste ses som en artificiell konstruktion (institutioner, konventioner och tro et cetera) som måste undersökas för att upptäcka deras filosofiska rötter som verktyg för klassamhällets dominans. En sådan kunskapspraxis är nödvändig för den intellektuella och politiska befrielsen av proletariatet, så att arbetarna och bönderna, folket i staden och på landet, kan skapa sin egen arbetarklasskultur, som specifikt behandlar deras sociala och ekonomiska behov i det rådande samhället.
Gramsci poängterade att den enda vägen för en frambrytande social grupp att nå politisk makt är att erhålla stöd från andra sociala grupper och skikt. Därför måste en grupp som eftersträvar hegemoni i viss mån vara beredd till eftergifter gentemot övriga samhällsgruppers intressen.
I ett samhälle är den kulturella hegemonin varken monolitisk intellektuell praxis eller ett enhetligt värdesystem, men en komplex väv av stratifierade sociala strukturer, i vilken varje social och ekonomisk klass har ett socialt syfte och en intern klasslogik som tillåter dess medlemmar att bete sig på ett sätt som är specifikt och annorlunda från beteendet av andra medlemmar ur andra sociala skikt, samtidigt som man samexisterar med andra som delar av samhället.
Som ett resultat av deras olika sociala ändamål, kommer klasserna att kunna smälta samman till ett samhälle med ett större socialt mål. När en man, en kvinna eller ett barn uppfattar de sociala strukturerna i den borgerliga kulturella hegemonin utgör personligt "sunt förnuft" en dubbel, strukturell roll (privat och offentlig), varigenom individen använder sunt förnuft för att klara det dagliga livet, vilket förklarar (för personen själv) den lilla del av den sociala ordningens skikt som varje person har erfarenhetsmässigt som status quo av livet i samhället; "hur saker och ting är".
Det är av största betydelse att de intellektuella ledarna inte släpper kontakten med massorna om man ska bilda ett ”folkligt nationellt block”. Hegemonin får inte tas för given, utan en grupp som uppnått hegemoni måste ständigt se till att den upprätthålls, i synnerhet i kristider då hegemoniapparaten tenderar att falla sönder. Just i kristider, då hegemoniapparaten tenderar att bryta samman, visar även de politiska partierna tecken på inre sönderfall. Korruption, bedrägerier och ”affärer” avlöser varandra.
Hegemonins sex punkter
Monica Stillo har ställt upp sex punkter som i någon mening fångar in och definierar hegemonibegreppet. Hegemoni kan betyda:[1]
- Att en klass lyckats få de övriga klasserna och grupperna i samhället att acceptera dess moraliska, kulturella och politiska värderingar.
- Att en överväldigande majoritet medborgare ger sitt samtycke till att den härskande klassen utövar politiskt ledarskap.
- Att detta politiska ledarskap inte enbart upprätthålls med maktmedel utan snarare med hjälp av en kombination av repressiva maktmedel och moraliska, kulturella och intellektuella medel (inducement).
- Att det finns en form av ”sunt förnuft” (common sense), ett kulturellt universum vari den dominerande hegemoniska ideologin praktiseras och sprids.
- Att den härskande klassen lyckats inplantera intellektuella instrument för verklighetstolkning bland de undertryckta klasserna: hegemoniapparaten är ett vapen i klasskampen.
- Att den härskande klassen grundlagt och upprätthåller ett politiskt ledarskap genom att sprida en uppsättning idéer och tankemönster som stärker den bestående ordningen.
Citat
| “ | Min uppfattning är att högern – om den vill lyckas bättre i framtiden än vad den har gjort i det förgångna – måste börja intressera sig för teori. Den måste komma från tron på att idéer är en angelägenhet för intellektuella, som har sin lilla zon och inte berör samhället i övrigt. För om det är någonting som nittonhundratalets erfarenheter har visat så är det att idéer räknas. Många av de idéer som varit dominanta under nittonhundratalet behöver utmönstras ur det allmänna medvetandet. Men den här lärdomen måste bli bestående. | ” |
—Anton Stigermark ur Tidningen Kulturen | ||
| “ | I ett speciellt ögonblick i sina historiska liv kommer samhällsklasserna att lämna sina traditionella partier. Med andra ord, de traditionella partierna i sin speciella organiserade form, med speciella män som utgör, representerar och leder dem, är inte längre erkända av sina klasser (eller delar av klassen) som ett uttryck för sina åsikter. När en sådan kris uppkommer blir den omedelbara situationen delikat och farlig. Därför att fältet är öppet för våldsamma lösningar, för okända krafter att formera sig, representerade av karismatiska ”män av ödet”. | ” |
—Antonio Gramsci ur The Prison Notebooks | ||
Referenser
|
i ämnesportalen om Vänsterideologi |
