Fall Weiss
Fall Weiss var det tyska namnet på fälttåget mot Polen som inleddes den 1 september 1939. Detta brukar räknas som startpunkten för andra världskriget. De snabba tyska framgångarna gjorde att den polska regeringen vädjade till Storbritannien och Frankrike om hjälp. Hjälpen uteblev men den 3 september förklarade de Tyskland krig. Detta för Tyskland framgångsrika fälttåg var debuten för det så kallade Blixtkriget. Den 17 september anföll Sovjetunionen, som vid denna tid var allierat med Tyskland, östra Polen. Warszawa kapitulerade den 27 september och några dagar senare ebbade det sista motståndet ut.
Innehåll
Bakgrund
När NSDAP kom till makten 1933 fanns en revanschlusta inom Tyskland, man ville ta tillbaka de tyskbefolkade landområden som förlorats efter första världskriget. I mars 1938 införlivades Österrike genom Anschluss. På hösten samma år, efter överenskommelse under Münchenkonferensen, blir Sudetområdet, den tyskbefolkade delen av Tjeckoslovakien, en del av det tyska riket. Därefter påbörjades diskussioner mellan Tyskland och Polen. Tyskland ville att den fria staden Danzig skulle införlivas i Tyskland och begärde dessutom en landförbindelse genom den polska korridoren. Polen nekade Tysklands krav och gjorde sig vänner med Frankrike och Storbritannien.
Det diplomatiska spelet var intensivt och slutligen drog det ihop sig till krig. Tyskland och Sovjetunionen undertecknade den 23 augusti 1939 Molotov-Ribbentrop-pakten. Ett icke-angreppsavtal vars hemliga del delade upp östra Europa i en tysk och en sovjetisk intressesfär.
Tyskarna var måna om att få ett snabbt avgörande i Polen eftersom de var rädda att den franska ledningen skulle utnyttja situationen och genomföra en offensiv mot västra Tyskland.
Tyskland skulle egentligen inleda fälttåget den 26 augusti och dagen innan skickades kodordet Fall Weiss ut av OKW. Men när Hitler fick information om att Polen och Storbritannien skrivit under en formell allians, samt beskedet att Italien inte var redo att gå ut i krig, tvekade han och gav order om halt. Den 31 augusti kom en ny anfallsorder om att anfallet skulle inledas den 1 september och denna gång drogs ordern inte tillbaks.
Styrkeförhållanden
Tyskarna hade drygt 1,5 miljoner man uppdelade i fem arméer. Polackerna hade 700 000 man och mobilisering pågick. Tyskarna hade 5 805 artilleripjäser och polackerna 2 065. Tyskarna hade 2 859 stridsvagnar och polackerna 173. Tyskarna hade 1 107 flygplan och polackerna 600.[1]
Den tyska planen
De tyska trupperna var uppdelade i två armégrupper, Nord och Syd som tillsammans skulle skära igenom västra Polen i en gigantisk kniptångsmanöver där huvudstaden Warszawa var huvudmålet.
Armégrupp Nord, under ledning av Fedor von Bock, bestod av 3. och 4. Armee. 3. Armee var placerad i Ostpreussen och huvuddelen av stridskrafterna skulle gå söderut mot Warszawa. 4. Armee var placerad i Pommern och skulle gå västerut genom den polska korridoren och tillsammans med Armégrupp Syds 8. Armee som grupperats i Schlesien inringa den polska Poznanarmén.
Armégrupp Syd, under ledning av Gerd von Rundstedt, bestod av 8., 10. och 14 Armee. 10. Armee var den starkaste av de fem arméerna och var likt 8. Armee placerad i Schleisen och skulle framrycka mot Warszawa. 14. Armee var placerad i Slovakien och skulle rycka fram österut mot Krakow och Przemysl.
SS-VT
SS-VT skulle under fälttåget i Polen få sitt elddop. SS-Standarte Deutschland placerades tillsammans med SS artilleriregemente, luftvärnskulsprutebataljon, spaningsbataljon och signalbataljon i Panzer-Division "Kempf", en experimentdivision bestående av både armé- och SS-förband.
