Carl Jonas Love Almqvist
_av_Carl_Peter_Mazer.jpg)
Carl Jonas Love Almqvist, född den 28 november 1793 i Stockholm, död 26 september 1866 i Bremen, Tyskland; svensk författare och tonsättare.
Biografi
Hans far, krigskommissarien Karl Gustaf Almqvist, var en hård, stridslysten och praktiskt intresserad man, som sonen icke älskade, och hans moder, Birgitta Lovisa Giörwell, en dotter till den namnkunnige publicisten K. K. Giörwell, var en vek och svärmisk natur, som efter lång sjuklighet 1806 rycktes bort från sina tre minderåriga barn. Karaktärsdrag från båda föräldrarna gick i arv till sonen, som yttrade, att han ägde två själar, en kamrersjäl - hans faders - och en poetisk själ, mödernearvet. Föräldrarnas äktenskap var inte lyckligt, och tvedräkten mellan dem bidrog tvivelsutan i hög grad till Almqvists brådmognad. I morfadern ägde han en outtröttlig främjare av de mångsidiga studieintressen, som tidigt röjdes hos honom och som Giörwell med sådan förtjusning omnämner i sina brev.
Almqvists mångläseri och skrivlust utvecklades rikligen under uppväxtåren. Som motvikt tjänade hans omedelbara samliv med naturen. Det vackra Antuna i Eds socken, Roslagen, där fadern var bosatt som lantbrukare och där Almqvist tillbringade all sin fritid, var utgångspunkten för Almqvists ständiga strövtåg i kringliggande nejder. Han förvärvade en intim kännedom om denna trakts natur och folkliv. Fädernehemmet och dess omgivningar blev medelpunkten i hans geografi; till dem förlade han sedan gärna sceneriet i sina skildringar, där socknar, gårdar, vattendrag och andra platser oupphörligt nämns med stark hemkänsla och kärleksfullt förhärligande.
Ovanligt beläst och kunskapsrik för sina år, inskrevs Almqvist 1808 som student i Roslags nation vid Uppsala akademi. Åren 1814-1820 hade han kondition hos ryttmästare M. Hisinger, som vintertiden vistades i Stockholm, men om sommaren på sitt gods Fagervik nära Ekenäs i Finland. Samtidigt bedrev Almqvist egna studier och promoverades 1815 till filosofie doktor jämte Atterbom, Palmblad och K. E. Fahlcrantz. Kort efter promotionen ingick han som e. o. kanslist i ecklesiastikexpeditionen samt blev 1817 kopist och 1822 ordinarie kanslist i detta verk, där E. J. Stagnelius var hans kamrat. Emellertid tog han avsked från kanslitjänsten 1823 och flyttade i början av följande år till Värmland, för att leva ett idealiserat bondeliv.
Tidigt påverkad av Rousseau, hans moders favoritläsning, hade Almqvist länge drömt om ett levnadssätt, som harmoniskt förenade ett lif i andakt och begrundan med kroppsarbete ute i naturen. Då han 1816 invalts i Manhemsförbundet (se d. o.), vars ögonmärke var nordisk kraft och sann kristendom, samt blivit dess ordförande, utarbetade han en mycket fantastisk organisationsplan, vilken utgavs 1820. I denna plan hade han uttalat de idéer, som han nu tillsammans med två andra manhemsbröder, Gustaf Hazelius och Jonas Wærn, sökte förverkliga. Från det i Köla socken belägna wærnska godset Skillingsfors tillhandlade han sig för 1,000 riksd. en hemmansdel, Gravsund, dit han lät flytta en vanlig bondstuga. I Skillingmarks kyrka i Värmland vigdes han 4 mars 1824 med en bondflicka, Anna Maria Andersdotter Lundström (f. 1799, d. 1868), som uppfostrats på Antuna och varit hans själs vän sedan 1812, fast en formlig trolovning ägde rum först 1823. "Jag övergav hela det konventionella livet", skrev Almqvist, "icke blott i litterärt avseende, utan också i levnadssätt, och nedsatte mig i en landsort, alls icke som herre, utan på ett ganska reelt åkerbrukarevis, utförande arbetet med egna händer." Han kallade sig "dannemannen Love Carlsson". Jordbrukets avkastning var emellertid otillräcklig att ge levebröd, och Almqvists kartritningar på hushållningssällskapets uppdrag fyllde ej bristen. Försöket med ideallivet måste ges upp, och redan 1826 återvände Almqvist till Stockholm, där han med nöd drog sig fram genom renskrivning, korrekturläsning och notskrivning.
