Adolf Hitlers död

Från Metapedia
(Omdirigerad från Hitlers självmord)
Hoppa till: navigering, sök
Förstasidan på Stars & Stripes den 2 maj 1945

Adolf Hitlers död inträffade den 30 april 1945 i Berlin[1], där han begick självmord genom att skjuta sig i tinningen med en pistol omedelbart efter att ha bitit i en cyanidkapsel.[2] I många år efter, på grund av osäkra uppgifter om Hitlers kropp, osäkerhet i hur han tog livet av sig och andra rykten och oklarheter gällande händelsen, gjorde att rykten florerade att Hitler överlevt andra världskriget. 1992 öppnades så de ryska KGB-arkiven vilka överensstämde med den vedertagna självmordsbeskrivningen.

Självmordet

Hitler begav sig till Führer-bunkern den 16 januari 1945, där han styrde över ett snabbt sönderfallande Tredje rike allteftersom de allierade avancerade från både öst, syd och väst. I slutet av april hade de ryska trupperna gått in i Berlin och kämpade sig igenom staden till dess centrum där Rikskansliet låg. Den 22 april sa Hitler att nederlaget var nära förestående och att Tyskland skulle förlora kriget. Han förklarade att han tänkte begå självmord och frågade läkaren Werner Haase om råd att säkrast ta sitt liv. Haase föreslog en kombination av cyanid och ett skott mot huvudet.

Hitler hade ett förråd av cyanidkapslar, som han fått av SS. Under tiden den 28 april fick Hitler vetskap om Heinrich Himmlers försök till att förhandla fram ett fredsfördrag. Hitler betraktade detta som förräderi och började visa drag av paranoia, då han tvivlade på att cyanidkapslarna han fått var äkta. Han fick även reda på Mussolinis död, vars kropp hängdes upp och ner och skändades offentligt och svor att han inte skulle möta samma öde. För att testa kapslarnas beordrade han Dr. Haase att testa en på hans hund Blondi, vilken dog av kapseln.[3]

Strax efter midnatt den 29 april gifte sig Hitler med Eva Braun i en liten borgerlig ceremoni i ett kartrum i bunkerkomplexet.[4] Författaren Anthony Beevor hävdade att efteråt så hade Hitler en enkel bröllopsfrukost med sin nyblivna fru. Hitler gick sedan med sin sekreterare Traudl Junge till ett annat rum där han dikterade sitt politiska testamente. Han undertecknade dessa dokument klockan 04:00 och gick till sängs (en del källor säger att Hitler dikterade sitt testamente precis innan sitt bröllop, men alla källor är överens om att undertecknandet skedde vid den tidpunkten).

Adolf och Eva Hitler levde tillsammans som äkta makar i bunkern i mindre än 40 timmar. Sent på morgonen den 30 april, var ryssarna mindre än 500 meter från bunkern. Hitler hade ett möte med general Helmuth Weidling, Berlins befälhavare, som informerade Hitler om att Berlins garnison förmodligen skulle få slut på ammunitionen på kvällen. Wiedling frågade om Hitlers godkännande att bryta sig ut, en förfrågan han gjort förgäves förut.[5] Hitler svarade inte först och Wiedling återvände till sitt högkvarter i Bendlerblock, där han klockan 13:00 fick tillåtelse att bryta sig ut samma kväll. Hitler, två sekreterare och hans personliga kock åt sedan lunch, som bestod av spagetti med mild sås. Därefter sa Hitler och Eva Braun farväl till medlemmarna ur Führerbunkern och sina medkamrater, inkluderat familjen Goebbels, Martin Bormann, sekreterarna och flera arméofficerare. Runt 14:30 gick Adolf och Eva Hitler in i Hitlers personliga kvarter.

En del vittnen rapporterade sedan att de hörde ett skott runt 15:30. Efter att ha väntat ett par minuter öppnade Hitlers betjänt, med Bormann vid sin sida, dörren till det lilla rummet. Linge sade att han kände lukten av brända mandlar (som är den vanliga lukten av cyanid). Hitlers adjutant, Sturmbannführer Otto Günsche, kom in i rummet för att inspektera kropparna, vilka satt på en liten soffa. Eva låg vid Hitlers vänstra sida med kroppen i riktning från honom. Günsche sa sedan att "Hitler ...satt ...hopsjunken, med blod droppandes ut ur hans högra tinning. Han hade skjutit sig själv med sin egen pistol, en Walther PPK 7.65". Pistolen låg vid hans fötter. Enligt Hitlers SS livvakt Oberscharführer Rochus Misch låg Hitlers huvud på bordet framför honom. Blodet droppade ur hans tinning och gjorde en stor fläck på det högra soff-stödet och bildade en pöl på mattan och golvet. Evas kropp hade inga synliga sår och Linge antog att hon förgiftat sig själv.[6]

Hitlers chaufför Erich Kempka hävdar att Hitler sköt sig i tinningen samtidigt som han bet sönder en giftkapsel som han tidigare fått av Himmler. Hitler skall ha suttit vid ett bord vid tillfället och fallit framåt över bordet och då vält en blomvas som spillt vatten över Eva Hitlers kropp som låg på golvet bredvid bordet. Vilket indikerar att Eva tog sitt liv först. Eva skall även hon ha bitit sönder en giftkapsel samt att en pistol påträffades på golvet bredvid kroppen vilken dock inte har avfyrats.[4] Günsche och Mohnke deklarerade otvetydigt att ingen som arbetade i bunkern hade tillgång till Hitlers privata boende under dessa avgörande timmar mellan klockan 15:00 och 16:00. Günsche gick ut arbetsrummet och deklarerade att Führern var död. Omedelbart tände flera personer cigaretter (detta hade varit förbjudit tidigare, eftersom Hitler ogillade rökning).

