Anti-imperialism

Anti-imperialism är en term som kan användas för idéer eller rörelser som är emot någon form av imperialism. Även i västländerna uppstod små grupper av antiimperialister som motsatte sig västländernas kolonisering. Vissa menade att det var de rikas förtryck av de fattiga, andra att det var omoraliskt. Man menade att medan västländerna blev allt mer demokratiska hemma belade man kolonierna med odemokratiska styren.

Människor som kallar sig antiimperialister menar ofta att de motsätter sig kolonialism, koloniala imperier, hegemoni, imperialism och expansion av ett land bortom sina etablerade gränser. Uttrycket tog fäste efter andra världskriget och i början av kalla kriget då politiska rörelser inom de europeiska kolonierna förespråkade nationell självständighet.

Teori

Benjamin Disraeli premiärminister mellan 1874 och 1880 expanderade det brittiska imperiet.

I slutet av 1870-talet introducerades termen imperialism i det engelska språket av motståndare till den aggressiva imperialistiska politiken som premiärminister Benjamin Disraeli förde. Uttrycket användes snart även av anhängarna av "imperialismen" såsom Joseph Chamberlain. För vissa, skapade imperialismen en politisk bas för idealism och filantropi; andra påstod att det präglades av politiskt egenintresse, och ett växande antal människor associerade den med kapitalistisk girighet. John A. Hobson och Vladimir Lenin lade till en mer teoretisk makroekonomisk konnation till termen. Många teoretiker till vänster har antingen förespråkat det ena eller bägge synsätten och betonat den strukturella eller systematiska karaktären i "imperialismen". Sådana författare har utökat den tidsperiod förknippad med begreppet så att det nu varken betecknar en politik, och inte heller ett par korta decennier i slutet 1800-talet, utan ett globalt system som sträcker sig över en period av århundraden, som går tillbaka till Christoffer Columbus och i vissa fall ända till korstågen. Tillämpningen av begreppet har utökats och har i sin mening förskjutits längs fem distinkta men ofta parallella axlar: den moraliska, ekonomiska, den systematiska, den kulturella och den tidsmässiga. Dessa förändringar återspeglar - bland annat förändringar i känslighet - en växande oro, även pjoskighet, med att erkänna makten, specifikt den västerländska makten.

Relationerna mellan kapitalism, aristokrati, och imperialismen har diskuterats och analyserats av teoretiker, historiker, statsvetare som John Atkinson Hobson och Thorstein Veblen, Joseph Schumpeter och Norman Angell. Dessa intellektuella producerade mycket av sina verk om imperialismen innan första världskriget (1914-1918), men deras sammanlagda arbete påverkade studierna av effekterna av imperialismen i Europa, och bidrog till de politiska och ideologiska analyserna över expansionen av det militärindustriella komplexet i USA från 1950-talet och framåt.

J.A. Hobson sade att inhemska sociala reformer skulle kunna bota den internationella sjukdomen imperialism, genom att ta bort dess ekonomiska fundament. Hobson teoretiserade att statliga ingripanden genom beskattning kan bredda konsumtionen, skapa välstånd, och uppmuntra en fredlig multilateral världsordning.

Politisk rörelse

En självmedveten antiimperialistisk politisk rörelse såg ljuset i Europa i slutet av 1800 och i det tidiga 1900-talet som svar på de växande europeiska imperierna och den amerikanska kontrollen över Filipinerna efter 1898. Men den nådde sin höjdpunkt i själva kolonierna, där den formade en bas för ett stort antal nationella befrielserörelser i mitten av 1900-talet och därefter. Dessa rörelser och dess antiimperialistiska idéer var ett instrument i den avkoloniseringsprocess som rådde på 1950 och 1960-talet i vilken de flesta europeiska kolonier i Asien och Afrika blev självständiga.

Marxismen, Leninismen och anti-imperialismen

För den latinamerikanske revolutionären Ché Guevara var imperialismen ett geopolitiskt system av kontroll och förtryck, vilken måste förstås som sådan för att bli besegrad.

För den ryske revolutionären Lenin var imperialismen det högsta, men degenererade, stadiet av kapitalismen

Angående kapitalismens natur och hur man gör motstånd och förgör den skrev revolutionären Ché Guevara:

Vi måste komma ihåg att imperialismen är ett globalt system, det sista stadiet av kapitalismen – och måste besegras i en global konfrontation. Det strategiska slutet på denna kamp måste bli avskaffandet av imperialismen. Vår del, ansvaret för den exploaterade och underutvecklade delen av världen, är att eliminera grunderna för imperialismen: de förtryckta nationerna, från vilka de utvinner kapital, råvaror, tekniker och billig arbetskraft och till vilka de vill exportera nytt finanskapital – ett kontrollinstrument – vapen och alla andra varor och därmed försänka oss i totalt beroende.

— Ché Guevara, Message to the Tricontinental, 16 april 1967

Leninisternas syn på imperialismen och dess relaterade teorier såsom beroendeteorin, belyser den ekonomiska dominansen och exploateringen av ett land, snarare än den militära och politiska dominansen av ett folk, deras land och naturresurser. Därför är det huvudsakliga syftet med imperialism den ekonomiska exploateringen snarare än kontrollen av ett land eller region. Marxisternas och Leninisternas tolkning skiljer sig därvid från den politiskt-vetenskapliga beteckningen av imperialismen som den direkta kontrollen (intervention, ockupation och styre) som karakteriserar de koloniala och nykoloniala imperierna som används i sfären av internationella relationer.

I sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1917), beskriver Lenin fem huvudpunkter i den kapitalistiska utvecklingen som leder till imperialism.

1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett. så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".
3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats.

— Vladimir Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, 1917

Generellt sett har förhållandet mellan marxister och radikala vänsterorganisationer som var mot krig, ofta inneburit att övertala sådana politiska aktivister att gå från pacifism till antiimperialism – alltså att utvecklas från motstånd mot krig, generellt sett, till att fördöma det kapitalistiska ekonomiska systemet i synnerhet.

Under 1900-talet presenterade Sovjetunionen sig själv som den största fienden till imperialismen och därigenom stöttade man politiskt och materiellt Tredje världens revolutionära organisationer som kämpade för nationell suveränitet; som sådana sände Sovjetunionen militära rådgivare till Etiopien, Angola, Egypten och Afghanistan. Sovjetunionen betedde sig själv som en imperialistisk makt när man utökade sin intressesfär till Afghanistan (1979--1989) och helt dominerade länderna i Östeuropa, Baltikum och Kaukasus, som stipulerades under Jaltafördraget från februari 1945.

Anti-imperialismen i Sverige

Den antiimperialistiska rörelsen växte sig stark i Sverige på 1960-talet i och med vänstervågen som drog över hela västvärlden. Stödet för koloniernas frigörelsekamp – som börjat med stödet till Algeriets krig mot Frankrike mellan 1954 och 1962 – ökade. Kolonierna blev fria och breda antiimperialistiska rörelser inspirerades av exemplen från Vietnam, Kuba, Angola. Framförallt var i Sverige motståndet mot Vietnamkriget stark, ett krig som man såg som ett rikt kapitalistiskt lands övergrepp mot ett fattigt socialistiskt. Vietnamrörelsen såg sin kulmen i slutet av 1960 och början av 1970-talet.

Den antiimperialistiska rörelsen försvagades senare på 1980-talet då vänstern misslyckades ta ställning mot Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan 1979, Vietnams krig mot Kambodja som inte slutade förrän 1991, USA:s (FN-alliansens) inmarsch i Kuwait, USA:s bombningar på Balkan och anfallet på Irak 2003.

I nutid har vänstern i och med murens fall och den multipolära värld som utvecklats efter den, även vacklat i frågan om Kuba men även haft olika synsätt på kriget i Libyen, Syrien och inbördeskriget i Ukraina.

Anti-imperialism från höger

Buchanan motsätter sig USA:s roll som världspolis som han menar bara skapar nya fiender

Amerikanska politiker såsom Ron Paul och Pat Buchanan motsätter sig också USA:s interventionistiska utrikespolitik. Den liberale Ron Paul är den enda anti-krigs politikern som har kandiderat till USA:s president. Han vill göra sig av med utländska baser och minska militären till en strikt defensiv styrka såsom det var tänkt i konstitutionen; en som dessutom bara går i krig på kongressens order. Han vill också ta isär imperiets struktur och sätta stopp för USA:s inblandning i andra länders affärer. Detta skulle leda till, bland annat, ett stopp för Bush-Obamas alla krig, upplösande av det militärindustriella komplexet och leda till slutet för Amerikas förutsättningslösa militära, ekonomiska och diplomatiska stöd för Israel.

Den före detta presidentkandidaten Pat Buchanan förespråkar även en mer restriktiv utrikespolitik där han menar att USA bara skall intervenera i andra länder om det ligger i USA:s strategiska intressen och om USA:s säkerhet är hotad.

Hur kan inte all vår inblandning inte undgå att ge hemska återverkningar…Har vi inte lidit nog – från Pan Am 103 till World Trade Center till ambassadbombningarna i Nairobi och Dar-es-Salaam – för att inte förstå att interventionism är inkubatorn för terrorism? Eller måste det till ett omvälvande illdåd på amerikansk mark för att få våra globala spelare att inse imperiets kostnad?

— Pat Buchanan, Los Angeles Times, 18 september 2001

Buchanan menar att USA inte längre har råd med militär närvaro över hela världen utan bör dra hem de flesta av sina trupper i Asien, Europa och Mellanöstern. Han motsätter sig även George W. Bush och de neokonservativas ”korståg för att göra slut på tyranniet i världen” och menar att diktatorer har kommit och gått genom århundradena och att så länge de inte hotar Amerikas vitala intressen så är det ytterst den lokala befolkningen som får handskas med dessa problem.

I Ryssland skulle ett exempel på högerorienterad anti-imperialism vara Eurasienpartiet som grundades av den ryske politiska analytikern Alexander Dugin.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Geopolitik

Se även

• Imperialism
• Kulturimperialism
• Imperial overstretch
• Bushdoktrinen
• Wolfowitzdoktrinen

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Vänsterideologi

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Politiska begrepp