Genom vänners medverkan blef han 1829 anställd som vice lektor på Karlberg, och 1828 blef han lärare samt 1829 rektor vid den nyupprättade Nya elementarskolan i Stockholm. Som lärare var han under de första åren nitisk och skicklig, elektriserande i sin undervisning och varmt fäst vid ungdomen. Han prästvigdes 1837. För den norbergska professuren vid Lunds universitet, i tyska, franska och engelska, med föreläsningsskyldighet i estetik, speciminerade han 1838, men hans språkvetenskapliga prestationer voro klena, och K. A. Hagberg erhöll platsen. Denna motgång torde i hög grad bidragit till omkastningen i hans offentliga uppträdande och hans personliga bitterhet. Han började nu skriva i den liberala pressen. Sedan 1839 medarbetare i Aftonbladet, ägnade sig Almqvist från september 1841, då han lämnade sitt rektorat, vilket han på sista tiden ej skött väl, nästan uteslutande åt författarskap och journalistik.
Den ekonomiska ställningen, som aldrig varit god, förvärrades alltmer under 1840-talet och förde honom slutligen i händerna på procentare, för vilka han även själv var ombud. Utpinad av långvarigt betryck, överansträngning och den förbittrade kampen mot många och mäktiga fiender, hade Almqvist sedan lång tid umgåtts med planer att lämna Sverige. 11 juni 1851 flydde han från Stockholm, seglade på morgonen 19 s. m. från Helsingborg till Danmark samt fortsatte över Bremen och London till Nordamerika. Samtidigt upprördes hela Sverige av den sensationella underrättelsen, att Almqvist blivit ställd under åtal av procentaren J. J. von Scheven för förfalskning och förgiftningsförsök. Almqvist dömdes även skyldig "in contumaciam". I trots härav och trots den häftiga fördömelse, som den svenska pressen uttalade över Almqvist - H. B. Palmærs modiga och vackra artiklar utgör det nästan enda undantaget - är beskyllningarna för mordförsök åtminstone obevisade (jfr Lysanders levnadsteckning över Almqvist s. 381 ff.).
I Nordamerika levde han under olika namn - bl. a. Gustavi - oftast på resor och uppehöll sig genom lektioner och skriftställeri. Hösten 1865 lämnade han Förenta staterna och begav sig till Tyskland, där han slog sig ned i Bremen. Sysselsatt med ivriga studier och ett omfattande metriskt arbete, det ofullbordat efterlämnade Svenska rim, tillbringade han ett år därstädes, kallande sig professor Karl Westermann. Ensam och okänd, dog han där 26 sept. 1866 och begravdes på Heerdenthors Friedhof. Då graven där icke var tryggad, hemfördes hans stoft till Sverige och jordades på Solna kyrkogård hösten 1901.
Författargärning
Almqvists författarverksamhet var kolossal. Hans fantasi var outtömlig, och han hade utomordentligt lätt att finna form för sina inbillningsskapelser. Trots den mångfald olikartade icke-litterära sysselsättningar, som upptogo hans tid, blev hans produktion därför större än bokmarknaden rådde med. En stor del av hans manuskript ha likväl ej befordrats till trycket, och av dessa äro åtskilliga förkomna. De tidigaste bevarade arbetena av Almqvist förskriver sig från hans barndom. I tolv-trettonårsåldern bearbetade han partier av Odysséen på svenska, och något senare skrev han en paradoxal liten avhandling, vars läsare borde "bädda en säng och däruti lägga sitt förnuft till vila", som han själv uttrycker sig om den - alldeles samma framhållande av att hans verk inte vände sig till förståndet, som han långt senare uttryckte med orden: "man är på god väg att förstå vår auktor, så fort man överger att i sällskap med hans arbeten tänka på logik".
Utgångspunkten för Almqvists spekulation och diktning var nyromantiken, och dess poesi hade utövat starkt inflytande på honom. Men han kunde ej stanna vid denna konst, emedan den till karaktären var betecknande, allegorisk. Almqvist strävade efter en verklighetspoesi, varmed han ej menade "endast den yttre, materiella, på jorden befintliga" verkligheten, utan "tillika allt som är verkligt i människans andliga, ideala existens". Han hade hämtat bildningselement från de mest skilda håll och undgick därigenom faran att allt för nära sluta sig till en bestämd skola. Tidigt sökte Almqvist att göra sin dikt till ett troget uttryck för sitt eget själsliv, oberoende av vittra moder, och hans självständighet i konstnärligt avseende är därför också synnerligen stor. Ingen svensk skald har så utförligt och upplysande som Almqvist redogjort för sin konstuppfattning och sitt sätt att dikta.
Almqvists första tryckta arbete är Hektors levnad (1814), en liten satirisk dikt, ty en uppgift om att Almqvist skulle börjat sin författarbana med anonyma visor och berättelser för folket är obestyrkt. Många av hans skrifter - kanske flertalet - särskilt de mera mystiska och romantiska, äro skrifna långt före utgivandet, dels före, dels under hans Värmlandsvistelse; så t. ex. är den först 1845 utgifna Murnis från början av 1820-talet. För kännedomen om hans utvecklingsgång och affattningstiden för hans arbeten lär hans breväxling med Atterbom och andra litterära personligheter, vilken snart genom K. Warburg torde tillgodogöras för litteraturforskningen, lämna viktiga upplysningar. I manuskript cirkulerade Almqvists arbeten bland vännerna, men i tryck kom endast föga till allmänhetens kännedom, såsom den lilla avhandlingen Vad är kärlek? (1816), den exotiska idyllen Parjumouf (1817), Handlingar till upplysning i Manhemsförbundets historia (1820), avhandlingen Om brottsliges behandling (i Hermes 1820), byggd på grundsatsen att "allt straff bör vara till förbättring" och uppmärksammad av dåvarande kronprins Oskar, samt de nyromantiska sagorna Guldfogel i Paradis (1821) och Rosaura (1822). Sistnämnda år trycktes även Amorina, men några lösa ark av denna bok föll i händerna på Almqvists farbroder, biskop E. A. Almquist, som absolut förbjöd bokens utgivning, varför Almqvist makulerade hela upplagan, och boken utgavs först 1839. Amorina är ett våldsamt angrepp på läran om viljans frihet, "en vass värjudd ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv", som Almqvist själv kallade sitt verk; där framhålls, att brottslighet är en själens sjukdom, ofta ärvd, att människan måste handla så och så, emedan hon, bestämd av det medfödda anlaget, vill så. Boken är skriven med utomordentlig kraft och glöd och var dessutom Almqvists käraste verk.
Under en längre tid ville Almqvist ej offentliggöra något. Först 1829 framträder han åter publikt, nu som läroboksförfattare. På 1830-talet börjar han utgivandet av Törnrosens bok, som föreligger i två editioner. Den första utgör fjorton delar i 12:o och utgavs 1832-1851 med den fullständiga titeln Fria fantasier, vilka, betraktade som ett helt, av Herr Hugo Löwenstjerna stundom kallades Törnrosens bok, stundom En irrande hind. Den andra editionen kallades Törnrosens bok eller Fria fantasier, berättade på jaktslottet hos herr Hugo Löwenstjerna och utkom 1839-1850 i tre delar i imperialoktav. Endast en mindre del av innehållet är gemensam för de båda editionerna. De viktigaste av de i Törnrosens bok intagna styckena är följande.
