Sveriges Radio

Från Metapedia
(Omdirigerad från SR)
Hoppa till: navigering, sök

Sveriges Radio, SR, är ett programföretag som sedan 1993 ansvarar för Public Service-radio i Sverige. Sveriges Radio AB är organiserat som ett aktiebolag och ägt av en av svenska staten bildad stiftelse. SR, som är en efterföljare till AB Radiotjänst (bildat 1924), var 1957 till 1978 ett bolag med ensamrätt på alla sändningar av radio och TV i Sverige. Åren 1978 till 1992 var SR namnet på moderbolaget för Public Service-radio och Public Service-TV i Sverige.

Finansiering

Verksamheten finansierades tidigare genom en obligatorisk TV-avgift vid innehav av televisionsapparat. Antalet betalande av TV-avgiften sjönk successivt trotts en befolkningsökning. Tidningen Resumé publicerade 2017 uppgifter om att riksdagens public service-kommitté är överens om hur finansieringen skall förändras. Den nuvarande licensavgiften skall ersättas med en obligatorisk skatt på 1300 kronor per person oavsett TV innehav. Sverigedemokraterna som tidigare jämfört SVT med DDR propaganda ställer även de sig bakom förslaget.[1][2]

Förändringen genomfördes 1 januari 2019 och Sveriges Radios, SVT:s och Utbildningsradions verksamhet finansieras numer via en individuell public service-avgift som tas ut via skattsedeln. Public service-avgiften betalas av alla över 18 år som har en beskattningsbar förvärvsinkomst.[3]

Sveriges "Stasi-Radio"

Sveriges Radio Västerbottens bildval i mars 2012 som illustration till artikel om ensamkommande flyktingbarn.

Sveriges Radio har kritiserats för sin politiska vinkling i sina reportage. Bolaget, som enligt den egna beskrivningen är "oberoende och reklamfri", anklagas ofta för att ha ett ensidigt sätt att förmedla nyheter på, och inte sällan ur ett politiskt korrekt förhållningssätt. Sveriges Radio och dess förkortning SR kallas därför ibland för Stasi-Radio, syftandes på den forna östtyska säkerhetspolisen. Journalistiken anses av kritiker vara "vänsterpropaganda"[4] och inte sällan rent kulturmarxistisk.[5][6][7] Speciellt hård blev kritiken då lokalradiostationen Sveriges Radio Västerbotten i mars 2012 lät publicera en bild på den egna hemsidan. Artikeln handlade om mediafenomenet ensamkommande flyktingbarn men illustrerades med ett nyfött spädbarn i famnen på en äldre man.

Vid Jimmie Åkessons tal under politikerveckan i Järva 2017 förvarade Sveriges Radio en skylt i sin skåpbil med budskapet ”Jimmie = Rasist”. Plakatet visades i SVT:s direktsändning under Jimmie Åkessons tal. SR bekräftar via Twitter att skylten är äkta. Enligt SR:s egna uppgifter ska en grupp vänsterextremister ha ”fäst skylten” på bilen och att journalisten då "slet bort den och ställt den i bilen och fortsatt att jobba".[8] Dock så hävdar en kvinna på Twitter att hon var på plats och såg SR-journalisten nära följa en grupp demonstranter från Feministiskt initiativ som använde skylten i sina protester. Vittnet ansåg vidare att det verkar "märkligt" att skylten sedan skall ha hamnat på SRs buss.[9]

SR:s politiska orientering anses ha stöd i undersökningen Journalistkårens partisympatier utförd av Kent Asp, Göteborgs Universitet, Institutionen för Journalistik och Masskommunikation. I undersökningen som gjordes 2006 visar Asp i tabell 8 att de så kallade Public Service-företagens journalistkår har sina politiska sympatier främst hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet följt av Folkpartiet och Vänsterpartiet. Asp fastställer i tabell 9 att dominansen inom ämnesområdet Politik/Samhälle har en ännu kraftigare förskjutning i förhållande till de senaste valens mandatfördelning i Riksdagen.[10]

I en undersökning gjord år 2012 sympatiserade 70-71% av anställda på SVT och SR med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.[11]

Inför valet 2018 får Alexandra Pascalidou och Täppas Fogelberg bland andra media-profiler en "time out" av Sveriges Radio och SVT då de anses oförmögen att förhålla sig politiskt neutral i sin programledargärning.SVT och SR har länge anklagats för att ha en tung slagsida åt vänster som rimmar illa med Public Service-uppdragets krav på opartiskhet vilket de avser lindra genom att plocka bort de mest emotionella propagandisterna ur etern.[12]

Radio Sweden

Sveriges Radios satsning "Radio Sweden" bevakar svenska valet 2018arabiska för att nå ut till nyanlända invandrare i Sverige. De har nämligen blivit så många nu hävdar SR. "Det är viktigt att de får veta hur debatten går och vad de olika partierna står för" säger Radio Swedens programledare Samar Hadrous till Ekot. Veckan innan valet har "Radio Sweden" för avsikt att arrangera andra politiska evenemang på arabiska, somaliska, persiska och kurdiska.[13] En granskning visar dock att grova felöversättningar varit återkommande under lång tid och att anställda i många fall inte behärskar arabiska än mindre svenska. KD-ledaren Ebba Busch blev så gravt felöversatt på såväl kurdiska som arabiska och somaliska efter korankravallerna av Sveriges Radio så att det framstod som att hon önskade livet ur landets muslimer. Detta berodde på olyckliga omständigheter och enskilda misstag hävdade ansvariga.[14] På grund av besparingar så upphör sändningar på ryska, tigrinska och Radio Sweden Kurdiska den 31 mars 2024.[15]

Sionistisk propaganda

Sveriges Radio har även blivit anklagat för att sprida sionistisk vilseledande propaganda. Den 5 mars 2012 hävdade Ekots korrespondent Ginna Lindberg att Iran hotat att utplåna Israel från kartan. Inslaget anmäldes till Granskningsnämnden.[16]

Avslöjande om falska reportage

I maj 2012 avslöjades programmet Kluvet land. Sveriges Radio sände den 1 maj ett inslag om den fattiga kvinnan Frida som inte hade råd med mat. Då fallet granskades visade det sig att Frida i själva verket var inte bara en förmögen kvinna utan även god vän med journalisten Mona Masri som hon hade arbetat tillsammans med.

I juli 2012 sändes ett inslag som påstods bygga på en undersökning som visade att Stockholm skulle vara Europas ekonomiskt mest framgångsrika stad fram till år 2025. Undersökningen som inslaget byggde på existerade dock inte.[17]

Se även

Externa länkar

Externa länkar

Referenser

Istock-newspapers.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Nordisk massmedia