Fascism
Fascismen var den ideologiska etiketten för den nationella revolutionsrörelsen i Italien som uppstod efter första världskriget. Upphovsmannen var redaktören Benito Mussolini, som sammanslöt unga patrioter, ofta veteraner från världskriget ur de ökända Arditi-förbanden, i fascioskvadroner, så kallade "svartskjortor" (camicie nere) eller "squadristi" som iklädda svarta skjortor och fez på huvudet spred det fascistiska budskapet och ofta hamnade i konfrontationer med marxister.
Mussolinis parti fick namnet Partito Nazionale Fascista och verkade fram till 1943, då en borgerlig och rojalistisk fraktion under ledning av Dino Grandi avsatte Mussolini. Emellertid återskapade Mussolini partiet i den Italienska sociala republiken, i folkmun kallad Salórepubliken, i norra Italien, under namnet Republikanska Fascistiska Partiet.
Innehåll
Historik
Fascismen grundades till stor del av desillusionerade socialister som Benito Mussolini, och var från början en utbrytning ur det italienska socialistpartiets vänsterflygel, som främst inspirerats av den franska syndikalismen med dess heroiska historieuppfattning. Det som skilde Fascismen från både högern och vänstern var att fascisterna förespråkade nationell samverkan över klassgränserna, och skapandet av folkgemenskap genom införandet av en korporativistisk stat.
Korporativismen, som innebar att man ville skapa ett samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare, med solidaritet över klassgränserna istället för marxistiska klasskonflikter eller liberala klassklyftor, var till stor del fascismens kärna. De korporativa organen skulle i det fascistiska samhället fungera som en samarbetsform mellan staten och näringslivet, och mellan näringslivets olika grupper inbördes.
Italien under fascismen
Fascistregimen lade stor vikt vid familjeideal och familjer med många barn belönades med medalj. Man bekämpade kommunismen i landet och enade hela folket i tanken om folkgemenskap. Mussolini inspirerades starkt av det Romerska riket vilket syns tydligt i mycket av fascisternas militanta propaganda och idéer kring skapandet av ett imperium. Nationalism var viktigt också.
Bland moderna antifascister brukar det vara populärt att blanda ihop rasism och nationalsocialism med fascismen, trots att det i den fascistiska ideologin inte finns någon tydlig tanke på rasbiologi. I Italien när det begav sig gick över 10 000 av de cirka 40 000 judar som bodde i landet med i PNF och flera högt uppsatta fascistledare uttryckte sitt ogillande inför Mussolinis närmande till Hitlertyskland.
Fascismen i det politiska spektrat
Fascism beskrivs normalt som "extremhöger",[1] även om vissa skribenter har upptäckt att placera in fascismen på den traditionella vänster-höger skalan på det politiska spektrumet svårt.[2] Det finns en akademisk samstämmighet att fascismen influerades både av vänstern och högern. Ett antal historiker har betraktat fascismen antingen varandes en revolutionär mittendoktrin, eller en doktrin som blandar filosofier både från vänster och höger, eller bägge delarna.[3][4]
Det fanns ett antal falanger inom den italienska fascismen både till vänster och höger. Anpassningen av den politiska högern till fascismen i det tidiga 1920-talet ledde till skapandet av ett antal interna falanger inom den italienska fasciströrelsen. Den "fascistiska vänstern" inkluderade Angelo Oliviero Olivetti, Sergio Panunzio och Edmondo Rossoni som bekände sig till den framstigande nationalsyndikalismen som ersättning för den parlamentariska liberalismen i syfte att modernisera ekonomin och företräda arbetarna och det vanliga folket. Den "fascistiska högern" inkluderade medlemmar av den fascistiska paramilitära gruppen Squadristi och före detta medlemmar av den högerinriktade Italian Nationalist Association (ANI). Squadristi var hårdnackade fascister som ville att etablerandet av fascismen skulle vara en diktatur, medan de före detta ANI-medlemmarna, inkluderat Alfredo Rocco, ville befästa en auktoritär korporativ stat att ersätta den liberala staten i Italien, samtidigt som man behöll de existerande eliterna. Det fanns också mindre falanger inom den Italienska fascismen, såsom de Klerikala fascisterna som ville ändra den italienska fascismen från dess anti-katolska rötter till att acceptera katolicismen; hos den yttersta högern var man mer "monarkistiska fascister" som såg användandet av fascism till att skapa den absoluta monarkin under kung Victor Emmanuel III.[5]
Historikerna Eugen Weber, David Renton och Robert Soucy betraktar fascismen som ideologiskt höger. Rod Stackelberg menar att fascismen motsätter sig egalitarismen, speciellt rasmässig egalitarism och demokrati i vilket han ser karaktäristik som gör det till en rörelse på yttersta högerkanten. Stanley Payne menar att den för-krigstida fascismen såg sin samhörighet och identifierade sig med högerradikala rörelser. Roger Griffin menar å sin sida att sedan andra världskriget har rörelsen blivit alltmer sammankopplad med den radikala högern och beskriver vissa grupper som en del av den "fascistiska radikala högern".
