Nibelungens ring

Nibelungens ring är Richard Wagners största och mest kända verk. Detta jätteprojekt består av fyra operor med en sammanlagd musiktid på cirka 16 timmar.

Helst ville Wagner att man alltid skulle spela alla fyra operorna i denna cykel sammanhängande under några dagars tid. Det var för att kunna uppföra Nibelungens ring på detta sätt som han skapade sin festspelsteater i den lilla staden Bayreuth norr om Nürnberg. Teatern byggdes med hjälp av oerhört frikostiga donationer från kung Ludwig II av Bayern. I sin iver att hjälpa idolen Wagner tömde kungen nästan den bayerska statskassan.

I Nibelungens ring befinner vi oss alltså i Wagners version av den fornnordiska/forngermanska mytologiska världen. I centrum för hela handlingen finns en gyllene ring, skapad av guldet från floden Rhens botten. Guldet är symbolen för världens ursprungliga naturtillstånd och balansen i tillvaron, en naturresurs som inte får förstöras.

De fyra operorna som ingår i Nibelungens ring är:

• Rhenguldet (Das Rheingold)
• Valkyrian (Die Walküre)
• Siegfried
• Ragnarök (Götterdämmerung)

Del 1: Rhenguldet

Scen 1

Rhenguldet, som ligger på Rhens botten, vaktas av de tre Rhendöttrarna Woglinde, Flosshilde och Wellgunde. Nibelungen Alberich närmar sig Rhen och försöker lystet fånga en av dem, men de skrattar hånfullt åt den otäcke dvärgen. Då tränger en solstråle ned mellan klipporna och träffar Rhenguldet, som börjar lysa. Alberich dras dit av skenet, och intet ont anande röjer de tre Rhendöttrarna guldets hemlighet för honom. Endast den som frånsäger sig kärleken kan vinna Rhenguldet och smida en ring, som kommer att ge ägaren herraväldet över världen. Alberich grips av maktbegär, och med en ohygglig ed avsvär han sig kärleken och rövar Rhenguldet. Under Rhendöttrarnas klagoskrik försvinner han i djupet. Hans hånskratt skallar.

Scen 2

Wotan och Fricka glädjer sig över den vackra borg som jättarna Fasolt och Fafner har byggt åt dem, men nu måste Wotan i gengäld ge dem ungdomens och skönhetens gudinna Freja som lön, så som det är överenskommet. Detta är inte Wotan sugen på, då Freja odlar de äpplen som ger gudarna deras odödlighet. Wotan väntar på att den listige Loge skall fundera ut en plan så att Freja kan räddas, men när han kommer förklarar han att att det aldrig har funnits något som kan ersätta en kvinna och kärleken. Endast en i hela världen har frånsagt sig kärleken, nibelungen Alberich, som har vunnit oerhörd makt genom att smida en ring av det rövade Rhenguldet. Loge skildrar hur det gick till på ett sådant sätt att Wotan får lust att själv bemäktiga sig ringen, men nu förklarar sig jättarna beredda att avstå från Freja mot att de istället får Rhenguldet som belöning. Wotan vägrar, och då för de bort Freja och kräver att få Rhenguldet i lösensumma före kvällen.

Scen 3

Då Freja är borta mister gudarna genast sitt ungdomliga utseende och sina krafter, och Wotan måste ofrånkomligen bege sig till Nifelheim med Loge och vinna ringen från Alberich. Alberichs bror Mime har smitt en hjälm som låter den som bär den anta vilken gestalt som helst. Alberich tar på sig hjälmen och gör sig genast osynlig. Han jagar runt med den stackars Mime som inte kan se var han är, och då Wotan och Loge kommer till Nifelheim skryter han med hjälmens egenskaper och sin egen makt och rikedom. Loge uppmanar honom försåtligt att visa hur hjälmen fungerar, och Alberich förvandlar sig först till en skräckinjagande orm. Loge säger sig inte tro att han också kan bli till ett litet djur, varpå han förvandlar sig till en sköldpadda. Wotan sätter genast foten på sköldpaddan och Loge sliter hjälmen av dess huvud. Gudarna binder dvärgen och för honom tillbaka till sitt eget rike. Wotan och Loge kräver nibelungenskatten i lösen för Alberich, som är villig att köpa sig fri. Nibelungarna kommer med skatten från djupet och de måste också lämna ifrån sig hjälmen, men då Wotan sliter ringen av Alberichs hand förbannar dvärgen den. Ingen som är i besittning av ringen skall någonsin bli lycklig utan falla offer för dess trollkraft.

