Triosonat

Triosonat eller triosonata var barockens mest odlade kammarmusikform, skriven i tre stämmor, därav två för melodiinstrument i högre tonläge, och den tredje stämman som generalbas som ackompanjerat stöd. Överstämmorna eller melodistämmorna skrevs oftast för violiner, flöjter och oboer eller Viola da gamba = Viola. Generalbasen utfördes i regel av två spelare - ett ackord- och ett melodiinstrument, som cembalo och violincello. Triosonatens satsteknik användes även i kompositioner för annan besättning som Johann Sebastian Bachs orgelsonater.

Historia

Triosonaten spreds från Italien till Tyskland och England, medan man i Frankrike och Spanien föredrog den flersatsiga sviten. Triosonaten är - som hos Dietrich Buxtehude - mer improvisatorisk och Toccata mässig i de snabba satserna än den italienska. Denna sonattyp innehåller oftast fler än 4 satser samt överledningar, och den representerar därmed en friare formstruktur än till exempel Arcangelo Corellis triosonater.

I England står Henry Purcell och hans triosonater stilmässigt och formellt nära den italienska modellen men är, liksom hans stråkfantasior - fancies - harmoniskt mycket avancerade. Triosonaten överfördes intressany nog till klaveret, ett tidigt verk är Frische Clavierfrüchte 1696 av Thomaskantorn i Leipzig Johann Kuhnau och även till orgel av Georg Muffat i Wien, vars tidigare toccator i flera fall är rena triosonater.

Kompositörer som skrivit triosonater är bland andra: Antonio Vivaldi, Corelli, Locatelli, Händel, och Henry Purcell.