Shlomo Venezia

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Shlomo Venezia

Shlomo Venezia (Solomon Venezia), född 29 december 1923 i Thessaloniki, Grekland. Judisk författare och överlevare från Förintelsen, numera bosatt i Italien. Venezia deporterades till Auschwitz den 25 mars 1944 där han sedan ingick i sonderkommando.


Venezia vittnar först år 1992

Venezia lade fram sitt vittnesmål först år 1992 och förklarar detta med att ingen var intresserad av att lyssna på hans berättelse. Inte vid något tillfälle har Venezia gjort någon skriftligt redogörelse för sina erfarenheter i Auschwitz. Inte heller har han deltagit som vittne vid någon rättegång. Venezias kusin, Yakob Gabbai, vittnade dock cirka år 1990 då den israeliske historikern Gideon Greif intervjuade Gabbai - en intervju som publicerades år 1995. I sin bok Sonderkommando Auschwitz. The Truth about the Gas Chambers skriver Venezia:

"Jag började berätta om mina erfarenheter en lång tid efteråt, inte för att jag inte ville, utan för att folk inte ville lyssna, [...] Idag, när jag mår bra, känner jag ett behov av att få berätta, men det är svårt. Jag är en krävande människa som älskar när saker blir rätt".

Venezias bror Maurice och en annan kusin, Dario, valde även dom att inte tala om sina erfarenheter.

Deportering till Auschwitz

I sin bok Libro della memoria (Minneboken) anger författaren Liliana Picciotto Fargion tre judarmed efternamnet Venezia, alla födda i Thessaloniki, som deporteras, dock ingen med namnet Shlomo. Möjligen kan det förklaras med att Schlomo Venezia var italiensk medborgare. Venezia arresteras den 23 mars 1944 i den grekiska huvudstaden Aten och skickas till Auschwitz-Birkenau dit han anländer i april samma år. Registerböcker från Auschwitz anger en grupp om 2500 judar från Grekland som anländer den 11 april 1944 där han interneras i läger BIIa.

Analys av Carlo Mattogno

Den italienske revisionisten Carlo Mattogno har gjort en djuplodande analys av Venezias vittnemål och boken Sonderkommando Auschwitz. The Truth about the Gas Chambers och hittar likheter med en annan överlevare, nämligen Filip Müller. Enligt Mattogno förefaller det dock som om Venezia har blandat ihop en del byggnader. När Venezia talar om Krematorium II eller III så motsvarar det Müllers beskrivning av Krematorium IV och V. När Venezia beskriver en krematoriebyggnad med orden "den hade ett fönster" så kan Mattogno konstatera att den aktuella byggnaden som beskrivs i själva verket hade 47 fönster.

Venezia beskriver en likkällare

Under sin tid i Birkenau ska Venezia enligt egna uppgifter ha besökt en likkällare i läger BIIa. Han beskriver lukten från lik som har legat och ruttnat i en Leichenkeller i 15 till 20 dagar. Birkenaus läger BIIa bestod av 19 byggnader, varav 14 av dem var avsedda för fångar, 3 toaletter, 1 mindre sjukhusbyggnad och 1 köksbyggnad. Ingen av dem var dock någon likkällare. Venezias uppgift om att döda människor har legat i en likkällare i 15 till 20 dagar motstrids av ett dokument utfärdat den 4 augusti 1943 då SS-Sturmbannführer Karl Bischoff besvarar SS-Hauptsturmführer Eduard Wirths: "SS-Standartenführer Mrugowski hat bei der Besprechung am 31.7 erklärt, daß die Leichen zweimal am Tage, und zwar morgens und abends in die Leichenkammern der Krematorien überführt werden sollen, wodurch sich die separate Erstellung von Leichenkammern in den einzelnen Unterabschnitten erübrigt", vilket betyder att kroppar ska flyttas två gånger per dag, morgon och kväll. Venezia beskriver själv sitt arbete för sonderkommando och hur han jobbar i skift antingen från åtta på morgonen till åtta på kvällen eller tvärtom.

