Henry Purcell

Henry Purcell. Engelsk klassisk kompositör som var född 1659 i London och dog 1695 i Westminster.

Biografi

I samtidens skrifter omtalas Purcell alltid som "Den berömde Mr.Purcell". Alla kände honom, därför skrev ingen om honom, och därför vet man ganska litet om hans liv. Hans far var känd musiker, medlem av Royal Band och av kören i Westminster Abbey, som ledare för barnkören och notskrivare. Fadern dog då Henry Purcell var fem år gammal, och det blev farbrodern Thomas, som sörjde för pojkens vidare uppfostran.

Henry Purcell blev snart en av de tolv körgossarna som ingick i kören H.M. Singing Boys, och fick då inte bara undervisning i sång, utan också lut-, violin- och orgelspelning. Då han kom i målbrottet fick han sköta den kungliga instrumentsamlingen, 1677 blev han kompositör för "Kungens fioler", organist i Westminster Abbey och det kungliga kapellet och 1784 kungens kammarcembalist.

Purcell klarade sig bra ekonomiskt, och han var högt älskad och beundrad av sin samtid, levde ett lyckligt privatliv och hade sex barn. Han begravdes i Westminster Abbey- och som det heter i tidningen "Post boys" från 1695 "utan kostnader för änkan och på ett storslaget sätt". Han blev kallad nationens fröjd och av sin samtid.

Kompositören och musiken

Som kompositör var Purcell ytterst allsidig. Detta sammanhänger delvis med de många plikter och uppdrag han fick i sina olika ställningar. En del av hans musik bar därför prägel av att vara tillfällighetsarbeten, men verkens höga musikaliska nivå visar hur lätt och säkert han skrev. Han hade också studerat de ledande utländska kompositörernas musik och byggt sin scenmusik på Jean Baptiste Lullys verk, kammarmusiken på Arcangelo Corelli.

Purcell har bara komponerat endast en opera, Dido och Aeneas, skriven för Josias Priests "Akademi för unga damer", där Purcell var lärare. Men trots att också operan egentligen är ett tillfällighetsarbete, framfördes den i fortsättningen ganska ofta. Purcell har med denna opera skapat ett mycket utrycksfullt, egendomligt, och personligt, både psykologiskt och musikaliskt rikt och allsidigt verk. I Purcells kyrkomusik märks framför allt två stora verk, båda komponerade 1693: Jubilate i D-dur, komponerad för Sankta Cecilia dagen, och Te Deum, som var i bruk ända tills Händels Utrecht Te Deum kom.

En lång rad av cembalomusik, sviter och danser för klaver visar honom som mästare i det lilla formatet. Dessa stycken har bevarat hela sin friska ursprunglighet och hör till bland de finaste och vackrare uttrycken för en äldre tid.

Verk i urval

Purcell skrev ett antal anthems, som är tonsatta psalmer för kyrkans liturgi, liksom tonsättningar av morgon- och aftongudstjänsten,Magnificat, Te Deum och Jubilate. I övrig sakral musik ingår tonsättningen av den latinska psalmen Jehovah, quam multi sunt såväl som tonsättningar av sakrala dikter av samtida författare.

Purcells instrumentalmusik innehåller samlingar med Fantasior för violor, samt två samlingar Triosonater.

Fastän Purcell var anställd mer än halva livet som organist vid det kungliga kapellet, skrev han relativt lite för orgel. Hans cembalomusik innehåller ett antal sviter och småstycken.

Videogalleri

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Klassisk musik