Scen 4

Då jättarna kommer och kräver sin lösensumma för Freja är det Wotans tur att lämna ifrån sig skatt, hjälm och ring. Han tvekar att överlämna ringen, och då visar sig den allvetande Erda och varnar för ringen. Wotan vill veta mer men Erda försvinner, och han kastar ringen till jättarna. Förbannelsen verkar genast ty då Fasolt tar ringen dödar Fafner honom för att själv komma i besittning av hela skatten. Gudarna erkänner ringens förbannelse och Wotan beslutar stiga ned till Erda och höra vad framtiden bär i sitt sköte. Då pekar Fricka på den ståtliga borgen som väntar på sina invånare i aftonsolens glans. Wotan blir betagen av synen och ger den namnet Valhall, och han, Fricka och de andra gudarna beger sig in i borgen på regnbågen medan rhendöttrarna i djupet klagar över förlusten av sin skatt.

Del 2: Valkyrian

Bakgrund och inledning

Oroad av Erdas undergångsvisioner och det faktum att ringen är i Fafners händer och av att se hur hans makt beskärs av de lagar han själv stiftat önskar Wotan en människa som står fri från gudars och människors samfund, som kan göra det han inte kan och därmed hjälpa till att säkra hans makt.

Därför har han med en jordisk kvinna satt tvillingparet Siegmund och Sieglinde till världen. I ett överfall på deras gård har modern dödats och Sieglinde rövats bort. Fadern Wotan, som i detta sammanhang kallat sig Völse, levde en tid i skogarna med sonen tills han en dag försvann. En varghud var det enda spår som sonen fann. Den son Wotan nu alltså ansett mogen att ensam leva i världen.

En hjälp har Wotan, Siegmund ännu ovetande, gett. Han har under ett besök i Hundings hem stött ett svärd i stammen på det träd som bär upp huset. Hunding är den man som åt sig rövat Sieglinde, som vid denna episod med svärdet dock inte har en aning om att främlingen var hennes fader. Siegmund irrar nu i skogarna samfundslös, inte hemma någonstans. Efter en strid har han förlorat vapnen och i ett oväder kommer han flyende till Hundings hus, och här börjar Valkyrian.

Scen 1

Den utmattade Siegmund sjunker ner vid härden där Sieglinde finner honom. Ovetande om varandras identitet känner de en spontan dragning till varandra. Båda är de som fångar i en främmande värld.

Hunding kommer hem och efter en stund känner han i denna främling igen den man han jagat denna dag. Det är Siegmunds berättelse om sina öden som avslöjar sammanhanget för Hunding. Denne lovar enligt sed och lag Siegmund gästfrihet för natten, men kamp med starka vapen när morgonen gryr.

Till hans vrede bidrar inte minst det tydliga intresse Sieglinde visar främlingen. Innan Sieglinde lämnar salen försöker hon förgäves fästa Siegmunds uppmärksamhet på svärdet i stammen. Lämnad ensam erinrar sig den vapenlöse Siegmund ett löfte av fadern att i högsta nöd finns ett svärd, men han sätter det inte i samband med eldreflexerna i svärdfästet.

Sieglinde återvänder. Hon har gett Hunding en sömndryck och nu berättar hon för Siegmund historien om detta svärd. Om hur bara den starkaste kan dra loss det ur stammen. Och hur alla redan har försökt utan framgång.

Nu blommar det instinktiva samförståndet mellan de två ut i kärlek. De igenkänner sig själva i varandra och så går sanningen upp för dem. Völse var deras fader, völsungar är de, syster och bror.

I entusiasm rycker Siegmund svärdet, som han ger namnet Nothung, ur trädets stam och de flyr tillsammans ut i vårnatten.

Scen 2

Wotan ger order till en jublande Brünnhilde, älsklingsdottern, och en av hans nio valkyriedöttrar. I den kamp som förestår mellan Hunding och Siegmund ska hon ge den senare sitt skydd.

Men Fricka korsar planerna. Hon söker upp Wotan. Hon argumenterar både som äktenskapets gudinna och som plågad, kärlekslöst behandlad hustru, och till sist snärjer hon Wotan i de lagar och förordningar han själv instiftat och tvingar honom att ändra ordern till Brünnhilde. Siegmund skall fällas. Wotan ser, full av förtvivlan, möjligheten att förverkliga sin tanke på den frie hjälten, som ska rädda honom och världen, gå förlorad. Han upplever sig själv, härskaren över en värld, som den ofriaste av alla. Han berättar allt för Brünnhilde, om Rhenguldet, nibelungar, jättar och den fara som hotar, och vill själv slutet. Han kan inte längre styra utvecklingen. Brünnhilde, som instiktivt känner hans innersta vilja, vill trotsa den ändrade ordern, men en upprörd Wotan befaller henne att göra som Fricka har sagt, och fälla Siegmund.

Siegmund och Sieglinde befinner sig på flykt, när hon utmattad faller ihop. Medan han sitter vid hennes sida träder Brünnhilde fram. Som valkyria siar hon om hans död och ger honom löftet att föra honom till Valhall. Men Siegmund bryr sig inte om Valhalls lockelser. För honom är Sieglinde allt, hos henne vill han stanna så länge han kan. Här möter Brünnhilde kärleken för första gången. Hon ser förundrad på denne man, som är beredd att offra allt för en kvinnas skull.

Detta och hennes insikt om Wotans verkliga vilja, och hans kärlek till dessa völsungar, får henne att ändra stridens utgång. Hon lovar att skydda Siegmund. Hon sätter sig upp mot Wotans vilja, men i striden dyker Wotan själv upp. Nothung, Siegmunds svärd, splittras och Siegmund faller.

Brünnhilde tar svärdets stycken och flyr med Sieglinde. Bittert betraktar Wotan sin döde son, och med en föraktfull uppmaning till Hunding, att denne skall meddela Fricka att allt har gått som hon önskat, fäller han Hunding. Själv tar han upp jakten på Brünnhilde, den fräcka, som satt sig upp mot honom.

Scen 3

På Valkyrieklippan samlas valkyriorna för att föra de stupade till Valhall. Med svallande entusiasm hälsar de varandra. Sist kommer Brünnhilde med en kvinna, Sieglinde. Till systrarnas förskräckelse berättar hon hur Wotan jagar henne då hon trotsat honom. Hon ber om en häst för att fly vidare, men ingen vågar hjälpa henne. Djupt in i Nibelungaskogen, dit Wotans makt inte når, ska Sieglinde fly och kraft till det får hon då Brünnhilde säger att hon skall föda en lysande hjälte, Siegfried.

Brünnhilde stannar för att möta Wotan. Wotan försjuter henne. Hon förlorar sin gudavärdighet, och som kvinna ska hon tillhöra den förste bäste som finner henne. Men Brünnhilde, som känner hur Wotans innersta talar ett annat språk, förklarar hur hon, gripen av kärleken mellan Siegmund och Sieglinde, trotsade Wotans befallning. Bittert tvingas Wotan att konstatera att hon gjort vad han själv önskat, men inte kunnat, handlat helt och fullt efter sin känslas övertygelse, handlat i kärlek.

Wotan måste följa sin väg men lovar, bevekt av Brünnhildes böner, att en eld skall flamma kring klippan där han försänker henne i sömn. En eldmur som endast den starkaste kan tränga igenom. Bara den som är friare än han, guden, härskaren, skall vinna henne, säger han i det avsked, där kärleken till Brünnhilde bryter fram genom alla hans fördämningar. Kärleken till henne, som var hans innersta vilja och önskan, hon som levde och handlade den kärlek, som han, likt Alberich, förnekat och måste fortsätta att förneka.

Del 3: Siegfried

Scen 1

I en grotta försöker Mime smida ett svärd åt Siegfried, fastän han vet att att det enda svärd som skulle vara starkt nog åt Siegfried är Nothung. Siegfried kommer med en björn, som han dock ämnar släppa lös igen. Då han prövar sitt nya svärd går det i stycken vid första hugget. Han tror inte att han är son till den klene vargen och tvingar Mime att berätta hur han en gång fann en kvinna ute i skogen där hon födde en son som hon gav namnet Siegfried. Hon dog kort efter födseln men hann be Mime ta hand om barnet och gav honom bitarna av Nothung.

Siegfried befaller Mime att smida honom ett svärd av bitarna medan han själv beger sig ut i skogen igen. Medan han är borta får Mime besök av Wotan i Vandrarens gestalt. Mime ber honom gissa tre gåtor, och sedan Vandraren besvarat alla tre frågorna ställer han själv tre frågor till Mime. Denne besvarar de båda första men kan inte svara på vem som förmår foga ihop delarna av Nothung till ett svärd. Wotan själv säger att endast den som inte känner fruktan kan smida svärdet, och Mime beslutar lära Siegfried att känna fruktan. Han ämnar ta med honom till den grotta där Fafner vaktar skatten och ringen, och om han lyckas döda Fafner skall han ge Siegfried gift och själv bemäktiga sig ringen. Siegfried är lycklig vid tanken på att kämpa med draken och smider ihop Nothungs delar till ett mäktigt svärd med vilket han klyver städet.

Scen 2

Alberich väntar på att också Fafner skall drabbas av ringens förbannelse så att han själv kan återfå sin skatt. Wotan berättar för honom att hans bror Mime närmar sig med Siegfried som skall döda Fafner åt honom så att han kan bemäktiga sig ringen, och han varnar också Fafner. Denne bryr sig inte om hans ord och vill bara sova.

På morgonen kommer Mime med Siegfried till Fafners grotta. Mime försöker skrämma honom för den väldiga draken, men Siegfried känner inte till fruktan och skickar bort Mime för att vara ensam. Han lägger sig under ett träd och lyssnar till fågelsången. Han blåser i sitt horn, Fafner vaknar och efter en kort kamp sticker han Nothung i drakens hjärta. Döende varnar Fafner honom för Mime, och då Siegfried drar till sig svärdet fläckas han av drakblod. Plötsligt förstår han vad skogsfågeln sjunger om. Den råder honom att hämta hjälmen och ringen inne i grottan, och medan han är inne i grottan kommer Alberich och Mime och börjar slåss om skatten.

Alberich gömmer sig då Siegfried kommer ut med hjälmen och ringen, men skogsfågeln varnar honom för den falske Mime. Då denne räcker honom den förgiftade drycken dödar Siegfried honom och kastar in kroppen i grottan vars ingång han spärrar med Fafners döda kropp.

Siegfried är nu ensam. Då han säger att han vill finna en livsledsagerska berättar skogsfågeln för honom om Brünnhilde, som sover på ett klippkrön omgiven av lågor. Hon kan väckas endast av en hjälte som trotsar lågorna. Siegfried] vill genast vinna henne och drar åstad med fågeln som vägvisare.

Scen 3

Wotan uppsöker än en gång Erda för att få veta mer om gudarnas öde, men hon vill inte avslöja något för honom och han försänker henne på nytt i den eviga sömnen. Då får han se Siegfried komma. Siegfried berättar hur han dräpte Fafner, men Wotan fortsätter att ställa frågor och Siegfried blir till sist irriterad och vill knuffa honom åt sidan. Wotan försöker spärra vägen för honom med sitt spjut och Siegfried förstår att Wotan är hans fars fiende.

De börjar utkämpa ett envig där Siegfried splittrar Wotans spjut med Nothung. Ingenting kan längre hålla Siegfried tillbaka och han tränger genom lågorna fram till den sovande Brünnhilde. Först tror han att det är en hjälte eftersom hon är beväpnad med sköld och hjälm, men då han förstår att det är en kvinna väcker han henne med en lidelsefull kyss. Brünnhilde hälsar jublande sin befriare, och efter hand väcks hennes kärlek till hjälten som svär henne evig trohet.

Del 4: Ragnarök

Prolog

På Valkyrieklippan spinner nornorna den gyllene ödestråden som förtäljer om det som varit och spår om framtiden. En gång hängde ödestråden vid världsasken i vars skugga kunskapens källa flödade. Wotan drack av källan och skar sig ett spjut av trädets gren, men han fick betala med ena ögat.

Nu har Siegfried splittrat spjutet och Wotan har låtit fällla världsasken så att visdomens källa har torkat ut, och han har omgett Valhall med grenarna av det fällda trädet. Först när Rhendöttrarna har återfått guldet så att världen har befriats från ringens förbannelse, kommer Wotan själv att sätta eld på Valhall. Plötsligt brister nornornas ödestråd, deras makt är bruten och de sjunker i jorden.

Scen 1

På morgonen tar Siegfried avsked av Brünnhilde för att dra ut på nya hjältedåd. Som trohetspant ger han Brünnhilde ringen och hon ger honom sin häst Grane. I gibichungarnas hall vid Rhen sitter Gunther med sin syster Gutrune och halvbror Hagen, som är son till Alberich och Grimhilde. Hagen försöker locka Gunther att gifta sig med Brünnhilde och genom trolldom få Siegfried att välja Gutrune till brud. De hör Siegfrieds horn i fjärran och Hagen beger sig ut för att inbjuda honom till gibichungarnas hall. Siegfried berättar om nibelungarnas skatt, som han lät ligga i Fafners grotta så när som på hjälmen, som han bär utan att känna till dess trollkraft, och ringen, som han har gett Brünnhilde. Hagen vill själv försöka komma i besittning av ringen och hjälmen och bjuder därför Siegfried en trolldryck, som får honom att glömma det förflutna och gör honom lidelsefullt förälskad i Gutrune. Samtidigt lovar han att fria till Brünnhilde på Gunthers vägnar.

