Ardenneroffensiven

Framsidan på Völkischer Beobachter den 19 december 1944.

Ardenneroffensiven (Unternehmen Wacht am Rhein), var en tysk offensiv på västfronten under andra världskriget. Den 16 december 1944 påbörjade tyskarna sin operation i Ardennerna. Det var en ambitiös operation som syftade till att erövra Antwerpen och dela de allierade styrkorna i två halvor. Ardennerna var besatt av amerikanska förband och de blev överraskade av det tyska anfallet. Vädret var till en början på tyskarnas sida vilket gjorde att amerikanerna inte kunde utnyttja sitt övertag i luften. Anfallet körde snart fast och den 3 januari 1945 godkände Adolf Hitler ett tyskt tillbakadragande.

Bakgrund

En tysk soldat under Ardenneroffensiven.

Karta över framryckningen under Ardenneroffensiven

Sedan de allierade styrkorna landstigit i Normandie sommaren 1944 befann sig de tyska styrkorna i ett prekärt läge de hade retirerat tillbaka till västvallen som skyddade Tysklands västra gräns. Under senhösten hade fronten lugnat ner sig, främst beroende på att de allierade behövde vänta in underhåll. Men lokalt utkämpades hårda strider bland annat i Hürtgenskogen. I Ardennerna var dock läget lugnt. De amerikanska styrkor som befann sig där var antingen oerfarna eller återhämtade sig efter tidigare strider. Det var i detta bergiga skogsområde som tyskarna likt 1940, Fall Gelb, skulle rycka fram.

Adolf Hitler började redan i augusti efter striderna vid Mortain skissa på en större motoffensiv som skulle äga rum under årstiden av ”natt, dimma och snö”. Den 16 september meddelade han OKW att motoffensiven skulle äga rum genom Ardennerna och få kodnamnet Wacht am Rhein. Den 9 oktober lades ett första utkast på en anfallsplan fram av Alfred Jodl som var chef för OKW:s operativa stab. Flera höga tyska officerare tyckte att planerna på en offensiv var orealistiska, men planen hade samtidigt sina poänger. Tyskarna ställde i det aktuella området upp med 200 000 man mot 83 000 amerikaner . Anfallet skulle dessutom sättas in på en plats och vid en tidpunkt som var överraskande för de allierade.

Målet var att erövra hamnstaden Antwerpen och samtidigt splittra den allierade fronten vilket skulle isolera den brittiska styrkan. Nyckeln var överraskningsmomentet och Hitler förväntade sig att målen skulle uppnås på sju dagar.

För att inte förvarna de allierade om den kommande offensiven vidtogs speciella sekretessåtgärder. Bland annat inleddes alla order om operationen med orden: ”Med hänsyn till den förväntade fientliga offensiven...”, och informationen om offensiven hölls inom det högsta officersskiktet. Detta ledde till att officerare på lägre nivå fick väldigt kort förberedelsetid för sina kommande uppgifter. Dessutom kunde tyskarna i skydd av Eifelskogen, en utlöpare från Ardennerna, gruppera sina styrkor. De tyska styrkorna förstärkte också sina förband med stridsvagnar, artilleri och diverse utrustning. Tyskarnas största nackdel var dock det bristande underhållsläget av framförallt drivmedel. Tanken var att man under offensivens gång skulle erövra amerikanska bränsledepåer för att kunna hålla sina fordon i rörelse.

Tyska förband

Ardenneroffensiven var operation med tre spjutspetsar:

• 6. SS-Panzer-Armee längst i norr som fick den viktigaste uppgiften. De skulle anfalla genom Ardennerskogen, ta sig över floden Meuse och fortsätta mot samt erövra Antwerpen som var de allierades främsta förrådshamn.

• 5. Panzer-Armee skulle rycka fram söder om 6. SS-Panzer-Armees flank, ta sig över floden Meuse och fortsätta mot samt erövra Bryssel.

• 7. Armee skulle längre söderut, rycka fram rakt västerut för att täcka de andra två arméernas södra flanker. Denna armé bestod huvudsakligen av infanteriförband och hade inte samma rörlighet som de två andra.

Waffen-SS

Fyra divisioner ur Waffen-SS samlades inför offensiven i 6. SS-Panzer-Armee. De var fördelade på två kårer, I. SS Panzerkorps som huvudsakligen bestod av 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS "Adolf Hitler" och 12. SS-Panzer-Division "Hitlerjugend", samt II. SS-Panzerkorps som huvudsakligen bestod av 2. SS-Panzer-Division "Das Reich" och 9. SS-Panzer-Division "Hohenstaufen".

Ytterligare ett förband värt att nämna är 150. SS-Panzerbrigade under ledning av SS-Obersturmbannführer Otto Skorzeny. Detta var ett tillfälligt ihopsatt specialförband delvis bestående av engelsktalande tyska soldater i amerikanska uniformer vars uppgift var att skapa förvirring bakom de amerikanska linjerna. Denna operation kallades operation Greif.

Förlopp

Tyska soldater i Ardennernas skogar. Soldaten i förgrunden är beväpnad med ett Sturmgewehr 44.

Den 16 december 1944 inleddes Ardenneroffensiven. De tyska styrkorna ryckte fram och överraskade amerikanerna som trodde det enbart rörde sig om en mindre aktion. Vädret var också till tyskarnas fördel under den första veckans strider då tät dimma och korta dagar hindrade amerikanerna att genomföra flygspaning och flygunderstöd. Den 23 december klarnade vädret, det amerikanska flygvapnet fick upp sina plan i luften och kunde anfalla de tyska styrkorna. Det amerikanska försvaret var under de första dagarna virrigt och bristen på underrättelser försvårade för dem, men snart lugnade de högre officerarna ner sig, gick igenom situationen och skickade in förstärkningar och kunde slutligen gå vinnande ur slaget.

Tyskarna ryckte fram genom de tunna amerikanska frontlinjerna och tätförbanden gjorde kringgående rörelser runt fientliga motståndsnästen och lät efterföljande förband rensa upp. De amerikanska förbanden drog sig också tillbaka och vid ett tillfälle vågade en amerikansk pansardivisions 102 Shermanstridsvagnar inte upp striden mot de sju Stug som understödde 276. Volksgrenadier-Division. De tyska pansarförbanden nådde framgångar, men för att kunna utnyttja dem är det nödvändigt att få understöd av infanteriet. Detta hamnade dock på efterkälken. Rent generellt gjorde det tyska infanteriet en mindre god insats under Ardenneroffensiven. De var dåligt utbildade reservtrupper som till viss del bestod av manskap som överförts från Kriegsmarine eller Luftwaffe.

Men ju längre västerut tyskarna kom desto svårare blev striderna då amerikanerna hade motståndsnästen vid i stort sett varenda vägkorsning och by. Dessutom började det amerikanska artilleriet att fungera efter de första dagarnas kaos. Artilleriet var den amerikanska arméns bästa truppslag och när det hade fungerande eldledning var det väldigt effektivt. En enda 10,5 cm haubitsbataljon kunde skjuta 10 000 granater om dagen.

Tyskarna hade medvetet förlagt sin offensiv i Ardennerna trots de besvärliga vägförhållandena där, och hoppades att återupprepa sin bedrift från 1940, Fall Gelb, då de framgångsrikt stormade igenom området och på så sätt fick Frankrike på fall. Denna gången var förhållandena ännu sämre eftersom landskapet dessutom var snötäckt, snö som snabbt förvandlades till slask. Redan i offensivens inledningsskede fick tyskarna problem med trafikstockningar och ingenjörsförbanden tog lång tid på sig att bygga broar över vattendrag. Detta ledde direkt till förseningar och det tyska tidsschemat hade redan efter ett par dagar spruckit fullständigt. Detta gjorde att höga tyska officerare, som till exempel Gerd von Rundstedt som var befälhavare för de tyska styrkorna på västfronten, redan på offensivens tredje dag vädjade till Adolf Hitler om att avbryta operationen, något som Hitler vägrade.

Tyskarna organiserade ofta sina tätförband som Kampfgruppen (stridsgrupper) med komponenter från flera olika vapenslag. Den mest kända av dessa är Kampfgruppe Peiper som leddes av SS-Obersturmbannführer Jochen Peiper. Peipers Kampfgruppe var tätförbandet för 6. SS-Panzer-Armee.

Den 24 december hade de tyska spjutspetsarna kommit 96 km från sin utgångspunkt och det var så långt de skulle komma innan de amerikanska styrkorna började pressa tillbaka dem.

Den 1 januari 1945 påbörjade tyska styrkor en offensiv söder om Ardennerna, operation Nordwind, i hopp om att öka trycket på de allierade och på så sätt avlasta de tyska styrkorna i Ardennerna.

Den 3 januari 1945 godkände Hitler ett tillbakadragande från Ardennerna. De tyska styrkorna som vid det här laget var utmattade och saknade huvuddelen av sina fordon på grund av bränslebrist drog sig stegvis tillbaka, men hade fortfarande stridsförmåga. Den amerikanske generalen James Gavin skrev i sin dagbok den 18 januari att två mycket svaga tyska regementen höll stånd mot fyra amerikanska divisioner. Det hände ibland att segerrusiga amerikaner släppte lite på disciplinen och vaksamheten, något som omedelbart straffade sig i form av förluster.

Bastonge

Den 19 december närmade sig tyska förband Bastonge. Den amerikanska 101. luftburna divisionen hade tidigare på dagen nått fram till orten och tillsammans med ihopsamlade retirerande soldater och förband började försvara sina ställningar. Tyskarna blev uppehållna och beslutade sig snart för att belägra Bastonge och samtidigt fortsätta framryckningen västerut.

Den 23 december när vädret klarnade kunde det amerikanska flygvapnet fälla förnödenheter över orten. Den 26 december lyckades amerikanska förstärkningar slå sig in till den belägrade orten.

Källor

• Hastings, Max. Harmagedon. Nordstedts förlag, 2005.
• Flaherty, Thomas H. (red). Sammanbrottet. Bokorama. 1994.

Referenser

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget