Prometeism

Prometeism, unikt karaktärsdrag hos europeiska människor, baserat på ett tragiskt sinnestillstånd.

Prometeus skänkte elden till människorna och bestraffades därför av de övriga gudarna. Som straff blev han fjättrad vid ett berg, där en gam i evig tid fick äta av hans inälvor, som ständigt växer tillbaka. Den europeiska människan bär på en inre eld, som förtär henne samtidigt som den höjer henne mot stjärnorna. Européer är suicidala och framåtskridande på samma gång. Prometeismen är således, som Heidegger kallade det grekiska Deinotatos, den mest riskabla av naturer.

Den prometeiska andan kan aldrig acceptera någon underkastelse inför ökenreligionernas "gudomligheter", hela den europeiska historien präglas snarare av en vilja att likställa sig själv med Gud. I denna förenas en titanisk vilja till makt (enligt Jüngers tolkning av ordet), "hybris", måttfullhet och risktagande. Prometeismen är varken "bra" eller "dålig", varken "välfärd" eller "katastrof", men däremot en inre styrka som ständigt måste kontrolleras. Man finner den hos entrepenören så väl som artisten, hos vetenskapsmannen såväl som statsmannen. Karaktärer som Goethes Faust eller Don Giovanni utgör förkroppsliganden av den "prometeism" som genomsyrar hela den europeiska traditionen. Prometeismen kan alltså beskrivas som varandes en styrka och en svaghet på samma gång.

En styrka, eftersom den frammanar en kampinriktad mentalitet som får oss att anta utmaningar. En svaghet, eftersom den när som helst riskerar att övergå i en sorglöshet och en självdestruktivitet likt den som träffsäkert skildras i Richard Wagners Götterdämmerung ("Ragnarök", fjärde och sista delen av Nibelungens ring).

Man kan definiera prometeismen som en energi, som skjuter ut från en "motsättningarnas dynamik".

Referenser

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Politiska begrepp