Kempka hävdar att han fick i uppdrag att skaffa fram 200 liter bensin för att kropparna skulle kunna kremeras. Flera vittnen, däribland Linge och Kempka, sade att de två kropparna fördes uppför trapporna insvepta i filtar och genom bunkerns nödutgång, till en utbombad trädgård bakom kansliet där de lades i en bombkrater och dränktes in med bensin och antändes av Linge, Kempka och medlemmar från Hitlers livvaktsenhet ur LSSAH (Leibstandarte Adolf Hitler).[4][7] Någon hördes ropa: "Skynda er upp, de bränner chefen!". SS-vakterna och Linge noterade att elden inte helt förstörde kropparna, men det sovjetiska bombardemanget av bunkerområdet gjorde fler försök att kremera kropparna omöjligt och de täcktes över i en grund bombkrater efter klockan 18:00. Kempka hävdar att han fick det berättat för sig att rasterna av kropparna hade begravts intill husväggen till Kempkas hus som låg bredvid bunkerområdet.[4]

Efterspel

Röda arméns trupper stormade rikskansliet cirka klockan 23:00, ungefär sju och en halv timme efter Hitlers död. Den 2 maj hittades kvarlevorna av Hitler, Braun och två hundar (som tros vara Blondi och hennes avkomma Wulf) i en bombkrater av SMERSH som hade i uppdrag att hitta Hitlers kropp.

Rättsläkarrapporten noterade både skottskadan mot Hitlers kranium och glassplitter i käkarna. Stalin var misstänksam att tro att hans ärkefiende verkligen var död, och censurerade den information som publicerades. Kvarlevorna av Hitler och Eva grävdes upp och ner flera gånger av SMERSH under enhetens flytt från Berlin till Magdeburg där de, tillsammans med de förkolnade resterna av propagandaminister Joseph Goebbels och hans fru Magda och deras sex barn, begravdes i en omärkt grav under en asfalterad del av innergården. Den exakta placeringen var hemlig.[8]

År 1970 skulle SMERSH byggnad, då kontrollerad av KGB, lämnas över till den Östtyska regeringen. Man fruktade att Hitlers begravningsplats skulle bli en nynazistisk helgedom, och KGB:s chef Yuri Andropov godkände en operation att förstöra kvarlevorna. Ett sovjetiskt KGB-team gavs kartan till den exakta begravningsplatsen och den 4 april 1970 grävde man upp och förstörde noggrant de tio kropparna, askan spreds sedan i Biederitzfloden, en sidoflod till Elbe.[9]

Revisionistiskt påpekande

Förintelserevisionister har påpekat de omständigheter på vilket Adolf och Eva Hitlers kroppar behandlades efter sin död. Enligt Förintelseöverlevares vittnesmål har kroppar i tyska koncentrationsläger antänts, ibland helt utan tillsättning av brännbart medel, och fullständigt bränts till aska. Vittnen har beskrivit hur kroppar staplats i bland annat Treblinka och bränts, helt utan att lämna minsta spår. Revisionister har mot bakgrund av dessa vittnesmål ifrågasatt varför inte kropparna av Adolf och Eva Hitler har kunnat kremeras med samma noggrannhet då brännbar vätska har tillförts.

Se även

Externa länkar

Svastika-symbol.png
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Tredje riket

Referenser

  1. ↑ Beevor References p. 359
  2. ↑ Joachimsthaler, Anton. The Last Days of Hitler - The Legends - The Evidence - The Truth, Brockhampton Press, 1999, pp 160-167.
  3. ↑ Lehmann, Armin D., In Hitler's Bunker: A Boy Soldier's Eyewitness Account of the Führer's Last Days, Lyon's Press, 2004.
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 Kempka, Erich. Jag Var Hitlers Chaufför. Stockholm: Fischer & Co, 2011.
  5. ↑ Beevor, References p.358
  6. ↑ Kinzer, Stephen, "The Day of Hitler's Death: Even Now, New Glimpses", New York Times, 4 May 1995, retrieved 11 May 2009
  7. ↑ Linge, Heinz. Med Hitler till Slutet : Mitt Liv Vid Führerns Sida. Stockholm: Lindqvist Publishing, 2010.
  8. ↑ timesonline.co.uk, Battle of Hitler’s skull prompts Russia to reveal all, 9 December 2009, retrieved 28 June 2010
  9. ↑ edition.cnn.com, Official: KGB chief ordered Hitler's remains destroyed, 11 December 2009, retrieved 28 June 2010
Hämtad från "http://sv.metapedia.org/m/index.php?title=Adolf_Hitlers_död&oldid=92872"