Gustaf III
| Gustaf III | |
|---|---|
| |
| Ätt | Holstein-Gottorp |
| Land | Sverige |
| Regeringstid | 1771 - 1792 |
| Krönt | 29 maj 1772 i Stockholm storkyrka |
| Företrädare | Adolf Fredrik |
| Efterträdare | Gustav IV Adolf |
| Valspråk | Fäderneslandet |
| Födelsedatum | 13 januari 1746 |
| Födelseplats | Stockholm |
| Föräldrar | Adolf Fredrik & Lovisa Ulrika av Preussen |
| Gemål | Sofia Magdalena av Danmark |
| Avkommor | Gustav IV Adolf & Karl Gustav |
| Avliden | 29 mars 1792 |
| Dödsplats | Stockholms slott |
| Begravd | Riddarholmskyrkan |
Gustav III (skrev Gustaf) född13 januari 1746 och död 29 mars 1792, regerade som Sveriges kung 1771 - 1792. Bror till Karl XIII. Den fullständiga titeln löd; Vi Gustaf med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc. Storfurste till Finland, Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, etc.
Gustav III trolovades som 5-åring med den prinsessan Sofia Magdalena av Danmark och 1766, när de båda var 20 år, ägde bröllopet rum i Stockholm. Arrangemanget var av politisk karaktär för att bibehålla freden mellan Sverige och Danmark. År 1771, när Gustav III var på besök i Paris, dog fadern och dåvarande regenten Adolf Fredrik vilket resulterade i att han kröntes till kung vid hemkomsten till Sverige.
Innehåll
Startar med en statskupp
19 augusti 1772 genomförde Gustav III en statskupp där han begränsade riksdagens makt till sin egen fördel och återtog en del av makten från adeln. Adeln gillade inte att kungen begränsade deras makt och detta var starten till den konspiration som slutade i att kungen mördades. Många andra hoppades att kungen skulle få slut på mutskandaler och partistrider. Under kuppen bar kungen och hans anhängare en vit armbindel för att kunna känna igen varandra. Vid riksdagen 1789 infördes ett tillägg till regeringsformen som gav kungen nästan all makt. Adelns makt minskades ytterligare till fördel för borgare och bönder.
Kampen om en tronarvinge
Efter nio års äktenskap hade kungaparet fortfarande inte hade lyckats producera en tronarvinge. Med assistans av greve Adolf Fredrik Munck lyckades till slut kungaparet fullborda äktenskapet och Sofia Magdalena blev gravid. Den graviditeten resulterade i ett missfall, men snart därpå var drottningen gravid igen och 1778 föddes kronprins Gustav IV Adolf. Det stora samtalsämnet kring hovet då var om det verkligen var Gustav III som var far till barnet eller om greve Munck hade assisterat mer handgripligt. Även kungens egen mamma, änkedrottning Lovisa Ulrika, ska ha deltagit aktivt i ryktesspridningen till den grad att Gustav III övervägde att skicka henne i exil, men efter samtal på tu man hand beslöt han att bryta kontakten med änkedrottningen och träffade henne inte igen förrän på hennes dödsbädd.
Kulturen
Gustav III anses ha varit mycket road av fester, konst och teater. Han var starkt influerad av den franska kulturen och hovlivet präglades av stora fester och teaterbesök. Han lät bygga Kungliga operan, som då hette Kongliga Svenska Operan, i Stockholm och bildade Svenska Akademien. 1771 avskedade kungen den franska operatrupp som under ett tjugotal år spelat i Stora Bollhuset vid Slottsbacken i Stockholm och initierade bildandet av en svensk operaensemble. Denna skulle på kunglig befallning framföra alla texter, till såväl svenska som utländska operor, på svenska. Efter det byggde han Kungliga operan som hade premiär med föreställningen Thetis och Pelée av Francesco Antonia Uttini den 18 januari 1773. Kungen verkade starkt för operans utveckling och beställde ett nytt operahus 1775, som fick namnet Kungliga operan och låg på samma plats som det nuvarande. Uppdraget gick till samma arkitekt som ritade Drottningholms slottsteater, Carl Fredrik Adelcrantz. Byggnaden är i gustaviansk stil, efter kungen, och stod klar 1782.
Gustav III var den kung som bidrog mest till Sveriges kulturella utveckling genom att bygga flera teatrar och operahus, samt odla goda vänskapsband med Frankrike.