Inledningsberättelsen, Jaktslottet, lämnar den yttre ram, i vilken de olikartade delarna av Törnrosens bok infogas. Hos hovmarskalken herr Hugo Löwenstjerna på Jaktslottet i Närke samlas var afton hans konstnärligt begåvade och intresserade familj, och dess medlemmar föredraga av dem själva författade opus. Till Jaktslottet kommer även en originell enstöring, Richard Furumo på Råbäcken, som blir den förnämste berättaren. Längre fram instiftade herr Hugo en akademi, vars ledamöter författade uppsatser och uttalanden i allehanda frågor. Krönikan om slottets sällskap vidgade sig efter hand till en "hela världens roman"; enhetligheten och sammanhanget i Almqvists känslo- och tankelif kom honom att betrakta all hans litterära gärning som en organisk helhet och "Törnrosens bok" som ett universalarbete, omfattande vitterhet och läroböcker likaväl som romaner och afhandlingar, om också endast vissa partier av hans produktion verkligen gavs ut under titeln "Törnrosens bok". Till "Jagtslottet" sluta sig Hinden och Baron Julius K*, vari förekomma älskvärda skildringar ur dåtida svenskt lantliv på samma gång som fina psykologiska undersökningar. Målaren prisar det enkla levnadssättet och det ärliga kroppsarbetet; den innehåller förtjusande naturskildringar från Mälartrakterna, liksom den tragiska Skällnora Qvarn, en livlig allmogeberättelse med hemska och dystra partier. Kapellet, likaledes en folklivsskildring, är Almqvists kanske mest harmoniska och rörande novell. I Aramintha May briljerar Almqvist med sin ypperligt individualiserade brevstil. Det går an är en klassiskt enkel, åskådlig och realistisk berättelse ur medelklassens liv, med tendens emot de bestående formerna för äktenskapet. Silkesharen på Hagalund och Purpurgreven, uttänjda till alltför stor bredd, gör propaganda för moderna sociala idéer. Colombine skildrar, hur en fallen kvinna höjes genom en mans kärlek. Urnan och Palatset fängslar genom sin originella fantastik, men utgör i grunden angrepp på eders oupplöslighet och löftens bindande helgd. Den vackra legenden, Skönhetens tårar, självbekännelsen Skaldens natt och den rytmiskt sköna Murnis (eller De dödas sagor), av Swedenborg påverkade drömmar om livet efter detta, de sagoaktiga Mythopoiesis i nyromantisk och Sviavigamal i mera götisk anda är alla rena inbillningsspel. Från de första kristna tiderna är ämnet taget till Melia. Svensk medeltidshistoria har givit stoffet till "romaunten" Hermitaget och tiden efter Gustaf III:s mord till Drottningens juvelsmycke, båda större kompositioner, i vilka man finner spännande händelseutveckling, egendomliga sinnesintryck och stark tidsstämning. Den sistnämnda har den originella "androgyna" figuren Tintomara. Dramatisk form har Godolphin eller de tre herrarne Beaumanoir, skriven på alexandriner och skildrande Ninon de Lenclos, Ramido Marinesco, en självständig fortsättning på Don-Juan-sagan, med beundran granskad av Runeberg, sorgespelet Signora Luna, som Atterbom satte mycket högt och som skildrar en kvinnlig helgongestalt, det mystiskt kristna Isidoros av Tadmor och dess fortsättning Marjam, som bl. a. har en elak parodi på Paulus’ brevstil, och det till antiken förlagda Svangrottan på Ipsara. I versform äro Schems-el-Nihar, med ämne från Afrika, och Arthurs jakt, som hänför sig till sagokretsen om kung Artur av runda bordet, Vargens dotter, en gripande allmogehistoria från Sverige, samt Songes, ett antal korta dikter, till vilka Almqvist själv komponerat musik.
Avhandlingarna är: religiösa uppbyggelseskrifter som Arbetets ära, ofta omtryckt som folkskrift, och Hälsans evangelium; folkpsykologiska som den briljanta teckningen av svenskt folklynne och svensk natur i Svenska fattigdomens betydelse; sociala och politiska som Europeiska missnöjets grunder, den halvt som satirisk fantasi skrivna Ormus och Ariman, Prästens ställning; litterära som Dialog om sättet att sluta stycken och den efter Molière efterbildade, i replikskiften givna Den sansade kritiken.
Utanför "Törnrosens bok" faller följande arbeten, den definitiva upplagan av Amorina (1839) och ett knippe folkskrifter 1839-1840, bland dem Grimstahamns nybygge och Ladugårdsarrendet, allmogeberättelser med ekonomiskt uppfostrande tendens; två stora romaner, Amalia Hillner (1840) och Gabrièle Mimanso (1841-1842), vilka huvudsakligen är underhållningsromaner, den förra förlagd till det samtida Sverige, den senare till Paris under Ludvig Filips regering; Tre fruar i Småland (1842-1843), ett av Almqvists viktigaste arbeten, skildrar svenskt landsortsliv med älskvärd optimism och uttalar på nytt Almqvists tankar om brottslingar och brottets mysterium; Smaragdbruden (1845), Syster och bror (1847) och Herrarne på Ekolsund (s. å.), med sitt i det oändliga invecklade intrigspel, visa avmattning och är frukter av ett jäktat arbete för brödet, men innehålla episoder och målningar av skönhet och inbillningskraft.
Av hans avhandlingar är särskilt att uppmärksamma: Om enheten av epism och dramatism. En aning om den poetiska fugan (i "Hermes" 1821), Undersökning om huvudskillnaden mellan de gamles vitterhet och de nyares (i "Skandia", 1833-1834), Några drag (ibid. s. å.), Om det Hela (ibid. 1836), Om svenska uppfostringsväsendet (1840) samt framför allt C. J. L. Almquist. Monografi (1844-1845), vilken föranleddes av Almqvists strider med Uppsala domkapitel. Denna myndighet gav nämligen i juni 1840 en varning åt Almqvist på grund av den året förut utgivna Det går an, såsom vådlig för sedligheten, och den gäckande framställningen av Paulus (i Marjam). Almqvist svarade 29 juli s. å., och domkapitlet avgav förklaring över svaret 29 april 1841. Efter kallelse att personligen inställa sig i kapitlet infann sig Almqvist 2 november 1842, då 12 frågor rörande hans tänkesätt framställdes till honom. Almqvist svarade skriftligt den 25 november, men kapitlet var inte nöjt med detta, utan framställde på nytt (16 januari 1843) tre frågor, som Almqvist besvarade den 18 februari. Meningen var att anställa en religionsprocess mot Almqvist, men den inhiberades, och man nöjde sig med att Almqvist förpliktade sig att avge en ny förklaring om sin avsikt att framgent hålla prästeden. Större delen av de mellan domkapitlet och Almqvist växlade handlingarna är intagna i Monografien, som därjämte innehåller Huvudpunkterna inom religionens, statens och konstens område och Särskilda uppsatser. Anekdoter såsom bidrag till Guldmakeriets Historia utgavs efter hans död (1867).
Vidare märks hans läroböcker, av vilka flera under lång tid varit mycket använda: Allmän Språklära (1829; 2:a uppl. 1835), Svensk Rättstafnings-Lära (1829; 20:e uppl. 1881), Räknekonst för Begynnare (1832; 5:e uppl. 1851), Svensk språklära (1832; 4:e uppl. 1854), Lärobok i Geometrien (1833; 4:e uppl. 1853), Grekisk Språklära (1837), Praktisk lärobok i Franska Språket (1838), Menniskoslägtets Saga, eller Allmänna Werldshistorien förenad med Geografi, I (1839) m. fl. Ordbok över Svenska Språket i dess närvarande skick (A-Brand utkom 1842-1844) är ett vittnesbörd om betydande förmåga även på detta område; särskilt är företalet märkligt. Utom de musikaliska partierna i Törnrosens bok utgav Almqvist 1847-1848 elva häften Fria fantasier för piano-forte. Härtill kommer ett högst betydligt antal tidningsuppsatser, av vilka omkring 200 är kända. Flera av hans arbeten är översatta till danska, finska, holländska och tyska. Den utförligaste bibliografin över Almqvist finnes i J. A. Almquists Almquistiana (1892).
En så omfattande litterär verksamhet, som denna mångfald arbeten visar, förutsätter en utomordentlig arbetsförmåga och, i fråga om de vittra verken, en lika uthållig som uppfinningsrik fantasi. Näppeligen torde någon svensk skald före Almqvist eller samtidig med honom ha skapat ett så stort antal typer och figurer eller haft en så vid intressesfär och sysslat med så många diktarter. Inbillningskraften hos Almqvist stöddes av en stor iakttagelseförmåga. Almqvist skulle kunnat säga, att intet mänskligt var honom främmande, även om han vetenskapligt icke behärskade mer än det estetiska området. Ty hans arbeten beröra snart sagt alla möjliga sysselsättningar och livsförhållanden. Ibland förefalla hans utförliga beskrifningar på det eller det hantverkets utförande långrandiga och tröttande. Men samtliga bäras de av det mest oskrymtade intresse och den uppriktigaste kärlek till allt detta mänskliga arbete, vare sig det gäller att skildra förfaringssättet vid oljemålningen av möbler eller tvätt och strykning. Under sina ständiga resor runt ikring i Sverige begagnade Almqvist varje tillfälle att förskaffa sig kännedom om olika livsförhållanden och lefnadsyrken liksom om naturen och om karaktärer; han kompletterade sina bokliga studier med erklighetsundersökningar. Han hade en sällsynt makt att vinna även obekantas förtroenden. Genom detta verklighetssinne och denna innerliga kärlek till mänsklighetens arbete når Almqvist småningom fram till en äkta realism, vilken i hans senare arbeten så avgjort skiljer honom från romantiken och gör honom till förelöpare för en senare tids svenska prosadikt. Det är han, som grundar folklivsskildringen i Sverige.
Politisk gärning
I samband med detta Almqvists verklighetssinne står hans strävan att i allt komma till saken själv, hans längtan efter det väsentliga och förakt för formen. Härigenom drivs han till deltagande i reformarbetet, trots det att han var kvietist och kände med sig själv, att ej han var skapad till stridsman och praktisk nydanare. Hans framstegsidéer har i många fall tagits upp av senare reformatorer, och vissa står ännu i dag på reformprogrammen. Han ansåg arbetarklassens framryckning såsom lika rättvis och nödvändig som tredje ståndets hundra år förut; hans politiska ståndpunkt var allmän rösträtt för alla myndiga och en bildningscensus för valbarhet. På rättsskipningens och fångvårdens områden verkade han för en humanare behandling av fångar och ett mer psykologiskt bedömande av brottslingarna. Vidare förordade han ökade medborgerliga rättigheter åt judarna samt angrep nationalhatet och kriget. I pedagogiken yrkade han, att undervisningen först och främst skulle söka uppväcka själverksamhet hos lärjungarna; latin och grekiska borde läsas endast för de respektive litteraturernas skull; han förordade ämnesläsning och fri flyttning framför klassundervisning, önskade sammanslagning av gymnasium och nederskola, upprättande av folkhögskolor och lärarseminarium. De bägge universiteten i landet borde sammanslås till ett enda i Stockholm, professorerna borde befrias från examina, akademisk jurisdiktion och patriarkalbestyr och få egna sig mera åt vetenskapligt arbete. Kosmopolit i sitt starka hävdande av alla människors samhörighet, var Almqvist samtidigt hängivet och lidelsefullt nationell. Han är en av våra främste folkpsykologer, både i sin skildring av individualiteter och i sin framställning av nationella lynnesdrag. Gärna målar han taflor ur det egentliga folkets lif och vänder sig bort ifrån de "i dålig stil europeiserade herrskapen".
Mest uppseendeväckande var hans reformprogram i fråga om äktenskapet. I detta liksom i flera andra hänseenden påverkades Almqvist av Thorild och Swedenborg, men personliga intryck torde ha betytt mer. Han ansåg, att hans föräldrars olyckliga samliv var orsaken till hans egen disharmoni, den slitande dualismen i hans eget väsen, och han talar om olyckan i att barn födas "utan andlig, verklig och hjärtlig kärlek mellan föräldrarna, varigenom de arma varelserna framkomma dåliga till själva väsendets innehåll." "Man hänger sedelförfalskare, men den, som av tusen andra orsaker, men ej av kärlek, förenar sig med en person, den han icke älskar, och sålunda bildar en oduglig huslig krets, månne icke den begår ett brott, vars egen storhet och vars oberäkneliga följder över samtid och eftervärld sprida långt förfärligare olyckor än förfalskandet av millioner sedlar?", skriver Almqvist redan som ung. Han betraktade den äkta kärleken som den enda sedliga grunden för äktenskapet, den enda förutsättningen för makarnas lycka och barnens väl. Fanns icke denna kärlek, kunde ingen vigsel göra två makars samliv sedligt, varemot ingen vigsel var behövlig för att ge helgd åt ett förhållande, där villkoret var uppfyllt. Livets högsta lycka och bästa innehåll såg Almqvist i den djupa inre överensstämmelse, himmelska trohet och själarnas sammangjutning till ett, såsom han skildrar det rätta kärleksförhållandet mellan två individer. Det förfärliga i ett olyckligt äktenskap, den fruktansvärda olyckan i att vigseln kan bli en sammankedning av omaka makar, framhåller Almqvist med brinnande övertygelse. Därför vart han också en varm förkämpe för kvinnofrigörelsen. Han påyrkade, i fråga om kvinnans uppfostran och rättsliga ställning, att hon skulle få lära sig ett yrke och att hennes oberoende och rätt till självförsörjning skulle tryggas, så att hon icke för utkomstens skull inginge eller kvarstannade i äktenskap med en man, vilken hon ej älskade.
Det ursinniga skri av förbittring och fördömande, som uppstod, då Almqvist uttalat dylika åsikter, höjdes egentligen först vid utgivandet av Det går an (1839), medan Amorina passerade nästan oanmärkt. Det går an blev den yttre orsaken till den sociala förföljelsen mot Almqvist, vilken än mer försvårade hans existenskamp. Han brännmärktes i den allmänna opinionen som osedlighetsförfattare, hans uttalanden och syften förvrängdes och misstänkliggjordes. En hel litteratur uppstod med anledning av Det går an, en litteratur som nästan uteslutande angrep Almqvist. Till denna "det-går-an-litteratur" hör bl. a. Det går an. Fortsättning (av J. V. Snellman, 1840), Sara Widebeck. En tafla ur livet, av -e. Fortsättning till Det går an N:o 1 och Det går an N:o 2 (av Aug. Blanche, 1840), Månne det går an? (av Malla Silverstolpe, 1840) och Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veritabla (av V. F. Palmblad, 1840), en humoristisk granskning i novellform av Almqvists hela författarskap (jfr anmärkningarna till 4:e delen av Valda skrifter av C. J. L. Almquist, utgivna av Th. Lysander).
