Ormar

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Strumpebandssnok

Ormar (Serpentes) är en underordning i ordningen fjällbärande kräldjur med smal kropp och cylindrisk kroppsform. Ormarna är växelvarma och sägs under sin evolution under en period ha levt nere i jorden, där de förlorat sina ben, som mest var i vägen, och sina ögonlock, vilka ersattes av ett permanent skyddande hudskikt. En tydlig indikation på detta är att de fortfarande söker skydd i håligheter och gropar, när de känner sig hotade av rovdjur eller väder. Märkligt nog är det bara ett fåtal arter som lever i havet.

Alla ormar är köttätare, och vissa arter kannibaler, det vill säga de äter andra ormar av samma art. Några arter har utbildat ett värmekänsligt organ i nosen, med vilket de i mörker kan känna kroppsvärmen av ett bytesdjur.


Ormar - bakgrund

Det finns mycket gott stöd för antagandet att ormarna har utvecklats från ödlor för omkring 150 miljoner år sedan. Ormar som pytonormen, boaormarna och en del blinda ormar utvecklar fortfarande rudimentära bakben och höftben. Vänsterlungan är hos pyton- och boaormar, dessutom endast delvis förkrympt. Evolutionen har resulterat i ett mycket brett urval av ormtyper, varav somliga är mycket primitiva, medan andra är moderna i sin adaption efter rådande förhållanden, exempelvis vad det gäller hjärna, sinnesorgan och nisch. Troligen är ormarnas typiska form från första början en anpassning till ett delvis underjordiskt liv, såsom i hålor eller sand. En indikation härpå är den unika strukturen hos avancerade ormögon, vilka evolutionärt kan ha nyutvecklats efter en initial återbildning. Även hörselorganens inriktningen på markburna vibrationer torde stödja antagandet ifråga.

Ormens kropp

Skelettet på alla ormar utmärker sig på åtminstone två sätt, med avseende på rörlighet. För det första är ormskelettet mycket graciöst och finskuret. Exempelvis är skallen ledad och eftergivlig för att tillåta intag av stora, otuggade måltider. Det fina och därför lätt nedbrytbara skelettet gör tyvärr också att forskarna har förhållandevis få lämningar efter orm att basera sina eftersökningar på. Ormens ryggrad består av många fler kotor än människans 33. En del ormar har mer än 400 olika kotor. Eftersom rörligheten från kota till kota inte kan vara hur stor som helst ger detta en mycket flexiblare kropp. Kotorna har tunna revben, vilka är utvecklade för att lämna maximalt utrymme åt ormens inre organ, och vilka går ned mot ormens bukhornpansar. Muskler har förankring till revbenen, både fram från dessa och i omvänd riktning, och i viss utsträckning till bukplattorna, så att dessa kan vinklas då ormen behöver ta spjärn mot underlaget. Ormar är till det inre inte lika symmetriska som andra djur. Den ena lungan är inte sällan helt rudimentär, medan den andra kan fylla ut en ansenlig del av ormens längd. Hjärtat har bara tre kamrar och stödjer därför inte en uthållig aktivitet över tid, något som emellertid fungerar väl ihop med den ektoterma (ormar är s.k. kallblodiga) kroppen i övrigt. Inga ormar har urinblåsa.

Ormars sinnen

Ormar är i sin jakt på byten beroende av att kunna uppfatta kemiska spår, det som i vardagslag omtalas som lukt. Ormarna uppfattar lukt därigenom att de medelst tungan för in luktmolekyler till en nervrik grop bak på gommen, det s.k. Jacobsonska organet. Detta sinne är väl utvecklat och ormarna förmår till och med ofta avgöra i vilken riktning ett luftspår avtar, varigenom en ungeförlig positionsbestämning av bytesdjuret blir möjlig. Ormar har i många fall även en väl utvecklad syn, åtminstone vad det anbeträffar närseendet. Somliga ormar kan troligen t.o.m. uppfatta olika färger. Dock finns det också ormarter med mycket begränsat eller rentav obefintligt seende. Inga ormar har god hörsel, även om de förmår detektera vibrationer i marken. Däremot förmår en del ormar (Crotalinae) medelst gropar strax nedanför ögonen, uppfatta värmestrålning. Vissa uppgifter gör gällande att värmeskillnader på en tiondels grad kan uppfattas på detta sätt, något som i gynnsamma fall tillåter detektion av även kallblodiga bytesdjur.

Giftiga ormar

Man bedömer att knappt 500 av alla giftiga ormarter kan vara farliga för människan, och dessa återfinnes, liksom f.ö. flertalet ormar över huvud taget, i huvudsak på ställen i världen där klimatet är någorlunda varmt. Det finns ett antal olika kategorier ormgifter med avseende på verkningsmekanism. Myotoxiner verkar genom att angripa muskelcellerna vilka sväller och brister. Detta leder till en lokal vävnadsskada samt viss sekundär allmänförgiftning p.g.a. nedbrytningsprodukterna som bildas av muskelcellerna. En av komponenterna i skallerormsgiftet hör till denna giftkategori. Havsormars gift innehåller också myotoxin. Nästa giftkategori är neurotoxinerna, vilka påverkar nervcellerna. Den svarta mambans gift verkar exempelvis förlamande och utan behandling är risken överhängande att en biten människa avlider av i första hand andningsförlamning. Andra neurotoxiner kan omvänt förorsaka kramper. Vissa ormars gift påverkar i första hand de röda blodkropparna. De gifter som har detta verkningssätt kallas för hemotoxiner. Toxiner som utövar direkt mer eller mindre exklusiv påverkan på hjärtat kallas för cardiotoxiner. Hjärtverksamheten kan emellertid även störas av exempelvis neurotoxiner. En femte typ av gift är cytotoxiner, som till verkningssättet erinra om myotoxinerna och hemotoxinerna, men med en något bredare verkan på celler i största allmänhet. Puffaddern utgör exempel på en orm vars gift innehåller denna typ av toxin.

Familjer

1. Family Aniliidae - Typiska, jämnjocka ormar
2. Tropidophiidae - Protocolubroider
3. Uropeltidae - Ormar med hornbeklädd svans
4. Colubridae - Typiska ormar, exempelvis underfamiljerna Dasypeltinae, Xenodontinae, Natricinae och Colubrinae
5. Colubridae - Rörtandade colubrider
6. Elapidae - Ormar med huggtänderna långt fram, såsom underfamiljerna Hydrophiinae, Laticaudinae och Flapinae.
7. Viperidae - Huggormar, såsom underfamiljerna Viperinae och Crotalinae.
8. Boidae - Pytonormar och boaormar
9. Leptotyphlopidae - Smala, blinda ormar och trådormar
10. Anomalepidae - Nattaktiva ormar
11. Family Typhlopidae - Vanliga blinda ormar

Relaterade artiklar


Viktigt.jpg
Den här artikeln behöver kategoriseras bättre. Hjälp gärna till att placera artikeln i rätt kategori(er) om du är insatt i ämnet. Se hjälpsidan för kategorisering för mer information.