Ökenkriget
Ökenkriget kallas den del av andra världskriget som utspelades i Nordafrika. Den tyska Afrikakorps leddes av Erwin Rommel och som tillsammans med italienska styrkor under kriget utkämpade slag vid Tobruk och El Alamein. Striderna böljade fram och tillbaka genom öknen men hösten 1942 påbörjade de brittiska styrkorna en offensiv som i praktiken skulle krossa Afrikakåren. De tyska styrkorna retirerade till Tunisien och i november 1942 landsteg allierade styrkor i Marocko och Algeriet, operation Torch. Därmed angreps tyskarna från två håll. Ett framgångsrikt tyskt motanfall genomfördes vid Kasserine, men de tyska styrkorna i Afrika kapitulerade den 13 maj 1943 vilket avslutade ökenkriget.
Innehåll
Bakgrund
Italien närde sina imperialistiska ambitioner genom närvaro i Afrika. Etiopien (Abessinien) erövrades delvis 1936, men förlorades så småningom efter att de förklarat krig mot Storbritannien i juni 1940. De mest kända striderna kom därefter främst att ske i den italienska kolonin Libyen. De brittiska styrkorna drev framgångsrikt tillbaka de italienska och den 1 februari 1941 tvingades Italien officiellt be Tyskland om militär hjälp.
Tysk inblandning i ökenstriderna
Den tyska Afrikakorps sattes upp i början av 1941 och till dess befälhavare utsågs Erwin Rommel. Den 14 februari anlände de första tyska förbanden till Libyen. Den 24 mars erövrade de El Aghelia och påbörjade därifrån en offensiv. Den 20 april belägrades hamnstaden Tobruk och hårda strider utkämpades vid flera tillfällen Halfyapasset vilket var en nyckelposition för vidare framryckning mot Egypten.
Den 15 juni inledde britterna sin misslyckade operation Battleaxe som syftade till att undsätta det belägrade Tobruk.
”Åttio-åttan”
Det var under ökenkriget som den tyska 8,8 cm luftvärnskanonen Flak 18 blev berömd för sin förmåga att slå ut fientliga stridsvagnar.
Brittisk motoffensiv
Sedan den tyska invasionen av Sovjetunionen, operation Barbarossa, inletts sommaren 1941, drogs de flesta tyska flygförband bort från Medelhavsområdet. Dessa hade tidigare angripit den brittiskkontrollerade ön Malta och försvårat för brittiska transportfartyg att ta sig igenom Medelhavet. Detta ledde nu till brittiska anfall mot de italienska och tyska transportfartygen som gick mellan Italien och Nordafrika. Under hösten hade de mycket stora förluster. En månad förlorades tre fjärdedelar av de utskickade transportfartygen. Samtidigt förstärktes den brittiska armén i Afrika.
Striderna var under hösten blygsamma, men den 18 november påbörjade britterna en offensiv, operation Crusader. De var framgångsrika, undsatte det belägrade Tobruk den 10 december och den 11 januari 1942 hade de tryckt tillbaka Afrikakorps till El Aghelia, varifrån tyskarna påbörjat sitt ökenkrig ett år tidigare.
Tysk motoffensiv
I mitten av november 1941 började Adolf Hitler skicka förstärkningar i form av ubåtar och stridsflyg, och innan årsskiftet hade ett brittiskt hangarfartyg och tre slagskepp sänkts. I december påbörjades också en bomboffensiv mot den brittiska basen på Malta. Sammantaget ledde detta till att axelmakternas transportfartyg återigen huvudsakligen nådde fram till Nordafrika.
Den 21 januari 1942 började Afrikakorps en framgångsrik motoffensiv. De ryckte fram 500 kilometer med små förluster innan Erwin Rommel den 7 februari av strategiska skäl gjorde halt. Under våren planerades en ny tysk offensiv som var tänkt att erövra hela Egypten. Offensiven startade den 26 maj.
Den 21 juni erövrades Tobruk som under lång tid varit belägrat av tyska styrkor. Den 30 juni nådde Afrikakorps fram till El Alamein. Där tvingades de göra halt på grund av brist på bränsle, ammunition och annat underhåll. Istället tvingas de försvara sig mot brittiska anfall.
Under sommaren förflyttades även stora delar av det tyska flyget till östfronten vilket ledde till att de allierade åter på ett effektivt sätt kunde angripa axelmakternas transportfartyg på Medelhavet.
Slagen om El Alamein
Sedan den tyska sommaroffensiven på östfronten, Fall Blau, inletts blev fronten i Afrika mindre prioriterad. Likväl gick Afrikakorps till anfall vid El Alamein sent på kvällen den 30 augusti 1942. De tyska anfallen körde dock hela tiden fast i ett effektivt brittiskt försvar och den 3 september gav Erwin Rommel order om att avbryta offensiven. Under detta slag utnyttjade de allierade de kunskaper de fått från sin erövrade Enigmamaskin och kunde läsa hemliga tyska meddelanden, denna information gick under namnet Ultra. Detta gjorde att britterna visste exakt var de tyska styrkorna kraftsamlade och kunde organisera sitt försvar efter det.
Den 23 oktober startade nästa slag vid El Alamein när britterna gick till anfall. Hitler gav order om att ingen reträtt fick ske. Afrikakorps krossades i stort sett och den 3 november började resterna retirera.
Operation Torch
Den 8 november 1942 landsteg brittiska och amerikanska styrkor i Marocko och Algeriet. Den franska Vichyregimens trupper gjorde visst motstånd, men när de kapitulerade gav Hitler order om att Vichyfrankrike skulle ockuperas.
Tyska förstärkningar fördes över till Tunisien. I mitten av november stoppade de den allierade offensiven. I mitten av februari genomförde tyska styrkor ett lyckat motanfall mot amerikanska styrkor vid Kasserine. Det allierade svaret blev en omfattande flygoffensiv som tvingade de tyska styrkorna att retirera till Marethlinjen.
Slutstriderna i Afrika
När de allierade inledde sin offensiv den 6 mars 1943 visste de genom Ultra var de olika tyska förbanden var utplacerade och kunde välja ut de svagaste punkterna för sina angrepp. Ultra gjorde också att de visste när de tyska transportflygningarna startade och de kunde beräkna när de skulle dyka upp. Därmed blev mängder med transportflygplan nedskjutna och underhållssituationen för markförbanden blev sämre och sämre.
Den 13 maj 1943 kapitulerade den tyska Afrikakorps. 252 000 tyska och italienska soldater gick i allierad krigsfångenskap.
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