SS-Standarte Germania splittrades upp och de olika förbanden tjänstgjorde på olika delar av Armégrupp Syds områden.
Leibstandarte placerades i skarven mellan 8. och 10. Armee.
Invasion
Tidigt på morgonen den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. En massiv flygflotta fällde bomber över flygplatser, järnvägar, landsvägar och städer. Men flygattackerna blir inte så effektiva som beräknat eftersom det i hela norra Polen låg en tät dimma som gjorde att piloterna hade svårt att hitta sina mål. I södra Polen där vädret var bättre hade man räknat med att slå ut det polska flygvapnet på marken och det lyckas till viss del, men polackerna hade redan hunnit sprida ut en del av sina plan till reservbanor.
När anfallet inleddes hade det redan skett ett antal gränsstrider och intermezzon.
Senare samma dag gav OKW ut följande meddelande:
“ | På order av Führern och tillika överbefälhavaren, har tyska stridskrafter övertagit det aktiva skyddet av riket. För att lösa sina uppgifter och möta polsk aggression har förband ur armén tidigt på morgonen gått till motanfall. Samtidigt har eskadrar ur Luftwaffe startat för att bekämpa militära mål i Polen. Flottan har övertagit skyddet av Östersjön. | ” |
Brittisk och fransk krigsförklaring
Efter att kriget blivit verklighet följde två dagars intensivt diplomatiskt arbete med krav på att Tyskland skulle avbryta sitt anfall. Något som Hitler vägrade. Tidigt på morgonen den 3 september nåddes den brittiske ambassadören i Berlin av ett telegram som skulle överlämnas till den tyska regeringen senast 09.00. I telegrammet stod det:
“ | Jag har därför äran att meddela Eder, att såframt icke senast kl. 11. f.m., brittisk sommartid, idag den 3 september tillfredsställande försäkringar av ovannämnda innebörd getts av tyska regeringen och nått Hans Majestäts regering i London, krigstillstånd skall råda mellan de två länderna från och med nämnda klockslag. | ” |
Senare på dagen lämnade Frankrikes ambassadör ett liknande telegram. Tyskland gav inte efter och det tysk-polska kriget hade utvecklats till det andra världskriget. Den brittiska krigsförklaringen var emellertid redan förberedd. December 2013 auktionerades ett dokument som avslöjar planer på en brittisk krigsförklaring, innan Tysklands invasion av Polen. Det tresidiga dokumentet är ett utkast till ett tal avsett för kung George VI. Dr Gabriel Heaton vid auktionsförrättaren Sotheby's i London kommenterade dokumentets innehåll: "This is a fascinating document for a number of reasons. It brings to life not just the speech, but a pivotal moment in British history. It was written before Poland had been invaded but at a time when it was clear we were moving towards war with Germany. It shows that something was being prepared days in advance of the declaration of war so that the monarch had a speech ready in order to speak to the nation and the Commonwealth."[4]
Armégrupp Nord
Inledningsvis ställde den täta dimman till problem för markoperationerna. Flyg- och artilleriunderstödet var inte så precist och soldaterna greps av förvirring när de för första gången hamnade under eld. Men så fort det klarnade upp gick framryckningen snabbare.
Från Ostpreussen framryckte 3. Armee söderut och stötte på den polska försvarslinjen vid Mlawa. Först efter ett par dagars förlusttyngda strider kunde de bryta igenom och fortsätta framryckningen mot Warszawa.
På morgonen den 2 september hade 4. Armees pansarstyrkor som anföll från Pommern gjort slut på sitt bränsle och ammunition, men innan polackerna förstod vilket övertag de hade, hade tyska trängtrupper nått fram med nya förråd. Den polska korridoren spärrades av och två polska infanteridivisioner och en kavalleribrigad fann sig inneslutna. Kavalleriet gjorde ett desperat försök att bryta sig ut, men misslyckades. Det är detta utbrytningsförsök som gett upphov till legenden om det polska kavalleriets självmordsattacker mot tyskt pansar.