Slott och teatrar
1777 köpte staten Drottningholms slott från änkedrottningen Lovisa Ulrika och har sedan dess varit i dess ägo. Efter köpet fick Gustav III dispositionsrätten till Drottningholm, vilket kungafamiljen har än idag. Han lät, tillsammans med arkitekten Fredrik Magnus Piper, anlägga den engelska slottsparken i anslutning till slottet. Även om det var Lovisa Ulrika som lät bygga Drottningholmsteatern såg den sina glansdagar först under Gustav III:s regenttid. Han byggde till teatern 1791 med Déjuenersalongen, frukostsalongen, som ritades av den franske arkitekten Louis Jean Desprez. Slottsteatern är unik genom att vara världens bäst bevarade 1700-tals teater. Varje sommar spelades det teater där, inte bara av adelns amatörskådespelare utan också av teatertrupper från Stockholm. Innan Kungliga operan stod klar hade många operor och pjäser premiär på Drottningholm. Gustav III fullföljde gestaltningen av Teaterplanen framför slottsteatern som Lovisa Ulrika hade påbörjat. På västra sidan lät han uppföra två flygelbyggnader i sten (numera kallad Hovmarskalksflygel och Drottningens paviljong) efter ritningar av C.F. Adelcrantz. På östra sidan fanns sedan 1760-talet två flygelbyggnader i trä (numera kallad Kyrkpaviljongen och Jaktpaviljongen) som senare putsades för att bättre kunna smälta in i miljön med stenhus. Under Gustav III:s tid inreddes även Kinesiska salongen som med sina kineserier står idag som bra exempel för 1700-talets intresse för det exotiska. Här finns en märklig kakelugn i kinesisk stil vars historia inte helt har kunnat utredas, troligen kommer den från England.
Gustav III trivdes visserligen på Drottningholm men föredrog att vistas i Hagaparken och spenderade sin sista tid i Gustav IIIs paviljong, på Stora Haga slott.
Drottningholms slottsteater var inte den enda teater Gustav III byggde. På Gripsholms slott inredde han mycket exklusivt ett av slottets runda renässanstorn till teater i nyklassicistisk stil. Den är idag en av Europas mest välbevarade 1700-tals teatrar.
Mordet på maskeradbalen
Kungen uppfattades av de högre stånden som en envåldshärskare som satte sig över lagarna. Han hade beskurit adelns privilegier och samlat makt till sig själv. Bakom komplotten att mörda kungen var en grupp missnöjda adelsmän och officerare, som utsåg Jacob Johan Ankarström till den som skulle utföra dådet. Han hade varit kapten i det militära och tillhörde en adlig ätt.
Den 16 mars 1792 besökte kungen en maskeradbal på Kungliga Operan. Han hade mottagit en varning tidigare under kvällen men beslöt ändå att gå till festen. Bland de maskerade festdeltagarna fanns också hans mördare Jacob Anckarström. När det stod klart att kungen skadats stängdes dörrarna och maskeraddeltagarna kvarhölls. Kungen fördes till lilla kabinettet, ett rum på operan som återskapades när den gamla operan revs och byggdes om. Anckarström kastade ifrån sig sina vapen, men dessa blev dock igenkända och han arresterades dagen efter. Kungen dog inte direkt utan först efter två veckor, den 29 mars 1792, somnade han in och dödsorsaken är bestämd till blyförgiftning. Kungen hade på sin dödsbädd bett om nåd för gärningsmännen, men den önskan bortsåg man ifrån.
I den skriftliga bekännelse som Anckarström avgav i häktet nämner han bland annat att kungen satt sig över lagen när förenings- och säkerhetsakten drevs igenom på riksdagen 1789, att kungens självsvåldigt startat krig mot Ryssland utan riksdagens godkännande och sitt missnöje med den förda finans- och skattepolitiken. Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff. "jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken". Till sist hängdes han på Skanstulls galgbacke, på Hammarbyhöjden, den 27 april 1792. Efter hans död bytte ätten med kungligt tillstånd namn till Löwenström och bidrog ekonomiskt till uppförandet av Löwenströmska lasarettet i Upplands Väsby som försoningsgåva till Sverige.
Efter mordet förbjöds offentliga maskerader ända till 1821.
