Atlantvallen

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

Atlantvallen var en befästningslinje som under andra världskriget sträckte sig från nordligaste Norge ner till den spanska gränsen. Den var en del av Festung Europa och byggdes till stora delar av Organisation Todt.

Atlantvallen har liknats vid ett staket där strandförsvaret (Rommellinjen) bildade spjälorna, kustartilleribatterierna bildade stolparna och de befästa storhamnarna bildade kraftiga låsta grindar.

Det fanns tre olika Atlantvallar av olika styrka, den planerade, den verkliga, och den propagandiska.

En kustartilleribunker i Atlantvallen.

Grundande

Embryot till Atlantvallen kom till sommaren 1940 under förberedelserna till operation Seelöwe, den planerade invasionen av England. Ett av tyskarnas problem inför operationen var bristen på eldunderstöd. Den tyska flottan var relativt svag så stöd från långskjutande artilleri behövdes. Fyra tunga marinartilleribatterier började anläggas mellan Calais och Boulogne. Den 17 september beslöt Hitler att flytta fram operation Seelöwe på obestämd tid. Istället vändes koncentrationen mot öster och det kommande fälttåget mot Sovjetunionen.

Kvar längs Atlantkusten fanns marinen som byggde ubåtsbaser. Kravet på fullträffsäkra ubåtsbunkrar kom och de skyddades av luftvärn och lätta hamnbatterier. Särskild vikt lades vid Brest, Loirent och Saint-Nazaire. Även andra hamnar som bedömdes som betydelsefulla bestyckades. Om möjligt utnyttjades befintligt franskt kustartilleri.


Utbyggnad

Utbyggnaden av försvaret längs de erövrade Atlantkusterna var inte en prioriterad arbetsuppgift. Men den 14 december 1941, när USA gått in i kriget mot Tyskland och att man insett att fälttåget i Sovjetunionen skulle ta längre tid än beräknat, gavs de första heltäckande anvisningarna om Atlantvallen. I ordern hette det att den skulle byggas ”västvallsmässigt” det vill säga att samma befästningsprinciper som användes för Västvallen, eller Siegfriedlinjen som den kallades av de allierade. Den geografiska prioriteringen såg ut som följer:

  • 1. Norge
  • 2. Atlanthamnarna mellan Gironde (Bordeaux) och Brest, kanalhamnarna mellan Seine och Schelde (Antwerpen) samt kanalöarna.
  • 3. De öppna kusterna i Bretange och Normandie. [1]

Vidare gavs instruktioner om att använda erövrade artilleripjäser i väntan på nytillverkade kustartilleripjäser. Något som blev ett gissel för kvartersmästarna som hade stora bekymmer med att få fram ammunition och reservdelar. Varje viktig hamn (dvs. ubåtsbas) skulle befästas med två tunga och några medeltunga batterier utöver de lätta batterierna. Dessutom skulle det byggas värn och skyddsrum åt infanteriet som bevakade kusterna.

Atlantvallen saknade en grundläggande plan för kustförsvarets utbyggnad vilket gjorde att mycket improviserades. Marinen (där kustartilleriet ingick) och armén konkurrerade och hade olika åsikter om hur försvaret skulle byggas och användas. De lokala befälen hade dessutom stor makt att placera ut tilldelade batterier inom sin egen sektor. Vilket ledde till att många batterier placerades på ställen som inte var optimala. Allt eftersom kriget led blev den tyska sjögränsen längre och längre och kustartilleriet var inte dimensionerat för detta. Som en avlastning bildade man armékustartilleriet.

Den civila byggnadsorganisationen Todt stod i huvudsak ansvariga för byggandet av de olika befästningarna. Efter kriget undersöktes hållfastheten i Atlantvallens befästningar av amerikanarna och de kunde konstatera att hållfastheten inte var den bästa. Orsakerna till detta står att finna i arbetet utfördes forcerat, under ständiga allierade bombningar samt ofta av okvalificerad utländsk arbetskraft. Dessutom genomfördes sabotage. Betong är väldigt känsligt för främmande ingredienser under beredningen och sabotörer blandade in havssand eller socker. Just socker är väldigt effektivt vid sabotage. En enda sockerbit kan förstöra närmare ett kvarts ton betongmassa.

En vaktpost utanför Batterie Lindemann.

Utsträckning

Atlantvallen sträckte sig från nordligaste Norge ner till den spanska gränsen.

I området runt Narvik i Nordnorge byggdes efter hand 70 kustartilleri- och luftvärnsbatterier. Detta för att skydda den svenska malmtrafiken som försåg Tyskland med, för krigsindustrin, värdefull järnmalm. Vid krigsslutet hade tyskarna byggt 350 kustartilleribatterier av olika storlek i Norge.

Kanalöarna Jersey, Guernsey och Aderney befästes och dess kustartilleribatterier gav ett gott skydd för kustsjöfarten.

Efter Tyskland ockupation av Vichyfrankrike och de allierades landstigning i Nordafrika fanns det ytterligare kuststräckor (längs Medelhavet) i behov av försvar. Detta ledde till att resurstilldelningen för Atlantvallen minskade. I juni 1943 beslutade Hitler att försvaret av V-vapenbaserna skulle ges högsta prioritet, vilket ytterligare minskade Atlantvallens tilldelade resurser.


Atlantvallen testas

Raiden mot Saint-Nazaire den 28 mars 1942 när en brittisk jagare med förskeppet fullt med sprängämnen rammat den största torrdockan på hela Atlantkusten. Samtidigt som kommandosoldater angrep ubåtsanläggningarna. Huruvida raiden var en framgång eller inte råder det delade uppfattningar om, men den visade på allvarliga brister i Atlantvallen.

Den 19 augusti 1942 landsteg brittiska och kanadensiska trupper vid Dieppe. Landstigningen misslyckades men gav båda sidor viktiga lärdomar.

De allierade genomförde regelbundet bombningar av Atlantvallen. Framför allt längs den franska kusten. Man bombade både dess fullbordade befästningar och de som var under uppbyggnad. Efter kriget undersöktes bombningarnas resultat och man kom fram till:

  • att de artilleripjäser som var i skydd av betongbunkrar blev praktiskt taget oskadade
  • att de batterier som var fullt fältmässigt grupperade undgick oftast upptäckt och därmed bombningar
  • att de batterier som var permanent anordnade i öppna värn var rena dödsfällorna.

Dock hämnades arbetena i stor utsträckning av de intensiva allierade bombanfallen mot järnvägsnätet. Byggnadsmaterial nådde helt enkelt inte fram.


Rommel

Rommel inspekterar Atlantvallen.

I slutet av 1943 fick fältmarskalk Erwin Rommel uppdraget att inspektera det tyska kustförsvaret från Danmark och hela vägen ner till den spanska gränsen. Rommel såg redan i Danmark en rad brister som fick honom att tillfälligt avbryta sin inspektionsresa för att istället träffa Hitler i hans högkvarter, Wolfsschanze, och lägga fram sitt förslag på hur kustförsvaret skulle byggas och organiseras. Rommel ansåg att fientliga landstigningsförsök måste stoppas på stranden innan fienden hunnit bita sig fast på land. Detta var en inställning som var tvärt emot vad fältmarskalk Gerd von Rundstedt ansåg. Von Rundstedt som varit befälhavare för det tyska försvaret av Västeuropa sedan mars 1942 och som var Rommels överordnande ansåg att fienden skulle besegras inne i landet med kraftiga anfall från rörliga pansarstyrkor.

En fallskärmsjägarsoldat med en luftvärnsmonterad kulspruta av modellen MG 42. Notera de utplacerade pålarna i bakgrunden. Syftet med dessa var att hindra allierade glidflygplan från att kunna landa säkert.

Rommel drev igenom sina planer och idéer, och påskyndade entusiastiskt utbyggnaden av Atlantvallen enligt sina principer. Den civila byggnadsorganisationen Todt stod för större delen av byggandet, men Rommel satte in all tillgänglig personal (läs: soldater) för att bygga strand- och luftlandssättningshinder av olika slag samt för att genomföra de omfattande mineringsarbetena. Strandlinjen gick under namnet Rommellinjen. Dessa insatser fick den negativa konsekvensen att personalen till det ökande antalet kustartilleribatterier fick sin utbildning minimerad.

