Massförstörelsevapen
Massförstörelsevapen är ett begrepp med en otydlig definition. Det rör sig dock om ett vapen som kan förstöra massor, det vill säga stora mängder eller mycket. Vanligen avses kärnvapen, biologiska vapen och kemiska vapen, så kallade ABC-stridsmedel. Den engelska formuleringen som används är Weapons of Mass Destruction, förkortat WMD. Regeringskansliet använder definitionen "vapen som skapar stor förödelse och stort lidande"[1] och gör således ingen skillnad mellan massförstörelsevapen och konventionella vapen.
Innehåll
Exempel på vapen som kan förstöra massor
Till kategorin massförstörelsevapen räknas i regel nukleära, biologiska och kemiska vapen. Nukleära kallas även för kärnvapen. Biologiska vapen avser olika smittor och sjukdomar, exempelvis mjältbrand och smittkoppor som har en direkt inverkan på biologiskt liv. Kemiska vapen har en mer indirekt inverkan då de exempelvis kan användas för att infektera inandningsluft, dricksvatten eller grödor och på så vis slå ut en befolkning. Även radiologiska vapen räknas idag till kategorin.
Historia
Under tidigt 1500-tal spreds smittkoppor i samband med den tidiga massinvandringen av spanjorer i Inkariket. Resulatet blev att stora delar av den nationalistiska rörelsen bland rikets urbefolkning avled och till slut kunde besegras av de angripande styrkorna.[2]
Biologiska vapen har använts i krigföring under lång tid. Genom att infektera brunnar eller kasta in sjuka människokroppar över murar exponerades befolkningar för olika sjukdomar som orsakade stor förödelse och ledde till försämrat försvar.[3]
Under första världskriget användandes stridsgas, framför allt senapsgas, i ställningskriget i Europa. Tyskland anklagades även för att ha spritt pestbakterier i Ryssland och smittat rumänska hästar med antrax. Under andra världskriget anklagades Tyskland för att ha använt sig av Zyklon B och homicidala gaskammare för att massförstöra människoliv med resultatet att sex miljoner judar miste livet.
Den 6 augusti 1945 fällde USA en atombomb över Hiroshima. Det var det första kända exemplet på kärnvapen som användes under pågående krig.
Vid massakern vid Halabja i norra Irak 1988 dog cirka 3-5000 kurder av kemiska vapen.
Saringasattacken i Tokyos tunnelbana 1995, utförda av medlemmar i Aum Shinrikyo sekten, dödade 13 personer och skadade fler än 5000.
Under 2000-talet har närvaron av massförstörelsevapen varit förevändningen för kriget mot terrorismen. Invasionen av Irak 2003 kallad Operation Iraqi Freedom utfördes med pretexten att Irak ansågs ha massförstörelsevapen. CIA meddelade senare i en rapport att inga sådana vapen var funna i Irak.[4]
Länder med massförstörelsevapen
- Kärnvapen: USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike ingick i den grupp som tidigt förfogade över kärnvapen. Till den gruppen hör numera även Indien, Pakistan, Nordkorea och Israel.
- Biologiska vapen: Förekomsten av biologiska vapen regleras i en konvention (BTWC) från 1972 som förbjuder deras användning, lagring och produktion samt ålägger stater att förstöra alla biologiska vapen som de har. I dagsläget har 144 stater tillträtt konventionen. Eftersom biologiska vapen är förbjudna enligt en konvention skall det idag inte finnas några stater som har dem, men alla stater är inte part i konventionen och kan därför inneha biologiska vapen. Samtidigt saknar konventionen en övervakningsmekanism vilket gör det svårt att kontrollera om parter i konventionen innehar biologiska vapen.
- Kemiska vapen: Kemiska vapen är förbjudna enligt den kemiska vapenkonventionen (CWC) som trädde i kraft 1997. Konventionen innebär också att de stater som skrivit under konventionen och som har kemiska vapen skall förstöra dessa. Indien, Kina, Frankrike, Iran, Japan, Storbritannien, USA och Ryssland har deklarerat att man har/haft kemiska vapen. Indien och USA är på god väg att förstöra sina och Ryssland har också börjat förstöra sina kemiska vapen. Storbritannien, Iran, Japan, och Kina har förstört sina kemiska vapen. Konventionen har, till skillnad från sin biologiska motsvarighet, en kontrollmekanism i form av en verifikationsmyndighet, Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW), vilket gör det möjligt att kontrollera om parter i konventionen har kemiska vapen eller produkter som förbjuds i konventionen. Alla världens stater har dock inte tillträtt konventionen och därför är det möjligt att kemiska vapen innehas av andra stater. Syrien har inte skrivit under konventionen men kan komma att lämna över sina förråd ändå under FN:s överseende.[5]
Varför får vissa länder ha massförstörelsevapen, men inte andra?
Det finns en rad internationella avtal som reglerar förekomsten av massförstörelsevapen. Enligt Icke-spridningsfördraget (NPT) som trädde i kraft 1970 finns det fem stater i världen som får inneha kärnvapen, nämligen USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. Dessa stater är enligt avtalet erkända som kärnvapenstater, men har samtidigt förbundit sig att nedrusta sina kärnvapen. Resterande parter i avtalet får inte inneha kärnvapen. Indien, Pakistan och Israel bryter därmed mot avtalet. Nordkorea är sedan 2003 inte med i Icke-spridningsfördraget.
Referenser
|
i ämnesportalen om Geopolitik |