Armégrupp Syd
I söder använde sig de tyska styrkorna av blixtkrigstaktiken helt enligt regelboken. Pansarförbanden körde förbi polackernas stödjepunkter och fortsatte framåt medan det bakomvarande infanteriet med hjälp av flyg och artilleriunderstöd slog ut stödjepunkterna. På eftermiddagen hade delar av 10. Armee nått 25 kilometer in i Polen.
Framryckningen mot Warszawa gick snabbt. Oavbrutet kämpade sig tyskarna framåt utan att ge polackerna andrum. När polackerna sprängde en bro, lade tyska ingenjörer snabbt ut en pontonbro. När polackerna försökte gruppera om sig, anföll Stuka-flygplan och splittrade de nya formationerna innan de hunnit samla sig för ett motanfall. Det polska överkommandot tappade helt kontakten med sina soldater i fält.
Den 5 september befann sig 10. Armee halvvägs till Warszawa. 8. Armee närmade sig Lodz och 14. Armee höll på att inta Krakow.
Sent på eftermiddagen den 8 september nådde de första pansarförbanden ur 8. Armee fram till Warszawas utkanter. Stridsvagnarna angrep nästa morgon utan pansarvärnsunderstöd men stoppades effektivt av polskt artilleri och en handfull stridsvagnar. När de den 10 september väntade in infanteriet och det tunga artilleriet kom de för första gången i ett allvarligt trångmål. Under 8. Armees framryckning mot Lodz hade man inneslutit hela den polska Poznanarmén. Poznanarmén samlade ihop sig och den 10 september anföll mot 8. Armees vänstra flank. Denna skyddades av 30. Infanterie-Division som var på snabbmarsch och trupperna och de hästdragna förråden var utspridda över en sträcka på drygt tre mil. Den polska attacken hotade allvarligt armégrupp Syds planer. Om polackerna skulle lyckas med att skära av de tyska tätförbanden från huvudstyrkan, var 10. Armee tvungna att vända om för att möta faran. Det skulle leda till att polackerna fick tid att organisera sitt försvar runt Warszawa och därmed göra det tyska anfallet betydligt svårare.
Under två dagar slog sig polackerna fram i 8. Armees utdragna linjer, medan tyskarna kämpade för att organisera ett försvar. Den 11 september hade de upprättat en försvarslinje och ingenjörstrupper och pansarvärnsenheter skyndade fram för att förstärka försvarslinjen. Armégrupp Syds befälhavare Gerd von Rundstedt försökte samtidigt vända det polska anfallet till sin fördel. Han beordrade tyska framryckningar och snart var de polska trupperna inringade i den så kallade "Kutnofickan". Den 12 september hade det polska anfallet ebbat ut och krutet lades istället på att försöka slå sig ur inringningen. Men division efter division stångade sig blodig mot de tyska styrkorna. Fickan krympte och Luftwaffes flygplan blev allt mer effektiva. Den 17 september kapitulerade de och tyskarna kunde ta 170 000 fångar.
Förening vid Warszawa
Den 11 september förenades spjutspetsarna från de två armégrupperna utanför Warszawa. Warszawas försvarare gjorde tappert motstånd. Den 22 september beordrade Hitler efter att ha besökt stadens utkanter, att Warszawa skulle angripas västerifrån. Den 26 september påbörjades huvudanfallet mot Warszawa. Efter en hel dags bombning från Luftwaffe och artilleriet begärde den polska generalen Josef Rommel eldupphör för att underhandla om kapitulation. Tyskarna svarade nekande och sa att endast ovillkorlig kapitulation kunde godtas. Klockan 12.00 på dagen den 27 september kapitulerade staden. Som ett erkännande av de polska soldaternas tapperhet och mod gick tyskarna med på att skicka hem alla meniga och underbefäl istället för att placera dem i krigsfångeläger. Officerarna tvingades gå in i krigsfångenskap, men fick behålla sina blanka vapen[5] .
