Philosophia perennis
Philosophia perennis ("den tidlösa filosofin") är det latinska namnet på en religionsfilosofisk strömning som hävdar att alla stora religiösa traditioner är olika vägar till det Högsta Väsendet. Med anledning av sin esoteriska natur har kunskapen om philosophia perennis alltid funnits inom de stora religionerna som i ett frötillstånd. Det rör sig alltså inte om en viss religiös eller filosofisk skola, utan om ett visst sätt att uppfatta mänsklighetens vishetstraditioner.
Innehåll
Begreppets historiska bakgrund
Frasen philosophia perennis finns belagd i västerlandets filosofiska traditioner och går tillbaks till renässansen. Dess idémässiga rötter sträcker sig däremot ännu längre tillbaks till det forna Egypten, Orienten och Grekland genom de kristna kyrkofäderna. Inom kristendomen var den ursprungligen känd under namnet philosophia priscorium ("den okränkbara filosofin") och finns uttryckt hos en rad esoteriker som Clemens av Alexandria (ca 150– ca 215) och Angelus Silesius (1624–1677). Som enhetligt begrepp förekommer philosophia perennis för första gången i titeln till renässanshumanisten Agostino Steucos (1496–1549) skrift De Perenni Philosophia ("Om den tidlösa filosofin") som publicerades 1540. I Steucos mening rymmer philosophia perennis en ursprunglig gudomlig sanning som framträtt i fragmentarisk form under historiens lopp. Dess ändamål anges vara att uppväcka och fostra den inre själsliga utveckling, théosis, som leder till människans gudomliggörande.
I modern tid har begreppet tagits upp av fransmannen René Guénon (Abd al-Wahid Yahya) (1886–1951), schweizaren Frithjof Schuon (Isa Nur al-din) (1907–1998) och deras lärjungar – bland vilka kan nämnas Titus Burckhardt 1908–1984), Martin Lings (1909–2005), Seyyed Hossein Nasr (1933–) och här i Sverige: Kurt Almqvist (1912–2001) och Tage Lindbom (1909–2001). Denna grupp tänkare brukar även förknippas med en religionsfilosofisk strömning vid namn den Traditionella skolan.
Lära
Men vilken är då själva livsnerven i philosophia perennis? Denna fråga ställer sig Kurt Almqvist i det första kapitlet av sin bok Den glömda dimensionen. Och han svarar: metafysiken. Philosophia perennis är till sin kärna ren metafysik eftersom den utgör en kunskap som är bortom fysiken. I denna bemärkelse har den inte karaktären av en fortlöpande kritisk diskurs utan företräder ett vertikalt kontemplativt begrundande av rent teoretiska principer. Man talar därför även om sophia perennis, en oförgänglig kunskap om sanningen sådan den är. Det rör sig inte om en profan filosofi i gängse mening, utan om en metafysisk lära om verklighet och sken, om enhet och mångfald, om det absoluta och i dess ljus det relativa.
Men metafysiken är inte bara nyckeln för att tolka universum eller makrokosmos, utan också det verktyg som möjliggör människans resa från det individuella till det universella, den resa som hennes jordeliv enligt philosophia perennis traditionellt sett alltid har symboliserat. Den är inte bara doktrin utan också praktik, en operativ kunskap som har möjligheten att omvandla våra inre själsliv. Metafysiken får härigenom en religiös, platonsk innebörd och skiljer sig från den aristoteliska filosofin, som reducerade metafysiken till en gren inom filosofin. Det fysiska betecknar liksom för Platon (427 f.Kr. – 347 f.Kr.) all formbestämd verklighet, såväl den kroppsliga som den själsliga.
Som gnosis kan sophia perennis uppnås på ett direkt och personligt sätt, även om den fått sitt mest klara uttryck i de stora religionernas uppenbarelser, symboler, böner och riter. Det gudomliga kan ju i sista hand bara sökas i religionerna eftersom det är där som denna verklighet uppenbarat sig. Som den amerikanske filosofen Seyyed Hossein Nasr framhåller har sophia perennis universell karaktär för att den existerar bland skilda folk på avskilda geografiska platser och för att den rymmer de universella principer som utgör hjärtat i alla religiösa traditioner.
Verk om philosophia perennis
- Kurt Almqvist, Den glömda dimensionen, Stockholm, 1959.
- Kurt Almqvist, I tjänst hos det Enda: ur René Guénons verk, Stockholm, 1977.
- Kurt Almqvist, Livklädnaden som revs sönder, Stockholm, 1967.
- Kurt Almqvist, Tidlös besinning i besinningslös tid: ur Frithjof Schuons verk, Stockholm, 1973.
- Tage Lindbom, I Frithjof Schuons fotspår, inledning av Ashk Dahlén, Stockholm: Prisma, 2003.
Se även
- Prisca sapientia
- Traditionella skolan
- René Guénon
- Frithjof Schuon
- Seyyed Hossein Nasr
- Tage Lindbom
- Kurt Almqvist
- Ashk Dahlén
Externa länkar
- Philosophia perennis - en överblick Artikel av Ashk Dahlén
- Philosophia perennis på Café Exposé
- Sophia Journal: Tidskrift som företräder philosophia perennis synsätt.
- Foundations for Traditional Studies: Stiftelse som verkar för spridningen av philosophia perennis.
- Sophia Perennis: Hemsida med texter av företrädare för philosophia perennis.
