Wallonische-Infanterie Bataillon 373

Från Metapedia
(Omdirigerad från Legion Wallonie)
Hoppa till: navigering, sök

Wallonische-Infanterie Bataillon 373, eller Légion Wallonie som förbandet är mer känt som, var ett förband bestående av vallonska frivilliga i tysk tjänst under andra världskriget. Förbandet bildades den 8 augusti 1941. Efter utbildning förflyttades legionen till södra delen av östfronten. De användes till upprensningsaktioner och säkerhetsuppdrag bakom fronten vilket väckte missnöje hos de vallonska frivilliga. Under den sovjetiska vinteroffensiven i början av 1942 fick legionen strida i frontlinjen. Förlusterna blev stora, men moralen hos de överlevande var god eftersom de visat tyskarna att de klarade av fronttjänst. Efter ha ersatt sina förluster stod legionen beredd inför den tyska sommaroffensiven, Fall Blau. Legionen hade under operationen främst säkerhetsuppdrag bakom fronten och på flanken.

Den 1 juni 1943 uppgraderades legionen till en brigad, SS-Sturmbrigade Wallonien.

Namnhistoria

  • Wallonische-Infanterie Bataillon 373 – det formella tyska namnet på förbandet.
  • Corps Franc Wallonie – vallonernas ursprungliga namn vilket påminna om en Freikorps som stred i Baltikum efter första världskrigets slut.
  • Légion Belge Wallonie – vallonskt namn som flamländska seperatister protesterade mot.
  • Légion Wallonie – det vanligast förekommande namnet på förbandet.

Bakgrund

Sedan den flamländska frivilliglegionen börjat bildas började en oro spridas bland de franskspråkiga vallonerna. Oron grundade sig i att flamländarna genom sin legion skulle få ökat inflytande i Belgien. Det fascistinfluerade Rexistpartiet deklarerade att de skulle sätta upp en legion, Corps Franc Wallonie, för att delta i "korståget mot bolsjevismen". Merparten av de frivilliga kom från Rexistpartiet, men även några vitryska veteraner som stridit på den vita sidan i det ryska inbördeskriget.

Den vallonska frivilliglegionen bildades under namnet Wallonische-Infanterie Bataillon 373 för att tyskarna inte ansåg vallonerna tillräckligt ariska för att tillhöra SS. Istället fick förbandet ingå i den reguljära armén, Heer. Den första kontigenten på 869 man avreste från Bryssel den 8 augusti 1941 till Meseritz för utbildning, som menig soldat (och även politisk ledare) fanns Rexistpartiets ledare Leon Degrelle. Degrelle ville egentligen vara legionens militäre befälhavare men hans brist på militär erfarenhet satte stopp för det. Istället blev en pensionerad belgisk kolonialofficer, Kapten-Major Georges Jacobs, legionens förste befälhavare. De frivilliga som tidigare hade tjänstgjort i den belgiska armén fick behålla sin rank. Huvuddelen av de frivilliga vallonska officerarna var reservofficerare med erfarenhet från första världskriget.

Legionen anlände den 12 augusti till Meseritz och den 25 augusti svor de soldateden.

Östfronten

Den 16 oktober 1941 förflyttades det vallonska förbandet till östfronten och den 2 november nådde de fram till Dnepropetrovsk där de anslöts till 101. Leichte Infanterie-Division. I januari 1942 underställdes de 100. Leichte Infanterie-Division. Under den första tiden på östfronten användes de vallonska frivilliga till upprensningsaktioner och säkerhetsuppdrag bakom fronten. Detta var inte vad de frivilliga förväntat sig och moralen sjönk. Inte blev den bättre av tyskarnas arroganta attityd mot vallonerna och att de i december beslagtog de flesta av deras tunga vapen med motiveringen att de behövdes till "riktiga stridande förband". Tyskarna å sin sida var inte nöjda med vallonernas beteende och i en rapport från operationsavdelningen i 17. Armee står:

“ Vi har en del bekymmer med den vallonska bataljonen. Bataljonens medlemmar har lämnat klagomål till OKW om att den behandlas orättvist inom vårt kommando, medan IV. kåren rapporterar att bataljonens uppförande och brist på samarbete gränsar till förräderi. Den enda användning vi kan ha av dem är att förflytta dem till de bakre områdena av LII. Kåren. ”

—Bishop, Chris. Hitlers utländska divisioner. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007. Sidan 33-35.