Dagen efter kapitulerade garnisonen utanför Modlin strax norr om Warszawa.
Sovjetunionen går med i kriget
Relationerna mellan Sovjetunionen och Polen var inte de bästa efter 1919-1920 års krig. När den sovjetiska ledningen den 11 september 1939 beordrade allmän mobilisering sattes polackerna i en än svårare situation. Den 17 september gick två sovjetiska armégrupper, understödda av 4 000 stridsvagnar och pansarbilar, samt 1 000 flygplan, över gränsen [6]. För polackerna kom detta som en fullständig överraskning och planerna på att fortsätta kriget lades åt sidan för att istället fly över gränsen till Rumänien. Den polska regeringen och den högsta militära ledningen var bland de första som lämnade landet. Detta medan soldaterna på fältet var fullt upptagna med fortsätta striderna.
Efter Warszawas kapitulation kunde tyskarna nu koncentrera sig på det kvarvarande motståndet i södra Polen. Inom några få dagar stupade eller tillfångatogs 150 000 polacker. Resterande 100 000 man kunde slutligen fly till Rumänien. Det fanns dock några få motståndsfickor som fortfarande höll ut. På halvön Hela höll den 450 man starka garnisonen i sina betongbunkrar ut till den 1 oktober. Den allra sista motståndsfickan kapitulerade den 6 oktober.
Förluster
De tyska förlusterna uppgick till runt 16 000 stupade och 32 000 sårade soldater. 217 stridsvagnar blev totalutslagna och gick inte att reparera. Dessutom förlorade de 319 pansarbilar, 6 046 hjulfordon, 5 538 motorcyklar, samt drygt 500 flygplan. De polska förlusterna uppgick till runt 66 300 stupade och 133 700 sårade soldater. Samt närmare 800 000 krigsfångar (varav 200 000 hamnade i sovjetisk fångenskap). [7]
Lärdomar av fälttåget
Trots att fälttåget varit en stor framgång för Tyskland var OKH delvis missnöjda och klargjorde att ”det var för hela arméns bästa att så snabbt som möjligt dra såväl taktiska som tekniska erfarenheter från fälttåget”. OKH:s inställning gjorde att yngre officerare vågade redogöra för sina förbands brister utan att det sågs som ett personligt misslyckande.
Efter att alla rapporter analyserats påbörjades ett omfattande utbildningsprogram inom den tyska krigsmakten. Instruktörer på stridsskolorna byttes ut mot instruktörer med stridserfarenhet. Man genomförde större förbandsövningar och man arrangerade särskilda 12-dagarskurser för pluton- och kompanibefäl. Dessa och även andra åtgärder ledde till att den tyska krigsmakt som gick i strid under våren 1940 (Operation Weserübung och Fall Gelb) var mångt bättre lämpad för sin uppgift än den under fälttåget i Polen.
Referenser
- ↑ Smedberg, M & Zetterling, N. Andra världskrigets utbrott. Nordstedts, 2007. Sidan 70.
- ↑ Smedberg, M & Zetterling, N. Andra världskrigets utbrott. Nordstedts, 2007. Sidan 71.
- ↑ Smedberg, M & Zetterling, N. Andra världskrigets utbrott. Nordstedts, 2007. Sidan 72.
- ↑ Daily Mail - It's too long-winded! What George VI's adviser thought of early draft of the King's Speech
- ↑ Smedberg, M & Zetterling, N. Andra världskrigets utbrott. Nordstedts, 2007. Sidan 292-293.
- ↑ Smedberg, M & Zetterling, N. Andra världskrigets utbrott. Nordstedts, 2007. Sidan 271.
- ↑ Smedberg, M & Zetterling, N. Andra världskrigets utbrott. Nordstedts, 2007. Sidan 320-321.
Källor
- Flaherty, T. Drömmen om herravälde. Bokorama. 1991.
- Smedberg, M & Zetterling, N. Andra världskrigets utbrott. Nordstedts, 2007
i ämnesportalen om Andra världskriget |