Även Almqvists skrivsätt har blivit bedömt med orättvisa och oförstående. Hans mystiska åskådning kom honom att omfatta en inspirationsteori, enligt vilken skaldeverksamheten var en omedveten akt, varför avsiktlighet, allt slags vilja till ett bestämt mål, vid diktandet endast kunde skada. Konstnären skulle blint överlämna sig åt ingivelsen, reflexionen finge ej störa det konstnärliga skapandet. Denna obetingade tro på inspirationen var givetvis ett hinder för uppnåendet av ett fulländat konstnärskap, även om Almqvist i många fall skapat med avsiktlig och medveten konst trots sin teori, men ännu mera hämmades han av det ekonomiska betrycket, de ofta olidliga yttre missförhållanden, under vilka han verkade. Hans ständiga klagan är, att han ej har en oberoende ställning, så att han kan få författa endast "stora, sublima, vackra saker", och att han ej har tillfälle att ansa och i ro fullborda vad han skriver. Av den rikaste personliga egendomlighet är hans stil. Han behärskade de mest olika stilarter och framhöll, att fullkomlighet i stil betyder den yttersta grad av nyansering allt efter ämnet, att ojämnhet, blandning av högt och lågt, skiftning i klang och kolorit måste ega rum, om framställningen skall återge sanna och lärorika taflor ur det mänskliga livet, där upphöjt och lågt ständigt växla. Själf dref han denna stilnyansering mycket långt och överträffar i mångsidighet alla andra svenska författare. Stilistiskt svagast äro hans senare afhandlingar, som ofta trötta genom upprepningar och tung, akademisk satsbyggnad. Men även i hans klenaste arbeten möter man originella uttryck, kvicka och vackra uttalanden. Hans effektmedel äro nästan samtliga suggestiva. Motsatser ställer han vid varandras sida för att nå förhöjd verkan, parallellismer och tautologier användas i rikt mått för att väcka eller stegra en stämning. Bildvalet är omsorgsfullt och lyckligt betecknande, alltid åskådligt; hans epitet äro ovanliga och utsökta. Mest påfallande är hans synästetiska läggning, som låtit de mest subjektiva förnimmelser få uttryck i hans dikt. Över huvud vänder sig hans språk framför allt till de yttre sinnena, söker ge välklang för örat, harmoniska taflor för ögat och försmår ej att även söka skildra dofter.
De konventionella indelningarna i olika skaldeslag, de fastställda skillnaderna mellan olika konstområden ville Almqvist spränga. Den harmoniska allförnimmelse, som var hans världssensation", ville han finna även i konsten; den poesi, som "Törnrosens bok" gaf, den skulle "spegla hela världen" och på en gång vara "ton, färg, doft, gråt, löje, poesi, religion, filosofi". Men för att skapa så, måste skalden leva i det hela, ega det mystiska sambandet med världsalltet, med Gud, instinktlivet, som är livet "över frågornas liv". Tillbakadragen och godmodig till sitt lynne, var Almqvist genomgående optimist i sin uppfattning av människonaturens förmåga att av sig själv nå fram till enhet och sanning. Han var vän av en stillsam glädje, känslig för trefnad, road av och deltagande för barn och ungdom. Fängslande i mindre sällskap, besvärad i större, egde han i synnerhet en utomordentlig berättarförmåga och en lika sällsynt dialektisk färdighet.
Biografier av andra författare
Av Almqvists arbeten utgavs av A. Th. Lysander Valda skrifter i fyra delar (1874-1875) samt Strödda skrifter (1878). Valda skrifter, med ändrad uppställning och delvis olika urval, började på nytt utges 1902 av R. G:son Berg; delarna I-VI omfattar Törnrosens bok, vilken skall följas av Valda romaner. Förarbeten till en biografi över Almqvist är gjorda av A. Ahnfelt, i C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker (1869) och C. J. L. Almqvist, hans lif och verksamhet (1876), samt av A. Th. Lysander, i C. J. L. Almqvist (särtryck ur Strödda skrifter, 1878), vilket arbete är det vidlyftigaste över Almqvist, men tyvärr inte präglas av förstående för den skildrade. A. H. Bergholm gav i Studier över C. J. L. Almqvist (Helsingfors 1902) en framställning av Almqvists åskådning och författarskap. Av smärre bidrag till Almqvists biografi bör nämnas: Ellen Key, Sveriges modernaste diktare (1897), Atterboms recensioner av Törnrosens bok (i hans Samlade skrifter bd VII), Runebergs uttalanden i Samlade skrifter och Efterlemnade skrifter, Harald Wieselgrens uppsats i Bilder och minnen samt Sinnesanalogier hos Almqvist av R. G:son Berg i Språk och stil (1901).
