Wilhelm Stenhammar
Karl Wilhelm Eugen Stenhammar, född 1871 i Stockholm och död 1927, Stockholm, pianist, dirigent och tonsättare, son till tonsättaren och arkitekten Per Ulrik Stenhammar.
Ungdomstiden
Stenhammar studerade pianospel hos Richard Anderson i Stockholm och komposition för Emil Sjögren och Andreas Hallen. Vid blott 16 års ålder fick han sina första sånger tryckta, och som pianist debuterade han 1892 med en osedvanlig framgång i Johannes Brahms d-mollkonsert pianokonsert nr:1. 1894 slog han igenom med sin första pianokonsert, genom vilken - som det sagts - för första gången "de nattliga molnen skingrades över Ultima Thule och solen skänkte sina första strålar av värme ned över den svenska tonkonsten". I rask följd kom så operorna Gildet på solhaug och Tirfing, kantaten snöfrid op.5, flera stråkkvartetter samt en rad sånger.
Stildrag
Hos Stenhammar möts man av en genuin svensk nationalromantiker. Hans musik skildrar den svenska sommarens värme, höstens starka färger, vinterns iskalla famntag och kanske framförallt vårens dionysiska oro och undran inför naturens väldiga under. Med körverket Ett folk skapade Stenhammar sitt första stora, betydande körverk, där han till Verner von Heidenstams text gav ett högst betydelsefullt, musikaliskt bidrag till den aktuella diskussionen 1905 om den allmänna rösträtten. Dess mest bekanta avsnitt Sverige, blev något av en svensk nationalsång. Med den andra pianokonserten i d-moll stod Stenhammar på höjdpunkten av sitt skapande. Han har i denna pianokonsert höjt sig över alla tekniska problem och kan låta sin fantasi flöda fritt. Friska och ljusa tonfall präglar detta verk, men också en viss melankoli i sin melodik och stämning.
Betydelsefull naturromantiker
År 1907 blev Stenhammar dirigent vid Göteborgs orkesterförening, och samma år utnämndes han till musikdirektör vid Uppsala universitet, vilken post han emellertid avböjde. I Göteborg stannade han till 1922 och lade under denna tid grunden till orkesterns konstnärliga standard, samtidigt som han gav den en helt ny och modern repertoar. 1925 blev Stenhammar kapellmästare vid Stockholmsoperan, där hans svåra sjukdom blott tillät honom göra en relativt begränsad insats. Redan mycket tidigt hade Stenhammar kommit i kontakt med Tor Aulin och dennes kvartett, och under en rad av år var han pianist i denna kvartett. Här lades grunden inte bara till hans senare kammarmusik utan till de sista årens skapande överhuvudtaget. Kammarmusiken trädde i förgrunden i hans musikaliska verksamhet, både som utövande pianist och som kompositör. Enligt Stenhammar själv så var kammarmusik den högsta arten i musik att uttrycka sina känslor på.
Denna stilinriktning mot en ny klassiscism utmärker såväl hans sista stråkkvartetter som den stora orkesterserenaden i F-dur och den andra symfonin i g-moll. Symfonin har en svårmodig grundton och bygger i hög grad på intima, kammarmusikaliska uttrycksmedel. Även stenhammars sånger kännetecknas av samma, återhållna tonspråk. Som alltid är Stenhammars sinne för språkmelodin och textens musikaliska förtoning lysande.
Förutom nämnda verk har Stenhammar skrivit ett flertal andra verk, bland annat körverken "Midvinter" och "sången". Texten till "Midvinter" är för övrigt författad av Ture Rangström. Stenhammars musik kan uppfattas som svårmodig och resignerad, näst intill asketiskt lagd tonkonst. Den svenska kulturen och det svenska kynnet lyser igenom hans kompositioner och som person, en genuin nationalromantisk tonkonstnär och personlighet.
Extern länk
|
i ämnesportalen om Klassisk musik |
|
i ämnesportalen om Framstående svenskar |