Väntan på landstigning

Tyskarna väntade 1944 på invasionen av Festung Europa och det var bara en tidsfråga innan den skulle ske. Den stora frågan handlade om var någonstans landstigningen skulle ske. Propagandaministern Joseph Goebbels hade börjat använda Atlantvallen i sin propaganda efter den misslyckade landstigningen i Dieppe. Atlantvallens betydelse i propagandan ökade nu och syftet var tvådelat. Dels ville man skrämma de allierade och dels ville man lugna den tyska civilbefolkningen. Erwin Rommel sa en gång till några krigskorrespondenter:

Skriv vad ni vill om Atlantvallen, om det bara lyckas er att skjuta upp invasionen en vecka.

Den tyska propagandan och felaktiga underrättelser gjorde att de allierade trodde att Atlantvallen var bättre än vad den verkligen var. Exempelvis trodde den allierade ledningen inför D-dagen att de skulle mötas av 49 kustartilleribatterier, vilket var en kraftig överdrift.

När sommaren 1944 närmade sig började Atlantvallen likna en sammanhängande försvarslinje. En allvarlig brist var dock ryggförsvaret av hamnstäderna. De bunkerskyddade batterierna kunde enbart skjuta ut mot havet och skulle vara verkningslösa mot ett anfall från landsidan. Hitler klassificerade ett antal hamnstäder som fästningar och man försökte forcera arbetet ett ryggförsvar. Bland annat plockade man ut en del pjäser från sina bunkrar och placerade dem så att skulle kunna skjuta i alla riktningar.

Kustartilleribatterierna bemannades av personal av lägre kvalitet och dessutom gjorde personalbrist gjorde att tvingades använda utländska frivilliga bland annat ryssar. De fick ofta tjänstgöra som ammunitionslangare eller andra enklare befattningar. Dock var erfarenheterna av dem inte de bästa.


Städer som klassificerades som fästningar

Enligt [3]

  • Ijmuiden
  • Walcheren
  • Dunkerque
  • Calais
  • Cap Gris Nez
  • Boulogne
  • Dieppe
  • Le Havre
  • Cherbourg
  • Saint-Malo
  • Brest
  • Lorient
  • Saint-Nazaire
  • La Pallice (La Rochelle)
  • Royan
  • Gironde Nord
  • Gironde Süd


Normandie

I Normandie fanns 19 kustartilleribatterier vid tidpunkten för invasionen den 6 juni 1944. En förvisso på pappret imponerande samling men de flesta batterier bestod av äldre erövrade fältpjäser som inte var lämpade som kustartilleri, och några var riktade så att de inte kunde beskjuta de allierade landstigningszonerna. Dessutom drogs på grund av de allierades bombningar fyra batteriers pjäser från sina uppställningsplatser för att placeras i kamouflerade ställningar längre bak. När invasionen kom stod de fortfarande i dessa provisoriska ställningar. Oskadade, men utan förmåga att träffsäkert beskjuta sjömål. Ett av dessa batterier var Pointe du Hoc. Den allierade underrättelsetjänsten hade helt missat att artilleripjäserna sju veckor tidigare flyttats så de lade stora insatser på att bomba batteriplatsen och när amerikanskt storminfanteri på D-dagen sattes in mötte de tom batteriplats. Dock fanns där cirka 150 infanterister från 716. Infanterie-Division som ställde till vissa problem för amerikanarna.

Referenser

  1. Alarm i Atlantvallen av Bertil Stjernfelt, fjärde upplagan, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2004. Sidan 24.
  2. Alarm i Atlantvallen av Bertil Stjernfelt, fjärde upplagan, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2004. Sidan 31.
  3. Alarm i Atlantvallen av Bertil Stjernfelt, fjärde upplagan, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2004. Sidan 31.

Källor

Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget