Förgiftningen av Sergej Skripal

Förgiftningen av Sergej/Sergei Skripal skedde den 4 mars 2018 i Salisbury i sydvästra England. Sergej Skripal var en tidigare dubbelagent som 2006 dömdes till fängelse i Ryssland för spioneri på uppdrag av Storbritannien men blev senare frisläppt vid en fångutväxling med USA. Nervgiftet "novitjok" (eng: novichok) uppges vara vad som användes för att utföra attentatet. Novitjok är ett samlingsnamn på en rad likartade nervgifter och utvecklades i Sovjetunionen under 1970-80 talet. Enligt SVT har "inga regelrätta bevis framlagts" och det finns "inga kända uppgifter om underrättelseuppgifter som ligger till grund för anklagelserna som riktats mot Ryssland". Enligt brittiska försvarsmaktens forskningslaboratorium finns det inga bevis för att nervgiftet har tagits fram i Ryssland. Analyser gjorda av det statliga schweiziska Spiezlaboratoriet visar att gasen som användes var 3-Quinuclidinyl benzilate eller BZ-gas som används av flera Natoländer och framtogs av USA på 60-talet.

Storbritanniens premiärminister Theresa Mays hävdar i ett tal till parlamentet att Ryssland "högst troligt" varit inblandad i attentatet. May påstår att det bara finns två möjliga förklaringar till händelsen, där den ena är att det var en direkt attack mot Storbritannien av den Ryska staten eller så förlorade de kontrollen över den farliga nervgasen och tillät det att hamna i andras händer. May tillägger att om inte Ryssland kan presentera en sannolik förklaring hur detta skall ha gått till tvingas hon "vidta åtgärder"

1999 informerade Pentagon att man hade för avsikt att hjälpa Uzbekistan att nedmontera och sanera en militärbas som använts för tester av kemiska stridsmedel i staden Nukus. Anläggningen skall ha varit en av de största i forna Sovjetunionen och var specifikt till för att testa just novitjok.

Rysslands president Vladimir Putin tillbakavisar rysk inblandning i attacken och kallar det hela en cirkus.

Sveriges statsminister Stefan Löfven anser dock att det är "upp till Ryssland att bevisa att dom inte är skyldiga till nervgiftsattentatet".

Efterspel

Storbritannien meddelade att man kommer utvisa 23 ryska diplomater från landet. Ryssland svarar i sin tur med att följaktligen utvisa 23 brittiska diplomater.

Efter detta så hakar USA på tåget och utvisar 60 ryska diplomater. 14 EU medlemsländer, däribland Sverige, har även de beslutat att utvisa ryska diplomater. Stefan Löfven kommenterar svenskt agerande med att "mordförsöket i Salisbury är större än en bilateral fråga mellan Storbritannien och Ryssland. Det är ytterligare en utmaning av det internationella regelverket från rysk sida, därför måste vi agera".

EU:s permanente rådsordförande Donald Tusk hävdar vidare att "fler åtgärder kan inte uteslutas".

I början av juli samma år skall ett brittiskt par, som inte har några kopplingar till Ryssland, blivit förgiftade av samma nervgift. Man tror att detta par av olyckshändelse, fyra månader senare, kommit i kontakt med ett av giftet, kontaminerat föremål.

I september sade sig brittiska säkerhetstjänsten identifierat två ryssar, Alexander Petrov och Ruslan Boshirov, som de misstänkta gärningsmännen. Dessa förnekar dock bestämt att de utfört dådet och hävdar att de var turister i England.

Mediakommentarer och analys

Manuel Ochsenreiter ifrågasätter hur det kan komma sig att Ryssland och Syrien om och om igen får skulden för lönnmord eller attacker med just giftgas, ofta utan några som helst bevis. Ochsenreiter frågar sig även vad Ryssland skulle tjäna på en sådan attack? Varför använda ett nervgift som kunde spåras till Sovjets laboratorier? Varför skulle Moskva riskera en sådan skandal bara dagar innan presidentvalet, och bara månader innan fotbolls-VM? Vilken rysk strateg skulle på allvar vifta bort västs sanktioner som förlängs i det oändliga undrar Ochsenreiter?

Hans Myrebro drar paralleller till Versailleskonferensen där hela skulden för Första Världskriget lades på Tyskland och därmed klart utstakade vägen till Andra världskriget. Ryssland likt Tyskland anklagas och får inte försvara sig mot anklagelsen utan man har på förhand bestämt vilken stat som är skyldig. Trotts att flera andra stater har kapacitet och motiv att utföra dådet.

Christer Ericsson presenterar möjligheten att förgiftningen av Skripal var del i en komplott som gick ut på att snabbt utpeka Ryssland och påvisa ett samband med kem-attacker i Syrien vilket skulle öppna för omedelbara Natobombningar. Detta för att rädda de väst- och gulfstödda terroristerna i östra Ghouta samt säkerställa Assads undergång.

Lars Bern menar att desperationen inom vissa kretsar av den brittiska politiken har tagit sig ett uttryck som hotar hela världsfreden. Storbritannien som tidigare var ett imperium är idag en beklagansvärd spillra av sitt forna självt som försöker leva på drömmar från fornstora dagar. Bern påpekar att landet är inne i ett plågsamt sönderfall som bland annat tagit sig uttryck i Brexit, ett Skottland som frigör sig och en ständig konflikt med Irland. Planen man av allt att döma hade, var att utnyttja en förgiftning av en avhoppad rysk agent [Skripal] genom att påstå att det var en nervgiftsattack iscensatt av Rysslands president Putin för att därefter anordna en falsk flagg-operation i Syrien som förevändning att mobilisera en ny militär attack på brittiskt initiativ. Det sönderfallande Britannien skulle framstå som stort igen, genom att leda attacken mot västmakternas eget konstruerade fiender.

Max Musson anser att en attack med nervgift vilken omfattar cirka 30-40 personer i ett civilsamhälle är nog så skrämmande men ifrågasätter om det verkligen är en god nog anledning att starta ett tredje världskrig över, oavsett vem den skyldiga parten är. Han påpekar att över 1000 underåriga flickor har fått sina liv förstörda i Telford av invandrargäng från Mellanöstern på liknande sätt som över 1400 flickor i Rotherham våldtagits, tvingats in i prostitution och mördats. Ingen av de politiker som krigshetsar mot Ryssland anser att mångkulturen bör nedmonteras eller att massinvandringen till Storbritannien stoppas. Argumenten om att skydda befolkningen väger tydligen lätt när de står i konflikt med globalismens maktspel, konstaterar Musson.