Walter Laqueur menar att den historiska fascismen "inte hörde till extremvänstern, men att definiera den som en del av extremhögern är heller inte så upplysande", men det "var alltid en koalition mellan radikala, populistiska (fascistiska) element och andra som rörde sig mot extremhögern. Payne menar: "fascisterna var unika i sin fientlighet mot alla större etablerade strömmar, vänster, höger och mitten", han observerade att de allierade sig med både vänster och högern, men mer ofta med högern. Han motsätter sig dock tesen att den tyska nationalsocialismen var närmare den ryska kommunismen än något annat icke-kommunistiskt system.
Åsikten att fascismen varken var till höger eller vänster stöds också av ett antal nutida historiker och sociologer, inkluderat Seymor Martin Lipset och Roger Griffin. Griffin menar, "Det är inte bara svårt att placera fascismen inom högern, det finns goda skäl att lösa den gordiska knuten genom att placera den bortom den traditionella höger-vänster skalan". Gällande ekonomiska spörsmål förkastar fascisterna tanken på klasskonflikter och internationalism, åsikter som innehas av marxister och internationella socialister, istället vill man ha klassamarbete och nationalism. De italienska fascisterna har dessutom varit emot alltför omfattande kapitalism, som de kallade superkapitalism. Zeev Sternhell ser fascismen som en anti-marxistisk variant av socialism, men han placerar ändå fascismen till den politiska högern.
Ett antal fascistiska rörelser kallar sig själva för den "tredje kraften" eller den "tredje positionen" utanför det traditionella politiska spektret. [6]Mussolini förespråkade tvetydighet om fascismens position för att kunna värva så många som möjligt till sin rörelse och sade att fascister kan vara "aristokrater eller demokrater, revolutionärer eller reaktionärer, proletärer eller anti-proletärer, pacifister eller anti-pacifister". Mussolini hävdade att det italienska fascistiska korporativa ekonomiska systemet kunde ses som både statskapitalism eller statssocialism, vilket bådadera innebar "byråkratiseringen av nationens ekonomiska sektor". Mussolini beskrev fascismen såsom han fann användbart. Den spanska Falangistledaren José Antonio Primo de Rivera var kritisk mot både vänster och högerpolitiken och sade: "högern står för bevarandet av en ekonomisk struktur, låt vara orättvis, medan vänstern står för försök att ändra den ekonomiska strukturen, även om transformationen skulle innebära att man förstörde mycket av det som var bra".[7]
Roger Eatwell ser terminologin förknippad med höger-vänster skalan som otillräcklig för att helt fånga fascismens komplexa natur, och många andra politiska vetare har försökt ge flera alternativ till den linjära höger-vänster skalan. I en del tvådimensionella politiska modeller (där höger och vänster beskrivs strikt ekonomiskt), placeras fascismen till mitten, medan dess extremism placeras på den auktoritära axeln istället.
Neofascismen
Efter 1945, andra världskrigets slut i Italien har fascismen återvänt, redan 1946 bildades MSI som var öppet fascistiskt och elitsoldaten Junio Valerio Borghese som haft en ledande roll i Salórepubliken blev återigen aktiv inom politiken. Under en tid efter kriget och in på 70-80-talen skedde flera grova våldsdåd och terroristbrott i landet utförda som en del i en konflikt på gränsen till inbördeskrig mellan kommunister och fascister. En rad bombdåd som krävde många offer skedde, öppna stridigheter på gatorna och andra terrordåd utfördes av båda sidorna. Det hände att kravaller uppstod som blev mycket våldsamma, bland annat vänsterupploppen mot att fascister kunde komma in i regeringen i landet. Ett av de mest extrema dåden var bomben i Bolognas centralstation (det är dock okänt vilka som låg bakom dådet även om det ses som en del i dessa konflikter) och dådet där kommunister brände en fascists familj till döds i en anlagd brand.
Nyfascistiska grupper aktiva idag är bland annat CasaPound och Roberto Fiores parti Forza Nuova.
Se även
Referenser
- ↑ Oxford English Dictionary. Oxford Dictionaries Online. Retrieved 18 May 2011.
- ↑ Turner, Stephen P., Käsler, Dirk: Sociology Responds to Fascism, Routledge. 2004, p. 222
- ↑ Lipset, Seymour: "Fascism as Extremism of the Middle Class", The Political Man, Johns Hopkins University Press, 1959 pp. 127–179
- ↑ Lipset, Seymour: "Fascism as Extremism of the Middle Class", The Political Man, Johns Hopkins University Press, 1959 pp. 127–179
- ↑ Stanley G. Payne. A history of fascism, 1914–1945. Oxon, England, UK: Routledge, 2001. p. 112.
- ↑ Mosse, G: "Toward a General Theory of Fascism", Fascism, ed. Griffin, Routeledge, 2003
- ↑ Neocleous, Mark. Fascism. Minneapolis: University of Minnesota Press, 1997. p. 58.
|
|
i ämnesportalen om Fascism |
|
i ämnesportalen om Politiska begrepp |
