Monroedoktrinen
Monroedoktrinen utfärdades 2 december 1823 av USA:s president James Monroe. Den innebar att USA påtog sig rollen som ”världspolis” på västra halvklotet, men utlovade att avstå från att intervenera i resten av världen. Doktrinen var ett ensidigt uttalande av presidenten och den är naturligtvis på inga sätt vägledande för USAs utrikespolitik idag. [1]
Doktrinen
Kriget 1812-1815 mot England hade dock den mycket viktiga effekten att det kraftigt stärkte den amerikanska självkänslan. I denna anda formulerade den amerikanske presidenten James Monroe år 1823 den så kallade Monroedoktrinen, som sade att USA inte tänkte tolerera europeisk inblandning i de amerikanska ländernas angelägenheter. USA skulle i gengäld inte ingripa i konflikter mellan europeiska stater rörande europeiska frågor. Efter hand kom Monroedoktrinen att omformuleras. Från att ursprungligen ha talat om att europeiska försök att omforma amerikanska länders regimer skulle tolkas av USA som icke-vänskapliga handlingar, kom USA:s president Theodore Roosevelt att i början av 1900-talet tolka om Monroedoktrinen som USA:s rätt att ingripa i övriga amerikanska länders angelägenheter om dessa hotades av europeisk inblandning. Roosevelt ansåg alltså att USA hade rätten att ingripa i förväg för att förhindra europeisk inblandning.[2]
I ett tillägg av Theodore Roosevelt 1904, i Rooseveltkorollariet (The Roosevelt Corollary), fastslogs att USA har rätt att ingripa som "internationell polis" (international police power) om stater i Karibien och Centralamerika uppträder "ociviliserat". Det tillägget åberopades flitigt som stöd för USA:s inblandning i Latinamerika under kalla kriget.
Se även
|
i ämnesportalen om Geopolitik |