Tyskarna försökte förbättra situationen genom bland annat en ny sambandsofficer och att utse en ny befälhavare, Hauptmann Pierre Pauly.

Sovjetisk vinteroffensiv

Den sovjetiska vinteroffensiven i början av 1942 gjorde att den vallonska legionen tvingades möta den sovjetiska armén. Deras första uppdrag blev att rensa byn Gromovaja Balka från sovjetiska styrkor. Därefter slog de tillsammans med ett kompani från SS-Regiment Germania i närstrider från hus till hus tillbaka ett stridsvagnsunderstött sovjetiskt anfall från två infanteriregementen. Dessa strider blev förlustrika och när legionen drogs ifrån frontlinjen den 2 mars återstod bara 2 officerare och runt 250 man. Trots förlusterna var moralen hos de kvarvarande hög eftersom de bevisat för tyskarna och sig själva att de klarade av att strida i frontlinjen.

Tysk sommaroffensiv

Förlusterna behövde ersättas och nya frivilliga från huvudsakligen Rexistpartiet anlände till Meseritz för grundläggande utbildning innan de en månad senare transporterades till legionen på östfronten. Den 21 maj 1942 underställdes legionen 97. Leichte Infanterie-Division, och hölls inledningsvis i reserv bakom fronten för att de nya rekryterna skulle få ordentligt med utbildning. I juni anlände de till fronten och höll en understödjande ställning vid floden Don medan de tyska pansarförbanden inledde den tyska sommaroffensiven, Fall Blau. Legionen kom under följande veckor hållas i de bakre linjerna där de skyddade de tyska sambandslinjerna.

Det dröjde till den 21 augusti innan de utkämpade sin första strid. Legionen fick order om att rensa byn Tjerjakov i Kaukasus vilket de kvällen den 22 augusti lyckades med. De tog 35 fångar och en pansarvärnskanon, medan de hade förluster på en stupad och runt tio sårade. Den vallonska legionen fick beröm för sin insats. De vallonska förlusterna steg och i början av september drogs de ur frontlinjen och fick ägna sig åt säkerhetsuppdrag på flanken. Vid denna tid underställdes legionen en kort period SS-Division "Wiking". När legionen återvände till Belgien stannade ett kompani kvar hos Wiking och deltog i utrymningen av Kaukasus efter Stalingrads fall.

I Berlin gjordes ansträngningar för att sätta upp en andra bataljon i den vallonska legionen. Frivilliga rekryterades bland annat från de belgiska krigsfångar som befann sig i Tyskland efter Belgiens kapitulation sommaren 1940. I mars 1943 befann sig legionen i Meseritz. Alla de nya rekryter gjorde att legionen var 2 000 man stark. Leon Degrelle som redan från början velat att den vallonska legionen skulle vara en del av Waffen-SS fick nu sin vilja igenom. Den 1 juni 1943 uppgraderades legionen till SS-Sturmbrigade Wallonien och blev en del av Waffen-SS.

Svenskar i Légion Wallonie

Curt Sjögren var en svensk som vid krigsutbrottet var bosatt i Belgien. Han anmälde sig sommaren 1941 som frivillig i Légion Wallonie.

Befälhavare

Numerär styrka

Organisation

  • Stab
  • 1. Kompanie
  • 2. Kompanie
  • 3. Kompanie
  • 4. schwere Kompanie

Källor

Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget
Hämtad från "http://sv.metapedia.org/m/index.php?title=Wallonische-Infanterie_Bataillon_373&oldid=85382"