Gaskammare och simbassäng på bondgård

I en intervju för den italienska tidningen Il Giornale beskriver Venezia hur han och en grupp medarbetare i sonderkommando en dag fick order att gå genom en skog till en bondgård. En grupp människor kom så till gården, och alla tvingades att klä av sig och gå in i en byggnad på bondgården. En bil från Röda Korset anlände, varpå en SS-soldat klev ur, tog två kilo av "ett ämne", öppnade ett litet fönster och hällde "ämnet" innanför. Soldaten stängde så fönstret och avlägsnade sig. Efter tio minuter öppnades en dörr och Venezia och de övriga i de närvarande i sonderkommando tvingades släpa kropparna till en simbassäng och bränna allihopa.

Episoden med en bondgårdsbyggnad intill Auschwitz-Birkenau är vanligt förekommande i många vittnens berättelser. Legenden om denna byggnad som ofta refereras som Bunker 2 har i själva verket ingen verklighetsgrund. En studie (C. Mattogno, The Bunkers of Auschwitz. Black Propaganda versus History. Theses & Dissertations Press, Chicago, 2004) utförd av Mattogno gör gällande att byggnaden inte förekommer i några tyska dokument, varken som någon Bunker eller under något påstått kodnamn. Venezia återberättar, enligt Mattogno, även en annan av Filip Müllers berättelser, nämligen den om hur sonderkommando återanvände fettet från kroppar till att ösa tillbaka in i elden och därmed öka på förbränningsprocessen. En separat studie utförd av Mattogno (Verbrennungsexperimente mit Tierfleisch und Tierfett) bevisar omöjligheten i Venezias påstående.

Venezia beskriver gaskammaren i Auschwitz-Birkenau

Venezia beskriver hur soldater introducerar gas genom hål i taket på den påstådda gaskammaren. Somliga av soldaterna ska dock enligt Venezia inte ha använt sig av gasmask. Venezia beskriver även i sitt vittnesmål hur "människor klättrar på varandra för att nå högre i gaskammaren och försöka få luft". Beskrivningen är enligt Mattogno sannolikt hämtad från andra vittnesmål som beskriver gasning med klorgas. Klorgas har en högre densitet än luft och skulle då denna effekt att sjunka till golvet. Venezia hävdar dock att det var Zyklon B som användes där den giftiga gasen är cyanväte, som har en lägre densitet än luft och därför stiger i ett rum. Därmed borde fångar som utsätts för gasen rimligen ha sökt sig till golvet för att få luft.

I sin bok illustreras Venezias berättelse med en bild föreställandes sonderkommando som släpar kroppar mellan gaskammaren och krematorieugnarna. Venezia skriver dock i samma bok hur en hiss används för att förflytta kropparna till krematoriet som alltså befinner sig på ett annat våningsplan. Venezia nämner även en konstruktion som i det närmsta kan beskrivas som en glidbana fylld med vatten. Kropparna ska, enligt Venezia, ha lagts i glidbanan fylld med vatten för att enklare förflyttas till hissen som transporterade kropparna till nästa våning. Mattogno menar att Venezia har hämtat mycket av sitt vittnesmål inte bara från Filip Müller utan även från Miklos Nyiszli.

Flammor ur skorstenar

Venezia redogör i olika intervjuer olika versioner av vad han anser sig ha sett. I en intervju säger sig Venezia ha sett flammor slå ut från skorstenar. Det är ett vittnesmål som ofta repeteras av vittnen. Flammor ur skorstenar berättas bland annat av Miklos Nyiszli. Experter inom området menar dock att detta är en teknisk omöjlighet såvida inte skorstenen i sig självt brinner. Eldsflammor som slår ur en skorsten flera meter hög skulle innebära lika långa eldslågor från förbränningspunkten, vilket tillbakavisas av expertis. Venezia nämner inte dessa lågor i sin bok, istället illustreras samma händelse av David Olère i samma bok.

Referenser

Auschwitz gate.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Förintelsen