Toccata

Toccata som på italienska betyder att beröra och anslå är en fritt gestaltad, ofta virtuos komposition för orgel, cembalo eller piano. Benämningen förekommer mot slutet av 1500-talet om korta improvisationsartade stycken, men under 1600-talet utvecklades toccatan mot större former med fastare motivbildning, bland annat hos Jan Pieterson Sweelinck och Dietrich Buxtehude.

Senare blev toccatan oftast symmetriskt uppbyggd i tre, fem eller sju avsnitt. Ur den tredelade typen utkristalliserades det hos Johann Sebastian Bach vanliga satsparet toccata och Fuga. I nyare pianomusik från romantiken till det tidiga 1900-talet som Robert Schumann, Claude Debussy och Sergei Prokofiev förekommer virtuost etyd artade toccator.

Omkring1600 användes termen toccata även som benämning på korta fanfarartade stycken för blåsarensembler.