Siegfried och Gunther ingår fostbrödralag och beger sig till valkyrieklippan. Brünnhilde längtar efter Siegfried och betraktar sin ring. Då kommer hennes syster Waltraute och berättar att Wotan nu bara väntar på Ragnarök sedan hans spjut har splittrats. Endast om Brünnhilde frivilligt lämnar tillbaka ringen till Rhendöttrarna kan gudarna räddas, men Brünnhilde vill inte för allt i världen avstå från kärleken, och Waltraute måste vända tillbaka med oförrättat ärende.

Siegfrieds horn hörs på avstånd och Brünnhilde skyndar honom till mötes, men till hennes förfäran är det en främling som närmar sig. Det är Siegfried som med hjälmens hjälp har antagit Gunthers gestalt och nu friar till henne på hans vägnar. Då hon håller fram ringen mot honom för att skydda sig sliter han den av hennes hand, och hon måste följa honom in i grottan som Gunthers brud.

Scen 2

I gibichungarnas hall sitter den sovande Hagen. Hans far Alberich, som har avlat honom utan kärlek för att han skall hämnas honom och skaffa honom tillbaka Rhenguldet, befaller honom att aldrig låta ringen falla i Rhendöttrarnas händer igen eftersom han därigenom kommer att förlora makten för evigt, och Hagen svär. På morgonen återkommer Siegfried och berättar att Gunther närmar sig med Brünnhilde. Hagen sammankallar sina män och ber dem förbereda dubbelbröllopet. Då Siegfried och Gutrune kommer för att välkomna henne och känner igen ringen på Siegfrieds hand, förstår hon att det ändå var Siegfried som hämtade henne på Valkyrieklippan. Hon beskyller honom för att ha bedragit henne. Men Siegfried, som inte minns något sedan han druckit trolldrycken, vet inte vad hon menar och går in i hallen med sin brud.

För att hämnas på Siegfried röjer Brünnhilde för Hagen att han är osårbar utom i ryggen, och Hagen övertalar Gunther att vara med och döda Siegfried mot att han får ringen, som ger honom oändlig makt. Av hänsyn till Gutrune skall de låtsas att Siegfried har dött i en jaktolycka. Då Gutrune och Siegfried kommer med sitt brudfölje sällar sig Gunther och Brünnhilde till dem. Hagen blir ensam kvar och glädjer sig över att det äntligen ser ut som om han skall kunna hämnas sin far.

Scen 3

Siegfried har blivit skild från sitt jaktsällskap och närmar sig Rhens stränder, där Rhendöttrarna klagar över det förlorade Rhenguldet. De ber honom lämna tillbaka ringen till dem och berättar om dess förbannelse, men det gör honom bara trotsig ty han känner ju ingen fruktan, och då de spår att han skall dö samma dag om han inte överlämnar ringen, skrattar han åt dem.

Nu kommer Hagen, Gunther och de övriga i jaktsällskapet, och medan Siegfried berättar för dem om sina hjältebragder bereder Hagen ännu en trolldryck åt honom som skall återge honom minnet. han skildrar hur han trängde igenom elden på Valkyrieklippan och vann Brünnhilde, och Gunther lyssnar förbluffad till sin fosterbrors ord. Två korpar flyger upp och Hagen frågar om han också förstår korparnas språk. Siegfried vänder sig om efter fåglarna och Hagen stöter sitt spjut i hans rygg. Gunther frågar skräckslagen Hagen vad han har gjort, men denne svarar att han bara har hämnats en mened. Männen lägger kroppen på en sköld och bär den högtidligt tillbaka till gibichungarnas sal.

Här väntar Gutrune längtansfullt på sin man och bryter samman då jägarna kommer bärande på hans döda kropp. Som lön kräver Hagen ringen, och då Gunther vägrar slår Hagen ihjäl honom. Han vill slita ringen av den döde Siegfrieds finger men handen lyfts varnande och viker tilbaka. I stället närmar sig Brünnhilde kroppen. Hon har fått veta allt av Rhendöttrarna och tar nu ringen av Siegfrieds hand för att återlämna den till dess rättmätige ägare.

Siegfrieds kropp läggs på ett bål och då elden är tänd rider Brünnhilde in i lågorna på sin häst Grane. Rhen stiger över sina breddar och Rhendöttrarna hämtar ringen från trädet. Då Alberich vill rycka den ifrån dem drar de honom med sig ned i djupet medan ett rött skimmer breder ut sig över himlen. Valhall står i lågor. Ragnarök, världsbranden; har kommit.

Världen går under. Ur askan skall en ny renad värld uppstå.

Externa Länkar

• Lyssna på Valkyrians ritt (Real Audio)